Carpe Diadem

Fasen också

2006-09-24T12:20:00.000+02:00

Man har ju god lust att skicka en dator till honom bara så han ska kunna logga in. Får spel av att inte höra av honom på några dagar. Det knäppa är att det ju inte är så lång tid mellan varven egentligen... Kanske 3-4 dagar ungefär, men det känns som ÅRATAL. Och med det stora avståndet känns det som att en bit av känslorna dör bit för bit eftersom kontakten inte är så intensiv som den annars är. Sabla datorvirus. :( Och så är det inte hans dator ens. Fan.
Gud vad jobbigt. Känns som att det kommer att gå åt skogen det här. Men jag har ändå resan till Florida att se fram emot. Först då kommer jag att veta säkert vad det här ÄR och om det kommer att funka. Men som det känns just NU är jag mest uppgiven. :(

Sotis?!

2006-09-21T23:48:00.000+02:00

Det är verkligen ett mysterium... Ett av skälen till att jag kände mig tvingad att göra slut med min förra pojkvän var att han aldrig verkade bry sig egentligen... Visst, jag betydde nåt för honom som vän kunde jag tycka, men kände aldrig att han var "kär" i mig på det sättet man förväntar sig kanske...

Visserligen var det positivt att han inte var svartsjukt lagd, men NÅN gång emellanåt önskade jag att jag kunnat framkalla en reaktion hos honom... bara för att se om jag betydde något. Men det kom aldrig. Kvittar vad det gällde. Antagligen för att han var så bortskämd med att veta att jag BARA var inställd på honom. Till 200%. Ingen annan hade en chans i helvete. Och det visste han.

Så, jag räknade med att han aldrig skulle få spel över någonting. Om han efter 5 år inte visade minsta tendens skulle han väl ALDRIG göra det.
FEL.

Nu när "rockern" är inne i bilden är han plötsligt svartsjuk, han vill inte höra talas om NÅT som har med honom att göra, han vill inte gå och se bandet (fastän det varit hans favoriter i åratal), han är lagom spydig ibland och kommer med kommentarer som "Jahaja, man borde kanske varit en rockmusiker med piercings för att gå hem...".

Det hade han ju VERKLIGEN inte behövt! Fan, kämpade som ett djur i åratal för att hålla ihop vår relation men det var ju HAN som inte ville nåt mer med MIG! Varför ska JAG nu behöva känna mig skyldig?!

Jag har knappast valt kille att falla för pga yttre attribut som piercingar. Jag gillar inte ens piercingar. Så man hade kunnat säga att jag gillar honom TROTS dem, istället för tvärtom.
Men var FAN var exets svartsjuka när vi var ihop?! Var höll den hus när man tvivlade på hans känslor?! NU, när jag släppt allt utan återvändo, ja DÅ kommer han på att han kanske skulle bli sotis...

Blir bara arg. Men det är kanske så.
Man saknar inte kon förrän båset är tomt. :-(

Det lullar på...

2006-09-21T10:26:00.000+02:00

Hans dator har fått virus, så vi kan bara höras mer sporadiskt. På nåt vis är det ändå som telepati. Igår, innan jag gick och la mig, hade jag en stark känsla av att just DEN natten skulle han höra av sig. Så jag lät datorn stå på under natten, så att jag skulle slippa vänta på uppstartandet på morgonen...
Och mycket riktigt. :) Efter att inte ha hörts på fyra-fem dagar, låg där ett mail från honom. :)
Jag visste det.

Han saknade mig. Skrev att han kämpade för att hålla huvudet ovanför vattenytan genom att spela med tre olika band och samtidigt försöka få ordning på sitt röriga liv. Men allt skulle ordna sig och han tänkte försöka låna någon kompis dator i helgen och snacka lite mer...
Längtar så jag går itu!

Kan det inte bli november snart. Avståndet och tidsperspektivet känns jobbigt. Jag som gnällde på att ha en pojkvän i Linköping. NU är det etter värre! :-(
Vad ska man gå och hitta en rockmusiker i FLORIDA för?!?!

Rocker trouble

2006-09-17T13:42:00.000+02:00

Det blev ju såklart inte HELT okomplicerat att falla för en rockmusiker från andra sidan Atlanten. Nu börjas det.

Deras turné skulle ha startat nu den 1 oktober i Sevilla, Spanien. Jag skaffade flygbiljett för 3200 riksdaler, bokade hotell och senare köpte jag också konsertbiljett via nätet för 500 kronor med frakt och hela baletten.

Jag KUNDE ha kommit in med gästlista/backstagepass gratis och jag KUNDE ha sparat in på hotell om jag kollat med honom först om var de skulle bo.. Men jag ville överraska honom.

Bland alla mörka spanjorer i publiken den kvällen, skulle han få syn på en blond skalle från scenen. Jag vet att han skulle bli glad. Har snackat en massa om det, om hur, var och när vi ska kunna träffas nästa gång...

Men så en kväll loggar han in på vårt gemensamma web-community, läser två av mina mail, byter låt på sin sida (man kan ha en egen mp3-spelare på sin sida och han hade sitt eget bands senaste platta där...) men hör inte av sig!
Jag visste direkt att något hade hänt.

Först blev jag helt sänkt, ledsen sen asförbannad och var på vippen att slänga iväg ett syrligt mail till honom och be honom fara åt helvete i princip - men lät bli. Jag har lärt mig efter åren med min förre pojkvän att saker och ting ofta inte är som de verkar.

Och mycket riktigt. Det var tur att jag inte förhastade mig. Jag fick veta av trummisen i hans band att Europaturnén som de sett så mycket fram emot, hade blivit inställd och framskjuten till april istället...
Så, "my man" har varit arg och frustrerad och inte varit på humör att skriva nåt helt enkelt.

Sist han var på det humöret gick det ut över mig i ett mail och sen fick han ångest över att han varit det minsta dum mot mig (det var ingen big deal överhuvudtaget, inte mer än att han var lite gnällig jämfört med vad han brukar vara). Så, han hade helt enkelt inte velat skriva för att inte riskera att kräka ur sig nåt dumt till mig igen. OK.

Men då kunde jag bara konstatera:
Min icke-ombokningsbara resa till Sevilla kunde jag vinka adjö till. Hej då. Tre tusen spänn åt helvete - adjö adjö. Ytterligare 500 för konsertbiljetten - adjöss med det också. Hotellet kan jag tack och lov avboka utan kostnad.

Men det var inte det värsta. Jag var helt knäckt. Skulle jag inte få se honom förrän i APRIL??!?! I helvete heller!

Pratade med "bandbossens" fru om läget och hon sa att de skulle spela ett gig på hemmaplan, i Tampa, Florida den 25 november. Om jag ville komma, skulle hon köra mig vart jag än ville, vara min guide om jag hade lust och inte nog med det - hon skickade en lista på en rad billiga och bra hotell/motell som ligger i närheten av där hon bor så hon kan "ta hand om mig". Hon vet ingenting om mig och basisten... Jag tror nog att jag har en guide ändå. ;)

Innan jag visste ordet av hade jag således bokat en biljett till Tampa i Florida istället. :-) Så i november när här är mörker och rusk, sticker jag till min rocker i solen och njuter av lite bra rock'n'roll och lite quality time med honom. Nu är jag glad igen.

Jag fick ett bud på min Sevilla-flygbiljett på Blocket, så jag förlorar inte ALLA pengarna. Bara en del av dem.
Och kompisen som jag stack till Las Vegas med i juni senast, som hon var skyldig mig pengar för, ska jag få i nästa vecka! Hon hade tagit ett bättre lån och ville därför betala tillbaka hela sin skuld på 10 000 kr. :) De pengarna går nu till Florida-resan istället.

Men jag hade inte kunnat låta bli att åka. Om jag hade väntat till april skulle allting bara ha gått i stöpet. Allting hade dött, jag bara vet det. Man måste underhålla en eld. Och han kan inte flytta sig från Florida nu eftersom hans planerade Europaturné blev inställd och framflyttad, vilket innebär att han måste ta vilka spelningar som helst nu för att försörja sig under tiden. Gudarna ska veta att det knappast är alla musiker som blir rika på sin musik.

Nu har jag bara det praktiska kvar. Att ta ledigt från jobbet. Eller så får jag vara "sjuk"...
För hur säger jag till chefen att jag ska till Florida för att jag ska träffa en rockmusiker?! Hade väl fått sparken på momangen. Haha!
Jag får hitta på nån bättre, mer godtagbar ursäkt. ;)

Sevilla blev det inte. Florida blir det istället. Och nu vill jag bara att tiden ska gå FORT så jag kommer dit nån gång!!!

Den långhårige drulen

2006-09-03T02:59:00.000+02:00

Snart dags att resa till Sevilla i Spanien för att träffa "drulen" ;). I slutet av månaden är det dags.
Jag vet som sagt inte hur nåt av det här blir. Det kanske inte funkar överhuvudtaget, det kanske går över i vänskap eller dör ut helt och hållet... Eller så blir det bara större, jag vet inte.

Han är inte den lättaste människan att hantera ska gudarna veta, men han fascinerar mig och jag honom. Så länge vi är ser varandra som spännande och intressanta lär det hålla. Men det är väl som med alla andra antar jag - så fort man har pejl på den andre försvinner attraktionen och vardagen tar över. Hur FAEN nu den här killen och jag nånsin lär komma i NÄRHETEN av något som ens kan kallas för "vardag" med tanke på de liv vi båda lever! HAHA!

Det återstår att se. :) Han får mig att skratta varje dag och det är guld värt. Varje sådan dag kommer jag att hålla fast vid.

ÅÅååå NEJ!!

2006-08-23T15:03:00.000+02:00

Fasen också, kan knappt tänka på nåt annat än hur i hela friden det här ska funka egentligen...
FLORIDA?! Jaha.
Europaturné?! Hur sjutton får vi ihop det? Kan jag ta ledigt från jobbet? Har han tid eller har någon redan fyllt deras schema med intervjuer, soundcheckar och annat? Sover de på hotell eller på bussen?
Skrev en blogg på MySpace om musiker som "inte kunde hålla den i brallorna" när de var på turné och han råkade läsa den. Jag fick genast ett mail där han påpekade att ALLA faktiskt inte var sådana och att jag borde veta det. Eller att han hoppades att jag visste det...
Men det kvittar vad han säger.
Han ser bra ut och brudarna drägglar efter honom, så jag är inte lugn när han är ute och spelar överallt, sena nätter och en och annan drink...
Nä, fyfasen..

Dessutom finns det knappt nåt mer PATETISKT än någon som faller för en ROCKMUSIKER!! Det är ju det KLASSISKA, herregud vad pinsamt det är egentligen. Jag skulle ju ALDRIG nånsin trilla dit för en SÅN. Ta-daaaa!! Och så GÖR jag det.

Men när vi pratar så nämner vi knappt musik överhuvudtaget, om det inte har ingått i vår respektive vardag, d v s att han varit ute och lirat nånstans eller att jag varit på konsert eller gjort en intervju eller nåt.

Så, egentligen borde jag inte reflektera så mycket över att han är en turnerande rockmusiker, för när vi pratar så är han någon annan. En kille jag fallit för som en sten.

Kände att jag behövde berätta det för min ex-pojkvän, för han är trots allt min bäste vän. Det värsta av allt är att killen jag nu trillat dit för, spelar i exets absoluta favoritband... *suck* Hur typiskt är inte DET då?!
Men min expojke tog det, åtminstone utåt sett, väldigt sansat. Han ville inte utsättas för snack om den nye men hanterade läget väldigt vuxet. Jag är så imponerad av honom och beundrar honom för den han är, trots att det inte fungerade mellan oss.

Men det här med min rockmusiker är jobbigt. Går och längtar ihjäl mig efter att träffa honom eller åtminstone snacka i telefon, men det är DYRT med resor och DYRT med telefon. :-( Måste ta det lite lugnt. Ingen idé att sticka till Florida NU eftersom de kommer hit i slutet på september. Men SEN... ja, får pussla med jobbet... jobba in timmar, vara sjuk eller ta tjänstledigt, jag vet inte.

Ser det patetiska i det hela. Rockstjärnans flickvän (om man nu ska kalla det för det såhär tidigt... allting kan gå åt helvete ju) reser runt halva jordklotet för att få umgås med sin karl.
Herregud, näääää!! Varföööör?!?! :-))

Ny flamma...

2006-08-20T02:29:00.000+02:00

Livet gick vidare när jag minst anade det... Det har kommit in en annan man i mitt liv. Och jag är ganska förvirrad, för det var INTE ALLS vad jag hade tänkt mig, eller ens hoppats på.
Jag tror än i denna dag att jag önskade att allt hade kunnat fungera mellan min ex-pojkvän och mig, men... Man kan inte tvinga fram något som inte vill lyfta.
Men NU... Nu är jag mest förvirrad.

För en och en halv månad sen skickade min tidning mig ner till Düsseldorf i Tyskland för att göra ett reportage med en viss rockmusiker. Jag skulle stanna över helgen, se finalen i fotbolls-VM med honom, hans band och skivbolagsrepresentanter, sedan, dagen därpå skulle det göras intervjuer och slutligen också en lyssnings-session.

Första kvällen hamnade vi först på en grekisk bar/restaurang ett stenkast runt hörnet till hotellet. Efter att fotbollen hade avgjorts, gick vi alla vidare till en australiensisk bar. En fransk journalist stötte på mig som om det inte fanns någon morgondag och jag bara undrade hur han kunde missa att begripa att jag var NOLL intresserad...

En tysk journalist ropade att han ville ta ett foto av alla så jag såg min chans att smita ifrån fransosen. När vi stod där i en enda klunga, tog en kille ett steg fram, pekade på mitt Judas Priest-halsband och sa: "I like THAT!". Jag frågade honom om han var en Priest-fan och vi satte oss i baren och började prata.

Det var som att hela omvärlden försvann. Jag hade så himla roligt med honom att jag hade kunnat stanna där hela natten. Han fattade min humor och skrattade så han trillade av barstolen några gånger, vi hade exakt samma minnen av våra favoritband, vi hade i stort sett samma åsikter om nästan allting och jag älskade hans humor också.
Det visade sig efter ett tag, att han var basisten i bandet.

De andra i sällskapet kom för att säga att de skulle tillbaks till hotellet, och jag gjorde inte ens en ansats att vara med "journalistgänget" som det kanske förväntades av mig. Jag bara log och sa: "Jaha okej! Hejdå!". Inte skulle jag flytta mig nånstans! Jag hade jättetrevligt.

Personalen i baren började räkna in kassan och torka borden när vi upptäckte att vi kanske skulle GÅ...
Där utanför skulle jag säga hejdå till hans kompis, gitarristen i bandet och honom. Jag skakade hand med gitarristen, artigt och fint. Jag är inte typen som gillar att kramas i tid och otid, speciellt inte med främmande människor.

Men med den HÄR killen kändes det helt naturligt. Mitt i natten på en övergiven gata i Düsseldorf ställer jag mig och kramar en kille jag bara pratat med i några timmar. Kändes helt sjukt för mig.
ANDRA hoppar i säng efter några timmar, JAG kan inte ens KRAMA nån efter den tiden, normalt sett. Men denna gången...

Andra dagen var det lyssning av skivan på schemat... Hela bandet kom ner, även han. Han skrev nyligen att han blev chockad över att se mig där, för han visste inte att jag var journalist.
Han hade fått sån ångest över det, för han trodde att han kanske sagt något dumt och gjort bort sig.
JAG å min sida ville inte prata med honom DÄR för det var helt fel situation. Nu var vi tvungna att spela våra yrkesroller och hur trevligt vi än haft kvällen före, så kunde vi inte fortsätta så just NU.

Vi stötte bara ihop helt kort på en ANNAN bar kvällen innan jag skulle åka hem, men då var jag stå trött att jag inte orkade vara så social...
Sista dagen på hotellet såg jag honom komma ner med några vänner och jag tänkte att jag måste be honom om hans email adress, för jag ville inte tappa kontakten. Det var något speciellt där...

Men jag ville inte vara oprofessionell. Hur skulle det se ut om journalisten verkade stöta på bandets basist?! Nä, aldrig i livet.
Istället bestämde jag mig för att hitta honom på MySpace, ett annat community, för han hade nämnt att han var med där.

Så blev det. Han blev glad åt att höra från mig. Sen började det... han skrev mail från varenda ställe de besökte på turnén. Mailen blev längre och längre. Det kändes som att jag var MED på den där turnén! "Nu är vi i Spanien, vi flög från Tyskland igår och...." Varenda liten detalj skrev han om. Att de krockat med nån bil på väg till en festival och blivit försenade, att hotellen var si eller så, att nån i bandet gjort något tramsigt... Han tog sig helt enkelt tid.

Så småningom började mailen handla mer om VARFÖR vi egentligen höll på och skrev så flitigt till varandra... Efter några trevande försök att uttrycka det, kom det till slut igång och nu är det HÖGST ÖPPET.... Han skriver om hur han minns vårt första möte... Om vad han tycker om mig nu... och kallar det för "relationship" så slapp jag säga något om det... :)

Han är nyfiken på mig och jag på honom. Men det finns smolk i bägaren...
Jag har umgåtts med musiker i hela mitt liv. Jag VET hurdana de är och vad de går för. Vad de står för är ALLT jag INTE söker hos en kille.
Brudar överallt. Sprit. Droger. Allt och lite till. Jag KOMMER att bli sårad och jag KOMMER att få problem. Jag VET det.

Men det är något som drar mig till honom och det är ömsesidigt. Jag kan inte riktigt fatta det, men hans mail är så tydliga med vad han vill, att det inte går att missta sig.
Vad kommer folk att tro?? I tjugo år har de trott att jag är en groupie när jag var den SISTA som nånsin ens hade kommit på TANKEN!
NU kommer de att se mig med "bandets basist" och döma mig efter det. Jag har nu officiellt tagit steget till att kallas för groupie rakt av. Fan också.

När vi ska träffas kommer det att bli var som helst i världen. I höst får jag åka till Tyskland, England, Spanien eller var som, för att träffa honom... De turnerar hela hösten och vintern.
Och när han inte gör det åker han hem till Florida.
Jag tyckte att LINKÖPING var bökigt... Nu hittar jag en jäkla rockmusiker som bor i FLORIDA... :/

Men han vill komma hit, för han har aldrig varit i Sverige. Jag bara ser att detta kommer att barka åt helvete, men... Just nu får han mig att må bra. Han får mig att skratta högt varenda dag genom sina galna mail.
Snart har han skaffat Skype också så vi kan prata oftare i telefon. Han har en mjuk sida som inte syns när han står på scenen och slänger med sitt långa, mörka, lockiga hår.
Ödets vägar äro outgrundliga!!

Testing testing...

2006-06-28T00:56:00.000+02:00

You were always on my mind...

2006-06-03T12:24:00.000+02:00

Det har gått ett halvår sen jag bröt med min pojkvän. Inte för att jag älskade honom mindre, men för att det kändes outhärdligt att inte veta vart vi var på väg. Ingenting som tangerade ordet "framtid" alls. Inget snack om förlovning. Inget flytta ihop, flytta närmare, göra något tillsammans...
Han är inte för sånt, och egentligen inte jag heller eftersom jag inte tror på just giftermål. Så, krasst sett ska man inte förlova sig heller då. Men jag behövde en symbol på att han ville att det skulle vara vi - att vi tillsammans skulle gå ut i livet hand i hand, bildligt talat.

Det var saker som jag till slut inte kunde leva med, och det svåraste jag tvingats göra hitills i mitt liv, är att göra slut. En annan sak vore att göra slut om man hatade någon eller hade blivit illa behandlad, men det hade inte jag...

Ett tag trodde jag inte att jag skulle klara av att prata med honom som vän efteråt, för det skulle göra alltför ont att veta att han inte var min pojkvän längre. Men jag har inte kunnat hålla mig ifrån att prata med honom. Han är ju min närmaste, bäste vän. Tror inte jag skulle klara att leva helt utan honom.

Men det är som en tidsinställd bomb. Drömde inatt, att han träffade en nätt, kortväxt, smal, sportig, glad blondin som han blev hals över huvud kär i, som han sa att han älskade. I drömmen var jag bara en osynlig åskådare, som att jag tittade på en film. Bara såg allt som skedde. Jag vaknade av att det gjorde ont i mig... Ändå vet jag att den dagen lär komma. Han kommer att hitta någon annan förr eller senare. Vad det kommer att innebära vill jag inte ens tänka på.

Jag tvivlar på att jag skulle klara av att fortsätta en kontakt med honom efter det. Det hade orsakat alldeles för mycket smärta, även om jag givetvis vill att han ska vara lycklig.
Men det är nog där min gräns går... så länge ingen av oss har en annan partner, fungerar "vänskapen" också, för han är fortfarande i mitt liv, fortfarande den viktigaste människan näst efter min familj...

På sistone har jag tänkt allt mer på situationen. Jag kallar honom fortfarande för "min pojkvän" även om han inte är det mer. På Heathrow, när jag skulle köpa en present åt honom, och föräljaren frågade vad han kunde hjälpa mig med, sa jag "I´m looking for a present for my boyfriend..." och det kändes inte ens dumt att säga så. Först en stund senare insåg jag att jag borde ha sagt "friend" istället. Men det tar emot att säga något som inte känns naturligt. Boyfriend är för mig naturligt när jag pratar om honom.

Igår skulle jag leta fram ett dokument, ett intyg att skicka till en potentiell arbetsgivare, och jag visste att det låg på en gammal backup-CD från flera år tillbaka.
Jag skickade dokumentet till arbetsgivaren och kollade sedan igenom vad som fanns på CD:n. Fann en logg från icq år 2000. Då vi först började prata med varandra. September 2000. Vi var inte ens ihop då, men värmen som finns mellan oss är så tydlig. Hittade gamla mail. Så otroligt vackra ord. Han skrev att han blev glad av att bli väckt av mig, för att min röst alltid var så pigg och glad, att han snabbare vaknade.
Jag log samtidigt som jag kände för att gråta.

Häromdagen bad han mig ringa och väcka honom och det gjorde mig så himla glad. En sån löjlig liten bagatell. Men det kändes som förr. Då jag ringde och väckte honom för att han aldrig hörde väckarklockan. Det var en rutin jag tyckte om, för även jag ville gärna börja dagen med att höra hans röst.

Har inte berättat för honom hur jag känner nu, men jag inbillar mig att han antagligen vet. Det borde han göra. När har jag INTE älskat honom? Det har jag ju gjort sen det första "hej" han sa...

Självklart har jag attraherats av andra killar. Tyckt att de var skitsnygga. Haft sexuella fantasier. Gillat deras personlighet. Olika orsaker. Men jag har inte sett någon av dem som en partner, som en fungerande person i mitt liv. De är nån sorts illusioner på avstånd.

Sist jag var i Linköping, när han fyllde år, svängde jag förbi hans innebandy-träning. Hade kunnat sitta där i timmar och bara se honom springa med klubban och det där "jag-ska-vinna"-uttrycket i ansiktet. Se honom kämpa, springa beslutsamt, totalt fokuserad på att göra sitt yttersta om han så ska stupa på kuppen. Vilket han också ofta gör. Stupar alltså - bokstavligen. Han har skadat sig så många gånger där att det varit på håret att han inte fått några bestående men.

Jag är singel nu. Jag mår bra till det mesta, utom biten som gäller honom. Vill så gärna ha honom tillbaka, men skulle inte våga knysta om det för att inte skrämma bort honom eller verka som ett klister.

Jag vill bli smalare, snyggare, som den han först mötte. Jag känner mig gladare nu än de senaste åren då allting har gått åt helvete i mitt liv.
Vi mötte varandra under en period då vi både hade det extremt jobbigt. Egentligen borde vi kanske inte ha varit ihop just då, för vår energi behövdes till att reda ut våra respektive liv. Kanske vi trodde oss kunna få styrka från varandra, stöd... Men hur stödjer man någon när man saknar kraften att gå framåt och kämpa för sin egen del? Det går inte. Tajmingen var usel. Vi möttes när vi inte borde ha mötts och kanske var det det som förstörde det.

Men nu känner jag ändå att vi börjar må bättre båda. Han jobbar, sportar, funderar på en ny lägenhet han kan få inreda och känna sig kreativ med... Jag har jobbat, rest, upplevt, tagit tag i saker... Känns som lite andra förutsättningar.

Kanske inte helt perfekt ännu, men det skulle kunna bli. Kanske vi varit ifrån varandra av en anledning, för att kunna mötas igen som nya människor och se varandra med andra ögon.
Men det som skrämmer mig är att det kanske inte ALLS är vad han vill eller tänker göra. Att dessa tankar helt och hållet är mina och saknar verklighetsförankring.
Kan inte fråga honom heller, för det kan förstöra, han kan känna sig pressad och ta avstånd för att jag är jobbig eller nåt...

Jag undrar om han någonsin kommer att lämna mina tankar. För jag kan inte föreställa mig någon som jag hellre vill ha i mitt liv än honom.
Det finns säkert snyggare, roligare, coolare typer, vad man än ska kalla det för, men det känns som "bling-bling", sånt man tittar på men inte behåller.

Jag hade ratat hundra pretty boys för honom. Men han måste känna att han får något vackert. Har börjat äta betydligt mindre, rör mer på mig, men kallar det inte för bantning, då blir jag knäpp. För min del är det sista pusselbiten. Om jag trivs med mig själv behöver min osäkerhet inte förstöra något, jag behöver inte dyka på honom med min svartsjuka eller lägga hela ansvaret för min självbild på honom.

Och det enda jag saknar är den välsvarvade kroppen. Hur svårt är det då att bara FIXA det en gång för alla...

Han finns alltid där. Jag undrar hur ett liv utan honom hade varit. Ruskigt tomt...

Tre år för våldtäkt

2006-06-02T13:22:00.000+02:00

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,835507,00.html

Tre år? T-R-E Å-R???????? För upprepade våldtäkter på unga flickor? De kunde lika gärna ha skitit i att ge honom något "straff" alls. Vad är poängen med det här?
Jag blir så uppgiven, så förbannad. En sån här individ borde sitta inne på 30 år - inte på TRE!
Men Sverige är ju ett paradis för brottslingar. Här kan du mörda någon utan att det händer nåt.
Läste så sent som igår om en 19-årig brutta som mördat sin pojkvän med kniv. Hon fick också tre års fängelse. Tre år - det är vad hans liv var värt.

Nu fattas bara att nån vänster-flummare kommer och säger att "ingen blir bättre av straff" för att jag själv ska kunna bli potentiell våldsverkare!!!

Så OLIKA!

2006-05-10T17:42:00.000+02:00

Man kan ofta bli förvånad över sig själv när man ställs inför klara fakta - inte bara en bild av hur man upplever något...

Communityt jag är på...
En kille började maila till mig och jag svarade artigt. Det tog han tydligen som en invit och därefter har han "spammat" mig så jag får hur många mail som helst, samtidigt som jag kanske bara svarar med två-tre meningar tillbaka på sammanlagt fem mail.
"Fan, vilken jobbig typ...", tänkte jag.

Den andre, som jag tvärtom gillar och VILL ha mail av, har jag istället uppfattat som att han bara skrivit några få mail, kanske fem-sex stycken sådär...
Honom har jag uppfattat som "cool" och normal eftersom han inte är så "på".
Sen å andra sidan - skillnaden är att jag har svarat på vartenda mail han har skrivit, medan den andre bara fått nåt enstaka...

Idag råkade jag kolla i min mail-mapp och fick gnugga ögonen och titta en gång till... De två har skickat EXAKT lika många mail vardera!
21 stycken. Varken mer eller mindre.

Jag kan fortfarande knappt tro det, men det står ju där, svart på vitt. Eller vitt på svart snarare. :)
När jag får mail från den "jobbige" blir jag mest irriterad och fnyser "nu igen!".
När jag får mail från den jag gillar betydligt bättre blir jag glad och ivrig att öppna det.
Mailet från den "jobbige" orkar jag inte svara på, mer än högst motvilligt. Förstår inte vad han vill mig egentligen.
Mail från den andre besvarar jag direkt och stort sett sitter och uppdaterar sidan så att jag inte missar när jag får svar på det...

Så HIMLA olika man behandlar folk och så himla olika man uppfattar fakta! Den här gången fick jag se det med egna ögon. Undrar hur många andra saker man är spiksäker på, men som klara fakta hade motbevisat? :)

Fortsättning

2006-05-10T00:47:00.000+02:00

Det är verkligen kul, saker händer. Nya och nygamla människor dyker upp från ingenstans. :)
Killen på communityt jag nämnde sist är supertrevlig verkligen... blev många mail fram och tillbaka där.

Pratade med hans ex på samma community under kvällen idag. Hon kände igen mig från samma ställe som han. Det roliga är att de två använder ungefär samma vokabular och uttryck, så det märks att de varit ihop ett tag. :)

Men annars är hon faen nästan som min tvillingsyster! Små detaljer och stora saker, vi resonerar nästan exakt lika. Spooky!

Ska bli kul att träffa dem. För nu är jag verkligen nyfiken!

Hobby-häxa

2006-05-09T08:44:00.000+02:00

Det lönar sig att vara hobby-häxa och känna till lite om örter, eteriska oljor och naturens läkemedel.

Min luftrörskatarr är bara inne på fjärde dagen och redan på väg bort. När jag pratade med vårdcentralen i fredags upplyste de mig om att det skulle ta minst två veckor och att man inte kunde behandla det.
Om det höll i sig länge kunde man eventuellt prova antibiotika, men annars var det bara att bita ihop och se glad ut, trots att hostan var en pest och jag knappt kunde andas utan att det värkte i hela bröstkorgen.

Så fan heller att jag bara ska gå här och vänta, tänkte jag. Vidtog omedelbart åtgärder. Vilka av dessa som har visat sig mest verksam vet jag inte, eller om det kanske är kombinationen av dem alla, men det har fungerat.

Propolis. Jag har använt det i åratal. Oftast för att ta kål på förkylningar innan de bryter ut. Första dagen, så fort halsen börjar svida lite eller man får den där känslan som alltid förebådar en influensa eller förkylning - tar jag en propolis-kur. Den sätter alltid stopp för viruset.

Jag har fått dela ut propolis till mina vänner när de absolut inte har fått vara sjuka till olika tillställningar: Resor, tentor med mera. Det kostar lite, men det är ett gudamedel! Sen jag fick luftrörskatarren har jag intagit propolis regelbundet, tre gånger om dagen. Mer om hur det fungerar och varför kommer senare idag.
Skippat mjölkprodukter. Mjölk stimulerar slembildning och det har man så det räcker när man hostar. Så jag bestämde mig för att fimpa mjölk, yoghurt, ost och liknande, så länge jag hade "rossliga rör". Införskaffade istället RiceDream, ett mjölkalternativ baserat på ris. Jag har tidigare testat GoGreens sojamjölk men den var vidrig. Gick inte att få ner utan att hålla för näsan. Urk. Men RiceDream var riktigt god! Det finns ytterligare varianter som fått högt betyg i tidningen ToppHälsa (som jag prenumererar på). Hur som helst så kände jag redan efter nån dag att det inte var så tjockt slem i halsen eller i munnen. Bara en sån liten, liten grej.
Mycket grönt te. Fem-sex koppar om dagen. Massor med antioxidanter men framför allt löste det upp och underlättade för kroppen att hosta bort infektionen.
Vitlökskapslar och rå lök. Japp, när jag visste att jag inte skulle träffa någon, proppade jag i mig det. Bakterier GILLAR inte vitlök och lök. Och jag gillar inte bakterier. Så...
C-vitamin. Massor med färskpressade juicer från Brämhults och Tropicanas grapefruktsjuice, samt apotekets c-vitamintabletter. Kroppen fick en vitaminchock, precis vad den behöver för att stärka sitt eget immunförsvar och göra sig av med "inkräktarna" som gör mig sjuk.
Sist men inte minst, tog jag till eteriska oljors kraft. :) När man har läst mycket om dessa, och tillika provat att använda dem på olika vis, förstår man hur de fungerar. Framför allt ATT de fungerar och att man inte ska underskatta dem.
Jag gjorde en egen blandning med 1 dl solrosolja som bas och droppade i 2 droppar tea-tree olja, 2 droppar eukalyptusolja och 2 droppar rosmarinolja. Masserade därefter in det över bröstkorgen och halsen, varje kväll innan sängdags. Oljorna verkar både invärtes och utvärtes och de små verksamma partiklarna går in genom porer och slemhinnor och gör sitt jobb. Särskilt eukalyptus är mycket effektivt när man har problem med hals och andningsvägar.

Igår vred jag på varmvattnet i duschen för fullt, tills det bildades rejält med ångor i badrummet. Då droppade jag ner två-tre droppar eukalyptusolja i badet och kände hur lukten spred sig. Andades in med djupa andetag. Både ångan och den eteriska oljan är bra för rossliga rör och underlättar andningen. :)

Sen la jag mig i badet en bra stund och bara andades in de välgörande dofterna.

I övrigt har jag bara vilat. Jag "borde" ha diskat och städat och gjort en massa, men då använder jag kroppens energi på fel sätt. Den behöver alla resurser för att bekämpa sjukdomen, så jag höll mig lugn. Städa kan jag göra när jag blir frisk.

När jag vaknade i morse hostade jag inte, det visslade inte i luftrören när jag andades och ingenting gör ont. Det är inte HELT ute ur kroppen än, för det kommer nån efter-hostning lite sporadiskt, men det känns att infektionen i stort sett har lämnat kroppen. Jag känner att jag imorgon, eller kanske redan ikväll, kommer att vara fri från symptom.

Sjukvården sa två veckor. Jag har lyckats kurera mig själv på fyra dagar.

Och så säger folk att "det inte är vetenskapligt bevisat" att annat än traditionella läkemedel fungerar. Jag tar mig själv som ett ypperligt, levande "vetenskapligt" bevis för att det fungerar bättre än de vissa vill tro.

Small world

2006-05-07T22:58:00.000+02:00

Började prata med en skittrevlig kille på communityt Helgon. Rätt söt för ovanlighetens skull också.

Efter ett tag säger han att han faktiskt vet vem jag är. Vi brukade gå på samma ställe förr i världen - 1994 närmare bestämt.
På den tiden var jag stammis på en musikbar här i stan och det var tydligen han också. Men vi kände inte varandra.

Han visste att jag skrev och verkar ha bättre koll på mig än jag på honom.
Efter att ha mailat fram och tillbaka hela dan idag (ett antal timmar och mååånga rader) säger han: "...du va ju sjukt trevlig!! Att man inte gick fram o snackade där på padrone..haha..."

Ja, det slår mig hur många bra och trevliga människor man missar varje dag av olika skäl.
Man missar dem för att man koncentrerar sig på sitt nuvarande sällskap av vänner eller partner.
Man missar dem för att man kanske missbedömer folk omkring sig, eller för att man bara helt enkelt inte tittar - inte är öppen för nya möten.

Tio år senare kommer man så av en slump i samspråk med denne trevlige unge man. Han har säkert en massa skelett i garderoben och det dröjer troligen inte länge innan jag hittar nåt fel på honom, men det var bara så kul att jag skrattade för mig själv efteråt - att nån i röran på musik-puben Padrone dyker upp tio år senare och verkar vara en person man vill lära känna bättre.
Vilken massa slöseri med tid att man inte gjorde det redan DÅ.

Inte på "det" sättet. Är inte redo för några sådana saker, men möte person till person.
DET är vädefullt. :)
Framför allt inser jag hur vansinnigt LITEN världen egentligen är...

Västerländsk jämlikhet?

2006-05-05T07:42:00.000+02:00

Det är nog svårt att sopa rent framför sin egen dörr innan man kommenterar andras liv.

Jag kan inte låta bli att reagera över hur många som spyr galla över hur förtryckta muslimska kvinnor är för att de har slöja.
Jag funderade just över det igår, hur skönt det hade varit om det hade varit normalt hos oss också...
Tänk att kunna gå ut på stan och INTE bli dömd för sitt utseende.

Jag hade inte behövt lägga timmar på att lägga en bra make-up. Jag hade inte behövt styla håret för att få till en bra frisyr.
Jag hade inte behövt oroa mig för om valkar syns och om min kropp duger.
Istället hade jag kunnat gå ut som åskådare och inte ständigt vara orolig för om jag håller måttet för den västerländska Barbiedockan.

Jag köpte en marockansk klänning på den Orientaliska Mässan här i Malmö förra året. Den är så himla skön att ha på sig och jag har den som hemmaklänning, för den är så rymlig och bekväm. Tänk att kunna gå ut i en sån, istället för i de trånga, åtsmitande plaggen som ska få killarna att glo efter mig - förutsatt att jag har gjort mitt jobb som kvinna och sett till att ha en attraktiv kropp för hela stans män att titta på.

Om jag INTE har det är jag inte längre kvinna. Då är jag bara en tjockis, en sån man tycker synd om eller är kompis med i allra bästa fall.
Inget ses med ett sådant förakt som den som inte håller sig smal. Inget är mer provocerande. Och då behöver man inte ens vara särskilt fet. Det räcker med att du inte ser läcker ut i ett par tajta jazzbyxor... Och vem f*n gör det?!

Vill någon hävda att västerländska kvinnor INTE förtrycks? Att det är de muslimska kvinnorna det är synd om? Jag undrar om de inte ibland har mer frihet än vi, men på ett annat sätt.

Här i väst har jag en enda uppgift som kvinna och det är att vara en dekoration.
Det är inte konstigt att skönhetsindustrin omsätter miljardbelopp årligen.

Man måste vara SMAL.
Alltså köper man gymkort.
Skaffar dyra träningsskor.
Träningskläder.
Fixar medlemskap på Viktväktarna.
Köper Atkins kokbok.
Köper varenda veckotidning som lovar att man ska gå ner 10 kilo under sommaren.
Beställer tid för fettsugning.
Handlar mirakelmanicker på TV-Shop. Skaffar korsetter, gördlar och strumpbyxor med inbyggd magplattare.
Provar alla super-dietpiller och pulver som finns på marknaden.
För man MÅSTE vara SMAL.

Man måste ha stora, snygga TUTTAR.
De ska helst stå rakt ut, alltid. Inget häng som naturen förespråkar, i något sammanhang.
Alltså skaffar man en miracle-bra. Det finns så många modeller för att trycka ut, upp och fram tuttarna - balconette, push-up, bygel, gel-bh och allt som råkar vara det hippaste just för tillfället.
Man beställer tid för att en kirurg ska göra om dem till "rätt sorts" bröst. In med större bollar, som alltid kommer att stå rakt ut, även när de blir 70 en vacker dag...
Brösten måste ju visas upp. De får inte döljas om man ska få kalla sig för RIKTIG västerländsk kvinna. Annars får man nån fnysning om vilken trist feminist man är. Feminist är skällsordet för alla kvinnor som inte vill eller orkar sträva efter Slitz-modellen av hur en tjej bör vara och se ut.

Man måste ha ett perfekt ANSIKTE.
Alltså köper vi krämer för enorma summor, i hopp om att få såndär Photoshop-retuscherad persikohy som supermodellerna ser ut att ha.
Vi peelar. Skrubbar. Joxar...
Skaffar rätt rengöringsmjölk, gel, tvål, pads, särskild ögonmakeupborttagare, ansiktsvatten, ögoncreme, läppcreme.. Ögonbrynen ska plockas.
Läpparna ska målas.
Ögonen ska målas på allehanda vis - kajal, ögonskugga, eyeliner, ögonfransböjare, mascara...
Varje månad kommer en ny fantastisk supermascara från skönhetsindustrierna som vill att jag ska köpa mer.
Jag kommer att känna mig ÄNNU vackrare om jag köper JUST den mascaran... jag är ju "värd det"...

Man måste ha perfekt HÅR.
Alltså sitter man i frisörstolen så ofta plånboken tillåter.
Man gör allehanda inpackningar.
Ser till att håret har rätt färg, färgar, slingar, plattar till eller lockar, permanentar, förlänger, sprayar, kläggar i gelé eller mousse, sprutar på glans-spray och leave-in balsam, köper schampon och balsam för en förmögenhet...

Man måste vara sexigt KLÄDD.
Alltså håller man koll på vad MTV:s superstars har på sig. Alla vill ju se ut som J-Lo. Rätt märke, rätt image. Skit i priset. Köper ELLE för att inte missa senaste trenden.
Lägg sedan pengar på kläder som i 99% av fallen smiter åt din kropp så mycket att ingenting lämnas åt fantasin. Tajta toppar som ska framhäva brösten du tryckt in i rätt behå som ska få dem att stå rätt ut. Det gäller att få män att titta.
Tajta, korta kjolar som ska visa upp dina renrakade eller vaxade (och helst solbruna) ben.
Tajta byxor som ska smita åt och visa om du har gjort läxan och blivit smal som samhället påbjuder att du ska vara, samt om du varit en duktig flicka och tränat rumpan ordentligt så att nån kille ska kunna daska på den ute på krogen...

Jaa, vad vi har det BRA här i väst... Vi är ju inte ett DUGG förtryckta. Denna ständiga kamp efter att bli sedda och se bra ut. Ge mig en slöja att gömma mig bakom - anytime!!
Faen vad mycket tid, energi och ångest man hade sluppit.

Om man som västerländsk kvinna ser för bra ut kan man vara med i en dokusåpa och bli semikändis i fem minuter. Eller så kan man ståta på omslaget av någon herr-runkblaska. Det är vad en vacker kvinna är till för. Håll käften, var snygg och sexigoch var inte för smart. Som Pink sjunger:
"What happened to the dreams of a girl president?
She's dancing in the video next to 50 Cent"

Det är ju så. Stå och skaka tits and ass i nån rapvideo eller åla runt nån loser som har pengar.

I arabvärlden försörjs många kvinnor av sina män. Kvinnor här försörjs också av män men inte nödvändigtvis av sina egna...
Åtminstone om vi snackar om de perfekta Barbiedockorna som gjort sin hemläxa. De lever på att män vill se på dem. Kvinnans jobb är att vara dekoration, att tittas på.

I vårt moderna samhälle anses det kontinentalt och modernt att köpa kvinnor.
Som debatten om prostitutionen kring fotbolls-VM. Män tycker att det är helt ok och kallar alla som protesterar för "vänsterpartister", "rabiata feminister" och vad de än kan komma på som är avsett som förolämpning. Inget är så hemskt som när deras "rätt" att få sex närhelst de behagar, på vilket sätt det än blir, ifrågasätts. Kvinnor är horor och det är väl inget konstigt att köpa en hora. Hon har ju ändå inget annat värde. Sära på benen eller ner på knä och sug, bitch.

Så länge kvinnan får pengar behöver männen inte känna att de våldtar. Men de våldtar hennes själ.
Det känns nog bättre att tro att hon älskar det. Yeah, baby. Kom igen nu, visst gillar du det? Precis som de ser i porrfilmerna. Tjejen som börjar stöna bara de petar på henne. Som de bara kan sticka in den i utan något som helst förspel. Där hon reduceras till ett hål och ingenting annat. Precis som de vill ha det.
Det är också modern, västerländsk jämställdhet, eller...?

Som kvinna bör jag också ha barn, annars är jag ingen riktig kvinna.
(om jag mot förmodan skulle säga att jag inte vill ha barn eller om jag inte ens gillar barn, är jag en rabiat bitch som saknar de naturliga medfödda moderliga instinkterna).

Men om jag skaffar barn bestraffas jag på arbetsmarknaden. Ingen vill anställa någon som kanske tänkt bli gravid. Eller nån som redan har ungar som kanske blir sjuka och måste passas. Nej usch - besvärligt. Bort.
Då måste samhället ta hand om kvinnan - om inte någon man finns där för att göra det.

Ja - vi är ju så moderna och jämlika här... Hu för dom där araberna....

J´aime la vie! :-)

2006-05-03T22:37:00.000+02:00

Dagens små glädjemoment :-)

Våren är här! Solen gick upp tidigt, väckte mig på det enda positiva sätt man kan bli väckt (om man är en sömntuta som jag) - sedan sken den hela dagen och värmde så mycket att jag kunde gå i enbart t-shirt.
Jag har fått en ny kompis. En duva som kommer till mig varje dag. Häromdagen traskade den helt sonika in i vardagsrummet när min balkong stod öppen. Lika lugnt gick den sen ut igen när den konstaterat att där inte fanns några jordnötter. Idag höll den mig sällskap när jag satt ute i min baden-baden-stol och läste på balkongen. Helt orädd och jättefin. Min /ex/pojkvän sa att det kanske är mormor som kommit för att hålla ett vakande öga på mig. Även om han skojade tycker jag om tanken.
Satt på Lilla Torg med en jobbkollega och käkade god indisk mat i solskenet. Det var massor med folk ute, så härligt!
Träffade en gammal lärarinna från skolan där jag jobbade för flera år sedan. Hon skulle också få ortopediska inlägg. Hon var så glad åt att se mig och det var ömsesidigt. Det var dags för henne att gå i pension. "Om jag hade kunnat välja att göra om mitt liv en gång till, hade jag valt att bli lärare", sa hon och log stort. Jag blir så glad av människor som kan älska sitt yrkesval så mycket.
Hittade ett par nya, sköna skor på Löplabbet. Dyra, men sköna. Och sköna måste de vara om man vill kunna gå mycket, vilket jag hoppas kunna göra så fort hälsporren försvunnit.
Jag har inte varit täppt i näsan idag heller. Kanske för att jag nu kan vädra dygnet runt.
Fick städat litegrann och grejat så att mobilen som pappa ska få låna när han reser iväg, funkar...
Åt en jättegod friterad camenbert (jaja, jag veeet...) på La Empanada. Mumsegott!
Fick sålt min gamla CDbrännare på Tradera och studsmattan på Blocket. :) Samma dag.

Summan av kardemumman - det har varit en bra dag i det stora hela. Önskar bara att lägenheten var ännu finare nu när solstrålarna avslöjar precis allt, och att kilona kunde försvinna av sig själva. Men annars är det mesta ok om man inte går och oroar sig för mycket över saker som jobb och annat som ligger framåt i tiden. Men först är det ju LAS VEGAS innan jag ska oroa mig över nåt mer alls. :)
J´aime la vie! :-)

Lycka är...

2006-05-02T09:02:00.000+02:00

Nyckeln till att bli lycklig, är att vara medveten om det positiva som finns i ens liv och notera det aktivt.

Helst ska man hitta minst fem saker per dag som man tycker är bra, men jag tänkte inte sätta några särskilda siffror på det där, utan bara ta det som det kommer. Vissa dagar kanske man har tio underbara saker att berätta, andra kanske inget alls.

Men jag kan börja dagen med att säga att jag vaknade utvilad och utan täppt näsa (som annars alltid är täppt av nån anledning...). Det var det första positiva.
Det andra är att kvinnan i receptionen på rehab-stället där jag tejpar foten varje tisdag, är jättetrevlig. Ja, det är de som hjälper mig med foten också.

Två bra saker att notera. Mer har inte hunnit hända. Jo, folk här i byggnaden är överlag väldigt snälla och vänliga, så det blir tre bra saker. Det bör inte bli några problem att fylla dagen med minst fem positiva saker att glädjas åt i sin vardag. :)

Inte pedofil efter ett halvår?

2006-05-01T18:17:00.000+02:00

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,818098,00.html

En pedofil som har våldtagit barn... som har förgripit sig även på vuxna kvinnor... Anses vara "färdigvårdad" efter sex månader?!

Det tog mig TVÅ ÅR att överhuvudtaget komma ur en depression jag ramlade ner i efter mormors död och rättegången min mor drog in mig och min syster i och allting annat som bara hände på en och samma gång... Två år - under den tiden hjälpte knappt medicinering ens.

Och en farlig, empatistörd individ anses vara en ny människa efter sex månader - från jul till sommarlovet ungefär...?

Sverige är fantastiskt.

Personligen anser jag att dessa individer totalt saknar existensberättigande och de hade gärna fått slängas ner i en mörk källare någonstans på vatten och bröd under resten av sin livstid. Inte ha några jäkla "permissioner" eller ha några rättigheter överhuvudtaget!
Rättigheter som alla andra människor har har de förbrukat för länge sedan. När de förgriper sig på barn eller våldtar ska de inte längre anses vara människor.

Sen får folk snacka om "humant modernt samhälle" så mycket de vill. I det här fallet tänker jag mer än gärna som på medeltiden.
Blir bara förbannad över det otrygga land man bor i - där brottslingar ges "chanser" men deras offer får leva i skräck. Är det modernt och civiliserat?

************

Ett tillägg från Sydsvenskan som fick min haka att ramla ner i parkettgolvet...De frågade chefen för kliniken:

"Har han rymt tidigare?
- Det har jag inget minne av men det är möjligt att han har tagit en tur så där. Det är många gånger patienter avviker och är borta en timme eller två, det är lite sol och lite skönt och de stannar kvar ute, säger hon."

DÖMDA, FARLIGA PEDOFILER är "borta om det är sol och lite skönt ute"...???
Å herre-gud-min-skapare.........
De har ingen jävla koll på killen eftersom hon inte ens vet om han har rymt, utan säger att "det är möjligt att han tagit en tur". Och gjort VAD? Våldtagit fler femåringar i skogspartier??
Fan, kärringen är sjukare i huvudet än patienterna hon har ansvaret för!

GÖRS??

2006-05-01T11:59:00.000+02:00

Vissa människor kan verkligen konsten att tråka ut mig till vansinne.
De påbörjar något som ska likna en konversation, men sen konverserar de inte. Känns som total slöseri med tid.
En jag får meddelanden av på MSN använder i stort sett bara en- och tvåstaviga ord när han vill nåt. Knappt en hel mening ens.

Så här ser det ofta ut:

vad görs?

japp

nepp

mmm

hehe

kanke (=kanske)

...och så håller det på. Jag blir irriterad redan efter de första två ”mmm” och ”ok”. Det känns som att JAG måste dra konversationen framåt för att den överhuvudtaget ska kunna KALLAS för konversation! Det gör mig mest lack faktiskt.

Likadant på communities. Folk dyker in och skriver: ”Görs??” Ingenting annat. Bara ”Görs?”...
VADDÅ ”görs”???
Berätta något, ställ en konkret fråga, nånting....! Inte nåt fesljummet, oengagerat ”Görs?”.

Den som lägger noll energi på att åtminstone bilda en hel mening, har jag ingen lust att lägga energi på ALLS...
Tråkfolk med vokabulärer värdiga vilken treåring som helst. :-(

Just chattfolk kan vara rejäla irritationsmoment. Man är mitt uppe i en konversation, sen slutar de plötsligt svara. Och man hör inte av dem på två dar. Som barn vars uppmärksamhet riktas åt ett annat håll och man hamnar på "mindre viktig"-kontot, i alla fall tillfälligtvis.

Hur svårt är det att säga "...jag måste sticka, ska ut med en kompis", eller något. Det är så nonchalant och ohyfsat att bara utan förklaring strunta i personen man just pratat med och lämna datorn.

Visst, nätet är inte verkligheten, men om den jag pratar med är någon jag faktiskt känner "på riktigt"? Hade han eller hon bara gått mitt i ett samtal öga mot öga? Det hade ju verkat sinnessjukt.
Jag ser nätet som ytterligare en kanal för kommunikation, inte som bara en leksak.

Överhuvudtaget har jag svårt för folk som inte har tid. Rättare sagt - det finns folk som alltid verkar ha tid med allting annat, utom att prata med eller umgås med en. "Ooo det är så mycket att göra!" är en vanlig kommentar hos den moderna människan.

[Ja, men du tar dig tid att göra allt det där andra, och valet ligger ju hos dig hur viktigt det är och hur viktig jag ska anses vara. Eller?]

Stress hör vardagen till och jag orkar inte heller alltid ringa alla eftersom jag inte vill låta min trötthet gå ut över mina vänner i onödan. Men jag sitter inte heller och säger att en massa andra saker är viktigare än de, vilket man ju indirekt gör när man springer omkring och ser disträ ut och inte har tid att byta några ord. Det finns gott om sådana människor idag och de gör mig nervös med sin blotta existens.

Tur att man kan få utlopp för sina aggressioner via en oskyldig blogg så man slipper gå ut i världen och vara en über-bitch! :)

Go go go, ale ale ale!! :-D

2006-04-29T23:17:00.000+02:00

Jag är alldeles manglad. Har ont i hela kroppen, i muskler jag knappt visste att jag hade. Ricky Martin-konserten blev precis vad jag hade hoppats på - precis det jag var ute efter när jag såg hans videos på MTV första gången. Det såg ut som fest, karneval, dans, uppsluppen stämning, ja helt enkelt LIVSGLÄDJE!
Exakt det bjöd han på. :-)

Jag brukar aldrig dansa. De som känner mig vet att jag verkligen ALDRIG dansar. Det är sällan jag känner för att röra mig till den musik som spelas ute på nattklubbarna och dessutom... Dansgolv känns inte som ett ställe där man bara får gå loss hur man vill utan att bli dömd eller bedömd - snarare brukar jag känna att dansgolv är en ursäkt för folk att stå och hångla eller visa upp sina färdigheter i dans (med varierande kvalitet...). Det tilltalar mig helt enkelt inte.

Men ikväll... ! Ikväll kom jag på mig själv med att stå och dansa av hjärtans lust! Det var som att kroppen hade börjat röra sig själv utan att jag ens hade märkt det. Det kändes så naturligt, så roligt och så befriande!

Jag är van vid hårdrockskonserter. Där är det bara killar och de går på som en skenande buffelhjord. Man blir helt enkelt manglad, så under två timmar står man mest och kämpar för att inte bli mosad. Som regel ser det ut så.

Ricky Martins publik bestod av, icke förvånande kanske, tjejer, kvinnor... En mycket stor andel latinamerikanska kvinnor som släppte loss den där energiska glädjen man ser på karnevalen i Rio. Ingen i lokalen brydde sig om hur de såg ut, hur de var klädda eller hur de dansade. Det var bara oerhört ROLIGT! Framför allt var det ingen som stod och tryckte på.
Det var trångt, men det visades ändå en stor respekt för andra. Så jag blev inte knuffad och nertrampad vilket jag oftast förväntar mig när jag går på konsert. :)

Och Ricky Martin...? Ja, jag förstår varför tjejerna älskar honom. Han tänder inte mig på "det" sättet eftersom han inte är den typ av kille jag faller för, man jag ger honom credit för vad han HAR:
Han utstrålar verkligen naturlig och oförställd glädje på scen, han ger av sig själv, ja killen jobbar för brödfödan, minst sagt!
Han rör sig som en smidig katt, rak i ryggen och med en pondus man annars mest ser hos en flamencodansare. Under ett dans-solo gjorde han akrobatkonster över hela scenen som man inte hade förväntat sig. Volter, stå på händer och diverse... rena fitness-rörelserna emellanåt. :) Kul och imponerande, han ligger inte på latsidan på scen precis. :)

Scenen var ett imponerande bygge och alldeles indränkt i ljus, som i Las Vegas! Det var som att Ricky och hans band befann sig i en ljuslåda där det var tusentals lampor från golv till tak både ovanför dem, bakom och på sidorna, som bildade olika mönster, skiftade färg och överhuvudtaget var väldigt mäktigt att se.
Och LJUDET! Jääävlar vilket bra LJUD!! Det är en av de roliga sakerna med att se en världsartist - de har RÅD med det bästa.
Bästa ljuset. Bästa ljudet. Bästa musikerna. Bara creme de la creme.

Musikerna var också en imponerande samling. Trummis på ena sidan av scenen, percussion på den andra, en hel brass-sektion, keyboard, två gitarrer, bas, två körsångare, en akustisk gitarr... Det var folk överallt - och de öste som bara faen. Wow!

Det tråkiga var att jag inte kan killens låtar alls... Så, det var svårt att sjunga med i något som man med nöd och näppe blivit introducerad för via MTV för några år sen, men dock. :)

Men det kvittar. Det var liv och rörelse hela tiden, han bytte kläder mellan varje låt och när han väl plockade av sig lite onödiga paltor som kavaj eller nåt annat, så skrek givetvis varenda kvinnlig varelse inom en mils radie, haha!

Sista låten, Cup of life (Ale ale ale) var verkligen ett riktigt Friskis och Svettis-nummer eftersom han då trissade upp publiken att tävla mot varandra i dans! Och alla var på det med en fantastisk energi som jag sällan sett i en publik. Nytt och annorlunda för en hårdrockare som aldrig varit med om nåt liknande. Men tusan vad KUL det var!!

Jag hade oerhört roligt. Så pass kul att jag nu inte ens kan röra mig för att det värker kopiöst i magmusklerna (vad har jag använt DOM till???) i benen, i fötterna, i höfterna... aj - aj och AJ!
Imorgon spelar han i Stockholm har jag för mig.

Jag är rätt säker på att kritikerna kommer att såga honom. Jag vet, för att jag har varit kritiker själv. Det här är en PUBLIK-show, inte en RECENSENT-show.
Ingen recensent skulle nedlåta sig att ge en så kommersiell artist som Ricky Martin högt betyg, det hade varit pinsamt för deras musikjournalistiska rykte. En musikjournalist får bara gilla U2 eller Springsteen, men absolut inte en tjejfavorit som Ricky Martin.

Synd, för man hade önskat att fler hade fått veta hur oerhört KUL där var! Det mesta av tiden kände jag som att jag befann mig i Latinamerika nånstans på världens gladaste gatukarneval!

Femhundra spänn kostade biljetten och jag har haft kul för vartenda öre. Tack för det, Ricky Martin! Flickidol eller icke, det här placerade ett stort leende även på en rockbruds läppar! :-)

Vidga sina vyer

2006-04-29T11:54:00.001+02:00

Från en homosexuell sångare till en annan. :)
Från en läderbög till en fjollbög. Och från tyngsta möjliga heavy metal till lättuggad latino-pop. Men man får variera sig lite - se bortom sina egna horisonter. :)
Från metaldrägg i publiken till skrikande småflickor. Ja här är det kontraster som gäller. Undrar om jag ska gå till Ricky Martin-konserten i Köpenhamn ikväll i en Judas Priest-tröja? :-D

Att släppa...

2006-04-26T18:37:00.000+02:00

Chattade lite på MSN med ex-pojkvännens....ex-flickvän. Jösses, vad fånigt det låter. Nåja, hon var ihop med honom innan jag träffade honom och de förblev goda vänner.

Hon frågade hur det funkade mellan oss nu när vi inte var ihop längre. Jag sa som det var, att det funkar så länge han inte har en annan partner. Då kan jag vara nära honom och känna att han är min på ett annat sätt... Håller nog fast vid honom ännu, men jag har inte funderat på det aktivt. Bara låtit allting flyta på, undermedvetet på nåt sätt...

Hon menade att det inte var nyttigt att hoppas på honom, för det skulle göra ont när han väl träffade någon annan.

Någon ANNAN... Den tanken har jag slagit bort från mitt medvetande helt och hållet. Vaddå någon annan? Det scenariot finns inte, det FÅR inte finnas...
Och sanningen är den att jag inte kommer att kunna ta det. Det är bara så.
Den dagen han finner kärleken i sitt liv kommer jag att glädjas för hans skull men jag kommer att bryta kontakten där och då. Hugga av med ett vasst svärd.

Psykiskt vet jag att jag inte skulle klara av det. Att veta att HON har fått det jag förlorade. Att HON fick killen jag drömde om och kämpade för, men ändå tvingades lämna. Nej, det skulle kännas som tusen svärd som borrade sig igenom min kropp.

Det kan tyckas själviskt i andras ögon att göra så, men det handlar inte om att jag vill honom något illa, utan om att skydda mig själv. Ingen annan gör det, jag måste skydda mig själv. För att överleva bryter jag kontakter. Jag har märkt hur snabbt och lätt jag gör det. Nu när jag har lärt mig att vända ryggen till allt som gör ont. Det har blivit en vana och jag stänger av känslor genom att inte konfronteras med dem. Bara går min väg och låtsas att det aldrig har hänt.

Den som kan vända sin mor ryggen kan vända sig bort från vem som helst. Och ständigt fly. Bort från det som sårar.

Jag vill inte ens tänka tanken på att han kommer att försvinna ut i ett annat liv förr eller senare och att jag då kommer att TVINGAS att inse att det är över, för gott. Som det är nu när jag nån sorts hopp. Ja, jag är hellre bara vän med honom än inte i hans liv alls. Kanske vi får en ny chans och då vill jag vara där.
Men om inte.... ja den dagen kommer att bli svår. Bara att TÄNKA på det svider rejält. Får en klump i halsen av det.

Så mycket man egentligen stuvar undan och väljer att inte tänka på. Jag har tyckt att "det här funkar ju...", men det gör det bara för att vi båda är singlar än så länge och står varann nära som vi gjorde förr.

Jag saknar den varma och hjärtliga tonen och de verbala pussarna och de kärleksfulla orden och det hugger i hjärtat ibland även det... men jag har fått anpassa mig.
Lider av en enorm separationsångest, men om det måste bli så att man går skilda vägar, då vill jag vara först med att klippa för då är det inte JAG som blir lämnad. Det enda sättet att hantera det blir att vara snabb med att gå...

Om han hittar någon annan lär han inte behöva mig till nåt mer ändå. Då får hon fylla den rollen, den nya tjejen. Känner att jag inte skulle förstöra nånting för honom i alla fall. Om han kan lämna allt bakom sig, så kan jag. Genom att ge mig av och bryta kontakten.

Vissa klarar av att se en ny tjej komma in i exets liv. Men de som klarar det har SLÄPPT och gått vidare. Det har inte jag.

Vilken kalldusch jag har att vänta. Kanske inte blir det närmaste året, men det KOMMER att ske förr eller senare. Jag vet inte hur jag ska kunna förbereda mig på det ens....

Bilverkstan

2006-04-26T09:58:00.000+02:00

Körde in på Speedy sent igår eftermiddag efter jobbet. Har fått nog av det smattrande avgasröret. Känns som att det ska rasa när som helst.

De är roliga därinne. Den unge killen ute i kundmottagningen undrade vad han kunde göra för mig och när jag förklarat mitt ärende bad han mig sitta ner så länge så skulle han fixa nån som kunde ta en titt på kärran.

Under tiden ringde telefonerna oavbrutet. Han roade sig med att muttra för sig själv innan han svarade i telefon. ”Välkommen till dårhuset...” innan han tog luren och med glad röst hälsade kunden välkommen till Speedy. Det kom något sånt där tillägg varje gång han lyfte luren och jag hade svårt att hålla mig för skratt.

När jag sedan hade fått bilen fixad av nån ung blond kille, undrade jag vad kalaset skulle kosta. ”Tja...”, sa han medan han torkade sina neroljade händer med en trasa, ”...ett tack kanske?” Han log brett och jag blev såklart skitglad.

Hur ofta får man hjälp med någonting ALLS nuförtiden utan att det ska kosta nåt?? ”Allvar? Oj. TACK!! Schysst!” utbrast jag och återgäldade det breda smajlet.

Snacka om att en småsak kan göra en själaglad. Där är man beredd på att bli några hundralappar fattigare igen och så får man köra därifrån utan att ha behövt plocka fram plånboken ens.
Vad små saker kan förgylla hela ens dag. :-))

Glasögonormen

2006-04-24T22:44:00.000+02:00

"Han borde ju faktiskt välja ett par andra glasögon!" sa min kollega på jobbet.
Den [i mitt tycke] snygge killen hade just gått förbi och han har ett par rätt gräsliga glasögon som påminner om Helge Ugglas i barnserien "Från A till Ö".
Men de är ändå så RÄTT. Just för att de är annorlunda. För att han vågar gå mot strömmen.
"Nej, det ska han inte. Med något annat vore han inte han", tyckte jag.
Hon tänkte efter lite och nickade. "Tja... jo... nä det har du kanske rätt i...".

Jag gillar folk som är annorlunda, som går sin egen väg, som inte är rädda, som har den där lite subtila humorn så som han har med det mesta han gör.
En person jag gillar skarpt faktiskt, och har gjort sen första början. Det är väl så att man lättare fastnar för vissa typer av människor än för andra.

Ändringar ska göras av honom själv, inte av andra.
Jag brukar ogilla såna där "makeover"-program då man tar originella människor och stöper dem i nån sorts tråk-norm-form...

Ricki Lake brukade ha såna. Det kom dit väldigt udda figurer som jag tyckte klädde sig charmigt och annorlunda. Inte elegant eller diskret på något sätt, men de hade en egen stil och det värderar jag högt.
De gjordes om till tanter i trista Hennes & Mauritz-kreationer som alla andra har.
"Stilrent" hette det. Det klädde dem inte alls eftersom det var påklistrat och man såg att de flesta inte alls trivdes i det. Då ÄR det inte snyggt, för det utstrålar "jag trivs inte i detta...".

Killen med glasögonen ska absolut ha dem tills han bestämmer sig för nåt annat. För när han väl gör det kommer det att bli nåt annat han trivs i, och om jag läst av honom rätt lär det inte heller bli något särskilt konventionellt. :)
Stående ovationer för sådana personer!!
*klapp, klapp, klapp!!*

Vegas nästa!

2006-04-24T10:28:00.000+02:00

Ja, då bär det av till Las Vegas då. :-)
Nästa månad, den 25:e maj, står Judas Priest på Mandalay Bay Arena i Vegas tillsammans med KISS, Def Leppard och Queen, och spelar på en gala anordnad av VH1. "VH1 Rock Honors" heter tillställningen och nämnda band hyllas för vad de tillfört rockvärlden. Underbart att "prästerna" är en del av det. Kiss brukar ju vara självklart, men Judas Priest glöms ofta bort. Inte denna gång dock och jag sätter två tummar upp för VH1. :)

Jag var så nervös när biljetterna skulle släppas. Dagen innan registrerade jag ett konto på Ticketmaster för att det skulle vara klart. Pengar på kreditkortet fanns - på alla tre korten (man lär sig efter paniken med Royal Albert Hall-biljetterna...). Allt var fixat och klart.

På datorns skrivbord hade jag en direktlänk till den exakta tiden på USA:s västkust, närmare bestämt just Las Vegas-tid. När klockan slog 10.00 på morgonen gick jag in på Ticketmaster och bokade två biljetter.

Åttonde raden hamnar vi på, vilket är RIKTIGT bra med USA-mått mätt!
Där kommer man ju aldrig längst fram om man så har tältat hela natten (jag vet, för det gjorde vi en gång när jag bodde i staterna... sov ute hela natten för att få biljetter till Kiss, och hamnade ÄNDÅ en bra bit bak i lokalen).

Alla bra platser är alltid reserverade för bandets gäster, för branschfolk, för diverse VIP och för radiostationer (som man i bästa fall kan vinna via deras tävlingar).
Så, åtta rader bak på golvet är alldeles lysande! :-)

Med lite tur kanske jag även får biljett till Afterpartyt... jobbar på det.
Enda nackdelen är resan. Vi mellanlandar i Chicago och måste sitta där i 12 timmar innan det går vidare... det är rätt så trist. Men jag håller på och undersöker om det går att ändra. Om gudarna är med mig så... om de INTE är det kvittar även det, för jag ska till Vegas i vilket fall som helst och se JUDAS PRIEST igen. Det kanske bara blir några få låtar, men det spelar ingen roll. Alla de banden är ju bra - och tillställningen som sådan filmas av VH1 för att sändas sex dagar senare. Gäller att ha nåt neongult på sig om man vill leka linslus, haha! :-)

29 grader var det i Vegas igår. Jösses vad härligt det ska bli att komma ifrån Malmö igen. Känns som att det är det enda jag gör nuförtiden. Reser runt och njuter av musik. Tänk om hela livet kunde se ut så - jämt. :-)

Dröm och frihet

2006-04-18T19:09:00.000+02:00

Tillbaka på jobbet och känner mig redan låst och ofri.

Påsken har inneburit att jag har kunnat leva så som jag känner är naturligt. FRIHET att andas och fatta sina egna beslut, det är naturligt, eller borde vara det.
Nu är man tillbaks bland kraven igen. Självklart måste man jobba, självklart måste man tjäna sitt uppehälle och vara en del av den civilisation vi har byggt. Jag vet. Jag lever i verkligheten - inte för att jag valt att leva där utan för att det är det enda sättet att klara sig.

Men jag har varit lycklig de senaste fem dagarna.
Fri. Framför allt bilen och konserterna gör att jag känner någon sorts "det här är rätt"-känsla...
Jag älskar att köra bil.

En kille i Jönköping som började snacka med mig framme vid kravallstaketet på Tony Martin-konserten, var så himla imponerad över att jag själv hade kört mellan varenda spelning runt halva landet. Men för mig är det inget PROBLEM eller något jag räknar som besvärligt överhuvudtaget. Eller ens som något att imponeras över. Tvärtom.

I bilen är allting som det ska. Jag tillryggalägger mil efter mil - bara kör BORT ifrån något. Jag har en väg framför mig som LEDER någonstans... känslan av att vara på väg, är obetalbar. Jag vet vad jag har lämnat men jag vet inte helt vad jag är på väg till eller vad som kan hända på vägen.

Farten och rörelsen framåt gör mig lycklig. Har alltid älskat fart. Både bokstavligen och bildligen. När jag var liten och vi bilade genom Tyskland via Autobahn, satt jag alltid i baksätet och trissade pappa att köra fortare.
"Pappa, kör om honom! Kör om!!" Liten småtjej på fem-sex år var jag och ville bara att det skulle gå fortare. :-D

Bland det bästa jag vet är när ett flygplan accelererar innan det ska lyfta. Jag får en sån kick av det att jag bara vill gå upp i känslan och le. Därför ogillar jag att ha kompisar med mig som ska prata just då. [Håll klaffen en kvart så jag kan få ner adrenalinet, ok?]

Dessutom, det är så vackert på vägarna ibland. När solen går upp eller ner och allting är alldeles rött däruppe, över stora områden åker... eller när man kör in i en stad som ligger som i en dal framför en, eller vägar som går längs med vattnet.... Det är så oerhört vackert. Att dessutom uppleva detta i 110-120 km/h är ännu härligare. Något är speciellt med att färdas.

Så, när någon blir förvånad eller imponerad över att jag kör så långa sträckor, säger jag bara att alternativet var sämre.
Alternativet är som regel de gamla vanliga 4 väggarna här hemma som ibland känns som att de bara krymper och slukar en. Det är TV-soffan och datorn. Ingen fart. Ingen frihetskänsla. Ingen upplevelse.

Jag jagar upplevelser. Vill känna något.
Det ska pirra i magen eller få mig att fundera eller le stort.
Min bil är min borg. Där är det bara jag. Så många tankar hinner tänkas under de milen jag kör från punkt A till punkt B...
Det bästa jag kunde ha gjort efter Tony Martins fåniga beteende, var just att sätta mig i en bil. Lagom tills att jag kom hem, tre timmar senare, var jag lugn igen. Allt var under kontroll.
Då hade jag fått fundera i lugn och ro.
Det är ju bara jag och vägen, och körandet går dels per automatik och dels undermedvetet på nåt sätt. Den aktiva delen är ganska liten jämfört med det andra. Visst är alla mina sinnen till 100% aktiva, men inte på samma sätt som hemma...

Det är dessutom härligt att lyssna på musik i en bil. Musiken omsluter en. Den bara finns, överallt...
Det kan vara så högt det vill, för ingen störs och jag slipper dåligt samvete. Eller så kan det vara helt tyst, bara motorljudet. Även det är avkopplande.

Så - DEN biten fick jag leva ut i helgen. Bilen, musiken, ensamheten, farten, funderingarna, på väg-känslan... Allt som jag älskar med bilkörningen.

Och konserterna. Det är ju mitt element. Jag kan det där. Jag känner mig hemma bland sladdar, monitorer, hög musik och rockmusiker. Det är där jag har min plats på nåt sätt, där det känns mer som hemma än...hemma.
Det handlar om nya människor. Om gamla bekantskaper. Om nya platser men samma andemening med dem alla. Det handlar om att många ska dela samma upplevelse.
Faktiskt så finns det många paralleller mellan idoldyrkan och religion. Men det går jag in på någon annan gång. :)

Hur som helst så har jag känt mig levande och full av energi, trots att jag varit fysiskt trött de senaste dagarna. Jag har känt att jag har levt så som jag vill, så som jag trivs. På resande fot på väg mot musiken. :)
Så, när jag nu ska leva mitt vanliga vardagsliv känns det som ett sånt nerköp.
Nu blir det RUTIN igen och det är något jag ogillar.

Det blir sova tidigt, upp och jobba - samma ställe, samma människor, samma tider - hem, eventuellt någon oplanerad grej i bästa fall - sen sova igen... och om och om igen, vecka ut och vecka in.
Tur att jag kan leva på helgerna åtminstone...

Vilken dröm om man var så rik att man bara hade kunnat välja hur man ville leva sitt liv till fullo, utan att vara beroende av ekonomin. Drömma kan man ju. :-)

Blanda aldrig vänskap och business...

2006-04-17T04:32:00.000+02:00

Att glömma och förlåta är det svåraste man kan behöva göra här i livet. Jag vet, för jag har många gånger ställts inför sådana situationer. Jag kan inte påstå att jag har lärt mig behärska konsten att förlåta till fullo. Men jag gör mitt bästa. De senaste åren har jag försökt reda ut gammalt groll med folk jag brutit kontakten med på ”fel” sätt, och gå vidare i livet. Det känns bättre för det mesta.
Men det beror givetvis på GRADEN av svek.

Ikväll blev jag varse om hur Tony Martin hanterar konflikter. Tony är alltså ex-sångare i Black Sabbath och en gammal bekant.

Historien går långt tillbaka i tiden, ungefär till 1989, då vi träffades första gången på en presskonferens i Köpenhamn. De följande åren utvecklade vi en bekantskap som kändes riktigt bra ett tag. Vi trivdes i varandras sällskap eftersom vi gillade att diskutera allt möjligt och det blev långa samtal när det gavs tillfälle (d v s när Black Sabbath var i Sverige eller England och jag dök upp på spelningarna eller deras olika hotell för att säga hej).

Vid ett tillfälle, i just Köpenhamn, var jag Tonys personliga guide runt på stan när han behövde växla pengar, köpa ny skinnjacka och kolla om HMV hade Black Sabbaths skivor inne (han trodde att han var diskret när han klampade in där med svarta solbrillor mitt i vintern...).
Dagen avslutades på en liten italiensk restaurang där vi satt och snackade bort en massa tid. Han till och med sjöng ”Eternal idol” därnere medan vi väntade på maten. :-)
Ja det var då det. Den gamla goda tiden, då allt var bra.

Jag flyttade till USA och lovade honom att så fort jag kom hem skulle jag göra en hemsida åt honom. Internet hade just haft sitt genombrott och året var 1997.
Under tiden brevväxlade vi flitigt och ännu ett år förflöt då allt var frid och fröjd. Men SEN... Sen lärde jag mig att man aldrig ska blanda vänskap och business.

Jag började bygga hans hemsida och han skickade exklusivt material som jag skulle inkludera på sidan, i form av privata foton och senare även en demo han just hade spelat in för en kommande platta. Det var DEN jävla demon som ställde till det - rejält.

Han ville att jag skulle recensera låtarna, så att folk skulle bli nyfikna och vilja köpa skivan sen när den kom ut. Det var verkligen något för andra fans att se fram emot.
Så jag recenserade den. Hela skivan var svinbra, förutom EN låt som var så kass att jag inte begrep varför han ville ha med den på skivan överhuvudtaget, eftersom den förstörde en annars kanonbra platta. Så, jag skrev precis så i min recension till hemsidan. Allt var bra, utom DEN låten...

Han mailade mig direkt när han hade läst recensionen och ville att jag skulle ändra den. Jag fick inte skriva att låten var kass. Istället föreslog han att jag skulle skriva ”...it´s not his usual strength and power”. Fasen, jag minns det ordagrant än idag, och det var nio år sen nu...

Jag svarade att om MITT namn skulle stå på den där recensionen, så kunde jag inte sitta och citera HONOM och få det att verka att det var mina ord. Då fick vi antingen stryka just den låten från recensionen eller låta det vara kvar precis som det var.
Han blev skitförbannad och tyckte att jag ju gjorde sajten för HONOM och då skulle HAN bestämma vad som skulle stå där.

Visst, gör din egen jävla sajt då, tyckte jag och plockade ner hans hemsida från nätet. Så, varsågod, gör sidan som du vill ha den, men kom inte här och be mig om några tjänster i fortsättningen.

Okej - när man tittar i backspegeln var det oerhört barnsligt beteende från både hans och min sida. Det kan man inte säga annat om. Så otroligt löjligt och onödigt. Vi hade säkert kunnat komma fram till något om vi bara hade diskuterat det på ett annat sätt och via telefon hellre än via mail. Klart att han kanske inte vill bli öppet kritiserad på sin egen hemsida, för en låt som han försöker få folk att köpa.

Det fattar jag. Men som journalist tyckte jag INTE om att bli tillsagd vad jag skulle skriva och i rena ilskan gjorde jag en rätt idiotisk grej genom att bara ta ner hemsidan och i stort sett be honom fara åt helvete.

Han var fullkomligt rasande efter det och skickade brev till mig med hot om att han skulle bussa sina advokater på mig (för vad?) och det ena med det tredje. Kort sagt, var det ingen vacker historia.
Det började med skratt och långa samtal i hotellbarer och på italienska restauranger och slutade med verbal pajkastning utav sällan skådat mått.

Det blev ju ett himla hallå på övriga Tony Martin-fans på nätet också givetvis, som undrade vart hemsidan hade tagit vägen och vad som egentligen hände och ja, haha, herregud... Inget av det här gick särskilt lugnt till. Två åskmoln gav varandra fingret och gick vidare i livet utan någon mer kontakt... förrän nu.

Tony skulle komma till Sverige under påsken och jag bestämde mig för att åka och se honom. Så, den gångna helgen har jag mest suttit i en bil och kört från ena Tony Martin-konserten efter den andra.
Växjö, Linköping, Jönköping och ikväll Karlskrona... Det kändes som att det hade gått tillräckligt lång tid för att kunna gräva ner stridsyxan, så jag ville försöka prata med Tony.

I Växjö var det inte läge. Dessutom hade han sin son med sig i bandet, som gitarrist, och jag visste inte hur pass känsligt det var att jag bara kom fram där som ett spöke från det förflutna - så jag valde att inte säga eller göra nåt.

I Linköping gjorde han likadant, men där fick jag keyboardisten Geoff Nicholls att ge honom ett brev där jag hade skrivit att det för min del hade känts bra att låta det som har varit återgå till det berömda vattnet under broarna och att det hade varit trevligt om vi kunde begrava stridsyxan. Jag är inte samma person idag som jag var då och jag undrade om vi kunde mötas igen, på ett annat plan och börja om från början som vänner igen. Helt enkelt stryka ett streck över gammalt groll.
Geoff lovade att ge honom det och jag tror att han gjort det faktiskt. Det är en snäll man, herr Nicholls. :)

Varenda kväll har jag stått längst framme vid kravallstaketet. Hela bandet har sett mig, jag ser på deras ansikten att de känner igen en sen kvällen innan, och kvällen innan dess...
Men Tony har envist glott åt vilket håll som helst utom åt mitt. Men visst, jag ville inte vara paranoid. Han kanske bara inte kände för att titta just till vänster ikväll. :-) Eller till höger just igår kväll. Eller rakt fram i förrgår.

Idag, på sista giget bestämde jag mig för att se om jag kunde ta ett snack med honom. Hela bandet kom ut för att signera skivan efter konserten och jag ställde mig längst bak i kön för att vänta ut alla andra och inte börja snacka privata grejor medan andra hörde på (eller hans son).

Men jag såg att han gömde sig bakom de andra i bandet, gjorde allt för att verka extremt upptagen med att snacka med allt och alla, för att inte behöva bli lämnad ensam för en sekund. Han såg mig, det vet jag - och jag vet också att han närmast panikartat letade efter en väg ut där han skulle slippa möta mig.

Till slut bröt han sig ut och han passerade mig så nära att han nästan knuffade till mig. Jag såg honom i ögonen och sa: ”Hi Tony”. Han bara fortsatte gå rakt fram, med blicken stint framåt, vägrade så mycket som se på mig ens, och sa ett korthugget ”Hi” - väldigt, väldigt demonstrativt.

Han ville INTE snacka och han hade INTE tänkt gräva ner nån stridsyxa. Han är fortfarande förbannad.
Fair enough. Det får han vara om han vill. Men jag fattar inte att han orkar lägga sån energi på att vara lack efter nästan tio år! Hur lång preskriptionstid har HAN för sina konflikter?

Om han är så mot alla i branschen är det kanske inte så konstigt att han idag spelar på jordens minsta scen på The Rock i Linköping eller i en gymnasieaula i Jönköping...

Jag blev först förvånad, sen lack och sen ryckte jag på axlarna och körde hem. På ett sätt tycker jag synd om honom. Det kräver nämligen styrka och självsäkerhet för att kunna förlåta någon. Den som inte har det, håller hellre fast vid sin stolthet till varje pris, istället för att riskera att känna sig sviken igen.
Hans reaktion är en svag, osäker människas reaktion och det är mest tragiskt.

Jag känner igen det, för när jag har strukit ett streck över vissa av mina f d vänner eller rentav min egen mamma, har jag gjort det just för att jag varit rädd för att bli sviken, besviken och trampad på igen.
Om jag hade varit stark i mig själv och säker på vem jag är och vad jag går för till 300% hade jag kunnat förlåta vem som helst för vad som helst, eftersom de inte hade kunnat skada mig ändå.

Så, det är synd om Tony. Jag orkar inte ens vara arg eller engagera mig vidare i det hela. Kan bara tycka det är så trist och så onödigt att en vänskap som faktiskt fungerade så himla bra från början inte var värd någonting alls när den smolkades av en konflikt.

Personligen skiter jag i allt det där gamla. Han har betett sig som en divig egoist flera gånger utan att jag sa nåt, också. Så, trampat i klaveret har vi båda gjort.
Men den ena är åtminstone mogen nog att gå vidare med sitt liv.
Och det är INTE den av oss som är 50 år....

Hemma

2006-04-16T04:03:00.000+02:00

Med den stora fullmånen som följeslagare i den mörka aprilnatten, trissade jag upp min Renault till 130 km/h på den öde motorvägen.
I stereon sjöng Rob Halford, för att hålla mig pigg och vaken de många timmarna hem från Jönköping ner till Malmö. En sen hemfärd efter några dagars turnerande land och rike runt för att se Tony Martin, en av de mest underskattade sångarna i branschen (sjöng i Black Sabbath mellan 1987 och 1996).

Klockan är dock mycket, så jag får berätta när jag är piggare.
När jag klev ut ur bilen nyss var det första jag hörde en kvittrande koltrast som försiktigt sjöng en morgonsång. Jag bara log.
Det är vår. :-)

Tillfällig flytt

2006-04-11T10:44:00.000+02:00

Skriver inte här så mycket för tillfället, för jag håller på och sätter upp en annan blogg också - som just NU känns mer som något jag vill få ur systemet så att säga. :)

Den är inte "officiell" än så länge, men finns på http://beyondtherealms.blogspot.com/

Ja, det var det...

2006-04-08T10:17:00.000+02:00

Det gick upp för mig i förra veckan, att det jag lite cyniskt har befarat, kommer att bli precis som jag trodde. Om en och en halv månad kommer jag att vara arbetslös igen, förutsatt att jag inte hittat något annat under den tiden. Och det kräver att jag lägger i högsta växeln. NU.

Alltid samma visa, men i olika skepnader... Den som är arbetslös kan genom olika löften eller lockbeten luras att göra kvalificerade arbetsuppgifter gratis för ett företag - och sedan få en spark därbak. Allting låter ju underbart i början. Det kommer att bli si eller så - SEN. Någon gång. Eventuellt. OM man bara jobbar hårt och visar vad man går för, så kommer det att bli bra.

Egentligen borde man fråga sig redan där, hur många gånger ska man behöva "visa vad man går för"? Det är ju det enda man gör. När tar "bevisandet" slut? Om de plockar en för att göra ett jobb, gör de förhoppningsvis det för att man har rätt kvalifikationer - och dem hade man inte skaffat sig om man var inkompetent?!

Vad är det nu som har hänt, då? Hm, låt mig minnas tillbaka i tiden lite.
Det skulle startas ett projekt. Projektet gick ut på att Företag Stormvind [påhittat namn för att inte hänga ut nån] skulle modernisera sin image och utöka sina tjänster och produkter. Kort sagt: De behövde sälja mer.

Fyra personer plockades ut, däribland jag, som skulle trolla lite med knäna. Moroten var att vi, OM vi lyckades med uppdraget, hade möjlighet att bli delägare i ett blivande, fungerande företag.
Vem kan tacka nej till något som läggs fram SÅ?

Därefter har det kommit lite olika varianter på vad vi skulle få ut av det:
Företaget skulle kunna anställa oss (i så fall rök idén om eget företag) eller så skulle företaget anlita oss på konsultbasis. Det lät som att det ENDA vi behövde göra, var ett tillräckligt bra jobb, så att det inte bara blev pannkaka av det hela. Självklart gavs inga garantier, det gör ju ingen nuförtiden, men hintarna var så starka att det kändes som en "done deal"...

Våra idéer skulle skyddas av ett annat företag som gick in och såg till att Företag Stormvind inte skulle eller kunde stjäla våra idéer utan att vi fick kredit för dem. Det var en garanti för att vi inte skulle bli lurade av någon.

Jag är, och har alltid varit, skeptisk mot sådana lösningar. Det ser så bra ut på papper, men jag vet sen tidigare att verkligheten är en helt annan. Journalister och fotografer har också rätt till sitt eget material, men det stjäls ju hejvilt i den branschen och det ska rätt mycket till innan det blir en rättsprocess av det hela.

Sen i december har vi jobbat stenhårt med ett enda mål i sikte - att sjösätta skutan vi alla sitter i.
Man har jobbat hemma, gått och grunnat på sin fritid, jobbat över, hoppat över lunchen ibland och suttit på dödstrista möten flera gånger i veckan, för att alla bitarna skulle falla på plats.

Men Företag Stormvind hade inte gjort någon som helst bakgrunds-research på vad de ville och hur det skulle gå till. Det kan man annars tycka vore a och o. VAD behövs? VEM behöver det? Vilka personer behöver vi till detta?
Man kan inte ha en idé och TRO att det behövs en rörmokare om det i själva verket behövs en elektriker!? Ja, som ett exempel alltså. Man måste veta såna saker innan man sätter igång ett projekt.
Man kan inte bara sitta med en vag idé utan minsta koll - och förvänta sig att det under sex månader ska växa fram en bärande affärsidé som fyra personer kan försörja sig på. Eller fem, som vi är nu...

Om de hade kollat marknaden i förväg, hade de vetat att det inte behövdes en journalist t ex.
Tidningarna har redan sina egna journalister och de vill att allt material görs hos dem själva. De mindre tidningarna köper in från TT Spektra. Punkt slut.
Kontentan av det hela är att jag - återigen - inte kommer att ha en egen försörjning efter allt det här.

Men det som gör mig mest arg, är att Företag Stormvind - OCH tidningarna - nu har fått vårt arbete och våra idéer, snyggt och fint levererade på ett silverfat.
Så - varsågoda.

Redan under den här tiden har jag märkt hur värdföretaget smyger in våra idéer i sin verksamhet och påstår att de velat göra så redan innan vi sa något. Men de vet lika väl som vi att det är en lögn.
Det finns protokoll från varenda möte. I vintras ville de inte befatta sig med "Idé A" för att det var för oseriöst och kvällstidningsrelaterat. Deras rykte kunde skadas.
NU, när de märker att marknaden skriker efter det, börjar de sakta men säkert erbjuda den tjänsten, men lite bakom vår rygg.

Likadant med "Idé B". Jag ser att tidningarna plötsligt får material från Företag Stormvind, som de tidigare sagt att de inte ville befatta sig med - men vi har bekvämt glömts bort.
Det känns, ärligt talat, som att de förhalar allting i väntan på att vår projekttid ska gå ut och vi är ute ur bilden. SEN, när vi är arbetslösa igen och inte är under någons vingar (det är vi inte nu heller, annat än på papper...) - kommer de att använda produktkatalogen vi har gett dem och köra sitt race själva.

Det är så verkligheten ser ut.

Jag käkar upp mina skor om någon av oss får anställning hos dem. Så fan heller. Det är så mycket skitsnack. Vi har utfört ett konsultuppdrag under 6 månader för struntpengar. Om de hade beställt det från en firma hade de fått betala rejäla summor för exakt samma arbete.
Men nu har de fått vad de behövde, så nu behöver de egentligen bara vänta till juni och sen tuta och köra med våra idéer - eftersom vårt projekt då inte finns mer och tja, vi har inga rättigheter längre.

Även OM det mot förmodan SKULLE bli ett företag av det här, som vi själva skulle starta, så är vi skuldbelagda från dag 1 med 300.000 kr. Det är vad företaget som satsar på oss och "skyddar våra idéer" vill ha tillbaka om det blir nåt. Så - hur kan man få ett sådant företag att lyfta?

Men det lär inte bli mitt problem, för som sagt - OM det blir ett företag av detta i höst, så lär jag inte vara en del av det.
Det behövs en grafiker och en programmerare. Punkt slut. Tidningarna behöver webb- och mobiltjänster. Journalister har de redan.

Med andra ord är man tillbaka på ruta ett och Företag Stormvind kan jag bara gratulera för deras vinst. De har fått idéer utarbetade alldeles gratis och möjligen betalat för nån enstaka medarbetares resa...

Det är exakt likadant som när jag för flera år sen satt och gjorde copywriting för ett företag som tjänade fett med pengar, men som påstod att de var i ett "startskede" och därför bara kunde betala mig minimilön. Jag behövde ett jobb och tänkte att om inte annat får jag ju erfarenheten. Man kan inte vara kräsen numera. Arbetsmarknaden är för tuff för att sitta och ställa för många krav. Då tar de någon annan som inte ställer krav istället. Visst, allting har sina gränser, men... Hellre en skitlön än Arbetsförmedlingen.

För 15 000 i månaden gjorde jag jobb som ANDRA tjänade BETYDLIGT mer pengar på (detta var för ungefär sju år sen). Dessutom var chefen ett arsle, arbetsmiljön var den värsta jag någonsin upplevt och jag fick såklart ingen löneförhöjning ens när det var tydligt att det gick riktigt bra för företaget. Då slutade jag. Det hade jag gjort ändå, för den chefen var som plockad från en skräckfilm - en total psykopat.

Människorna jag har jobbat med nu har varit toppen. Mina jobbkollegor är kanon att arbeta med, vi har kul och trevligt ihop, trots åldersskillnaderna och de olika bakgrunderna. Och så har jag ju haft något trevligt att titta på nere på första våningen också. :-) Så, jag kan inte påstå att hela den här tiden har varit bortkastad - men jag blir förbaskad på allt sånt skit som syftar till att arbetslösa som ÄR fullt kompetenta att få RIKTIG LÖN kan utnyttjas att utföra arbeten under olika, falska premisser.

Det heter "praktik" eller "projekt" eller vad de än kallar det för, men det är jobb som man inte får betalt för och som man sedan sparkas från när den starke fått något ut av en - i det här fallet Företag Stormvind.

DET känns lite... sisådär. Så nu blir det Arbetsförmedlingen nästa. *suck*

Vilken skit.

2006-04-05T20:14:00.000+02:00

Jag fattar alltmer hur KONSTIG jag är - för landet och årtiondet jag lever i. Passar inte alls in.
Ta bara ämnet sex.
Folk har sex till höger och vänster med vem fan som helst, det betyder inte ett skit. De kallar det för "bus" eller "kul".

Jag fattar inte den "in-och-ut-tack-och-hej"-mentaliteten. Är vi djur? Har sex ingenting med närhet och känslor att göra längre? Jag blir mest ledsen.
Folk kan göra vad de vill mot och med varandra, men jag är mest skraj för att själv råka ut för en sån kille en gång till.

De kan säga vad som helst och lura i en vad som helst, sen när de fått vad de ska ha blir det ett "tack baby, vi syns nån gång...". Det är så billigt och åtminstone jag hade känt mig som något som dög att sätta på men som annars bara är för sophögen. Fyfan.

Chattade med en kille på MSN som jag pratat med om väder och vind ett tag nu. Han var en av dem som ville bjuda ut mig för ett tag sen, men som jag tackade nej till. Han är tvåbarnspappa och verkade lugn och reko.
Idag berättar han att han varit i Göteborg och träffat en tjej som han fått kontakt med via en dejtingsajt.

Aha, vad kul, tyckte jag (och drog samtidigt en lättnadens suck över att jag inte behövde fundera på fler ursäkter för att tacka nej till eventuella dejtinviter igen...).
"Ska du bli göteborgare nu då?" frågar jag.
"Nej, för fan!" svarar han som skjutet ur en kanon.

Nä, det kändes inte alls rätt, tyckte han, hon var alldeles för blyg och tillbakadragen.
De hade lite kul och det var allt. Återigen det där ordet "kul". Jag fattade att han inte menade "kul" som i att åka berg-och-dalbana på Liseberg.
Det enda folk menar när de säger "kul" är ju sex.

"Hon blev lite putt när jag sa på söndagsmorgonen att jag inte ville nåt mer. Jag är alltid ärlig, förstår du".

Eeeeeh... han LIGGER med henne FÖRST och berättar att det inte var nåt mer SEN? Och så tycker han det är konstigt att hon blev arg och ledsen?? Hon har ju för helvete satt ut en annons på en dejtingsajt inte på Knullkontakt!!

Ärlig? Ärlig hade han varit om han långt tidigare hade sagt att han inte var intresserad av mer än vänskap. Och dessutom fattar jag inte varför han ligger med henne överhuvudtaget om han inte var intresserad? För att få stoppa snoppen i något i brist på lämpliga prostituerade?

Blev så förbannad. Ändå var det inte jag som råkade ut för honom. Men jag kom plötsligt ihåg en kille som hade gjort likadant mot mig innan jag träffade min pojkvän... (därför hade min då blivande pojkvän världens helvete med att vinna mitt förtroende till 100%).

Först öste han brev och komplimanger över mig i drivor. Jag fick skitlånga mail flera gånger om dan och han var så kär att det inte fanns på kartan bara. Vi snackade i telefon i timmar, satt på icq hela dan, kvällen och natten och vi bara var tvungna att ses efter ett tag. Han bodde i Östersund och skickade ett videoband där han hade bett sin brorsa filma honom under en hel dag, haha. :-) Men han var söt som en sockerbit. Okej, tio år yngre än jag - rena barnarovet, men vadfasen...

Han kom ner utan att förvarna, som en överraskning. Vi hade jättekul, betedde oss som två småbarn, sprang runt i lägenheten och jagade varandra, hade kuddkrig, kittlades, skrek och brottades på golvet. Det ena ledde till det andra och tja... som storyn går. Han stannade ett tag och allt verkade okej när han for. Men sen hörde jag inte av honom på flera dar. Så småningom kröp det fram att det var för jobbigt att ha ett förhållande i Malmö när man bodde i Östersund.

Jo. Visst. Det är svårt om man inte vill. Men den biten glömde han ju nämna INNAN han hoppade i säng med mig.

Jag har en mycket enkel regel. Jag hoppar inte i säng med någon som jag VET att jag inte vill något med. Om det inte är någon jag vill lära känna mer och bygga upp någon form av förhållande med - ja, då behåller jag trosorna på. Tack så mycket.

Men jag känner mig som en total alien på det planet. Verkar inte finnas någon alls som funkar så.
99% av alla jag hör talas om ser sex som tidsfördriv mest. För mig är det något HELT annat. Intimare blir man inte med en annan människa. Så fan heller att jag skulle hoppa i bingen med någon jag inte hade känslor för.

Jag blev arg å den där tjejens vägnar. Nån ung, blyg tjej i Göteborg som jag inte ens känner. Kan förstå hur hon känner sig. "Är jag en skit?" frågade killen på MSN. Enligt mina kriterier: JA.

Det var det klumpigaste och jävligaste jag hört talas om. Vilket jäkla pucko.
Men för andra är det fullt normalt. Jag borde nog flytta till amerikanska södern eller leva med amish-folket eller nåt...

En medveten, verklig illusion...

2006-04-04T13:33:00.000+02:00

Bara ett rockband. Det finns miljontals.
Bara en sångare. Det kryllar av sångare.
Bara musik. Världen är full av musik.

Egentligen inget särskilt. Borde inte vara det.
Men ändå lyfter jag från marken när jag hör deras musik.
Jag fylls av en glädje som få andra saker kan frambringa.
Drömmer, ler, vrålar av glädje, känner mig så ofattbart levande.

Det finns ingen drog som någonsin kan frambringa den känslan.
Den går inte att förstå om man inte har upplevt den själv.

Jag älskar och beundrar Rob Halford - en "vanlig" sångare i ett heavy metalband. Det mest banala som finns för vissa...
Inte för att han är perfekt eller felfri.
Inte för att han är förmer än andra människor.
Men för att hans röst har rört mitt hjärta.
För att hans (offentliga) personlighet är allt jag beundrar hos en person.

Intelligens. Ödmjukhet. Styrka och pondus på scen, lågmäld och mjuk privat. En tänkande, ifrågasättande, modig man.

Jag har gjort ett val. Han ska vara en ikon och en symbol för det som gör mig glad här i livet.
Jag vill inte att det han står för ska besudlas av verkligheten, av sådant som inte är relevant för mig som en fan, en beundrarinna.
Jag vet, att om jag kommer för nära, om jag får veta för mycket, kan bilden av honom rämna och vad är verkligheten värd då?
Är verkligheten bra till varje pris? Måste man vilja välja den?

"En illusion som gör mig lycklig är värd mer än en sanning som pressar mig till marken."
- Christoph Martin-Wieland

Judas Priest är en illusion jag har valt att hålla fast vid genom alla år. Tack vare att illusionen inte har besudlats av verkligheten, har den kunnat fortsätta skänka mig glädje och lycka.
Verkligheten är hård, kall och deprimerande. Det rena och perfekta finns bara i vår egen tankevärld, om vi lyckas hålla det där.

Jag har inte velat veta något om deras privatliv. Det vore för banalt. Jag har inte velat komma dem för nära.
Närhet kan krossa en dröm. Det vet alla som har älskat någon... Drömmen är ofta vackrare än verkligheten.

Förlora inte dina illusioner.
När de är borta existerar du kanske
fortfarande men du har slutat leva.
- Mark Twain

Jag vet att de är en samling grånade, brittiska män med musikinstrument, karlar som går på
toaletten som alla andra. Men det gör mig inte lycklig.
Däremot bilden av dem på en scen med dundrande musik som sköljer över deras publik - DET är bilden jag älskar. Och det är bilden jag vill behålla resten av mitt liv. :-)

I love this man....!!

2006-04-03T00:33:00.000+02:00

Hemma från London. Trött som jag vet inte VAD, råkat ut för precis allt elände som tänkas kan - bland annat stukade jag den FRISKA foten - samtidigt som min andra, onda fot som jag fått tejpad hos ortopeden inte är bra än. Så, London med stapplande gång är ingen hit. Nån snodde mina skor och tja, det mesta gick åt helvete. Men....
DET GÖR INGET!

Jag mötte min GUD... Min metallgud, Rob Halford. Han var nästan lika glad åt att se mig som jag var att se honom. Eller nä förresten, det hade varit omöjligt. Men han var glad i alla fall.
Och Glenn skrek återigen "Daniela!" trots att han blev överfallen av en massa fans, medan han trängde sig fram för att ge mig en puss.

Och Rob...ja, honom fick jag en riktig bamsekram av. För att vara en så stenhård, tuff metallgud var han så varm, mjuk och gosig att jag hade ingen lust att kliva ut ur den där famnen. :)

Älskar den mannen. Inte som man älskar en pojkvän. Men som man älskar en person man beundrar på ett platoniskt plan, en människa som betyder så himla, himla mycket för en.

Berättar mer om vad som hänt de gångna 4 dagarna, så fort jag "landat". :)

Öststats-Sverige...

2006-03-29T07:08:00.000+02:00

Jag måste beundra fransmännen.
När jag knäppte på nyheterna på SVT1 klockan 7 i morse var demonstrationerna det första jag såg. 3 miljoner människor protesterar och tvingar regeringen att agera. En av demonstranterna intervjuades och sa att regeringen har klubbat en lag (anställningslagen för ungdomar) utan att ha diskuterat den med några av sina samarbetspartners ute i samhället överhuvudtaget.
"Folket är öppet för diskussion, men skapa inga lagar ovanför våra huvuden!", avslutade han. Detta var en lag ingen ville ha.

Jag måste ge honom en spontan applåd och slängkyssar. Man borde kanske flytta till Frankrike. Föreställ er mjäkiga svenskar råprotestera mot något. Gå man ur huse och säga att "Nu får det räcka!" Det går inte att ens tänka sig, eller hur? Här sväljer vi allt. Vi trampas på av våra politiker om och om igen men den enda protest medelsvensson orkar genomföra är via en insändarsida på sin höjd.

Givetvis ska man inte underskatta det skrivna ordet, men det ändrar inga regeringsbeslut förrän väldigt MÅNGA har satt sig ner för att skriva. Helst ska folk ut på gatorna och visa sitt missnöje. Vi väljer inte våra politiker så att de ska leva i sin egen värld efter valet.

Fransmännen har valt en regering. Regeringen går emot folkets önskemål. Folket protesterar och demonstrerar vilt i flera dagar utan att ge upp. Det måste man beundra. Jag blir i alla fall omåttligt imponerad och tycker att det borde vara så här också. Men det blir ju, som jänkarna säger, "When hell freezes over"...

Man blir så trött på slätstrukenheten i det här landet. Det måste vara mitt sydländska blod som talar, för jag blir så förbannad allt som oftast och blir frustrerad över att folk i allmänhet saknar stake att säga ifrån. De enda som möjligen protesterar över någonting alls, är vänsterpartister. Men de kan å andra sidan överdriva med sina protester ibland. Dock - bättre någon reaktion än ingen alls.

En sosse idag saknar identitet. Det är sorgligt. En moderat är kapitalistisk egoist och står för det.
En sosse på regeringsnivå idag är exakt samma typ. Man vältrar sig i pengar och förmåner, bygger egna gårdar för miljoner och slipper undan lagar och regler man själv har stiftat, som ANDRA förväntas följa (trängselskatt, någon?). Dubbelmoral så magen vänder sig. Folket ska spara. Folket ska leva på så lite som möjligt. Men det gäller inte för de högsta hönsen (eller deras fruar...).

Om jag visar mig vara inkompetent inom mitt yrke, får jag sparken och tja, that´s it.
Om jag är inkompetent POLITIKER, vilket är mycket värre eftersom mina val då påverkar tusentals och i värsta fall miljontals, människor - får jag sparken och kan bada i pengar.
Ingen kommer någonsin att kunna förklara den logiken för mig. Det finns nämligen ingen logik. Bara George Orwells dito. "All animals are equal. But some are more equal than others."

Lämnar min besvikelse på de svenska politikerna och det svenska folket därhän. Det får räcka för idag.

Istället går jag vidare till att spy galla över det svenska postväsendet som är en kvarleva från DDR...
Man kan inte tro att detta är ett företag som befinner sig i västvärlden år 2006. Orden "effektivitet" och "service" existerar överhuvudtaget inte och det är omåttligt PINSAMT...

Min måttbeställda, skräddarsydda Moulain Rouge-korsett från USA skulle egentligen ha kommit först i nästa vecka. Men jag skrev till dem och talade om att jag skulle till London och behövde den tills dess.
På amerikanskt manér, "kunden har alltid rätt", såg de utan problem till att tidigarelägga leveransen och skickade den några dagar tidigare, med express-mail, så att jag skulle hinna få den i tid.

Mina farhågor var att det amerikanska postväsendet inte var lika seriöst som vårt. För på något vis trodde jag ändå att det var någon form av större seriositet och ordning och reda på vårt svenska postverk... Jag borde ha vetat bättre.

Igår, tisdag, kommer jag hem och finner ett brev från Posten. Överlycklig sliter jag upp det och tror i min enfald att det är en avi så jag kan hämta min korsett direkt.
Humöret sjönk direkt när jag såg att det var adresserat "Arlanda" och att mitt paket befann sig i STOCKHOLM...
De behövde komplettering i form av kvitto. Det hade väl varit okej, men sen kommer vi till Östtyskland-servicen:
Man kan BARA ringa dem mellan 9-14.... Vad är det för företag som bara kan nås mitt på dagen när folk är på jobbet??

Jag ringde desperat, ömsom med gråten i halsen och ömsom fly förbannad, till Postens kundtjänst (där jag blev bemött med en tuggummituggande 20-årig snorkig stockholmsbrutta), sen till Arlanda och slutligen till tullen (där de var som mest trevliga och serviceminded).
Det fanns absolut ingenting någon kunde göra. Paketet låg där det låg. Sorry. No can do.

Då tänker man... Det här skickades EXPRESS från USA på FREDAGEN. Det befann sig i Sverige redan på MÅNDAGEN (som det skulle) men sisådär 70 mil härifrån. Jag får brev från Posten på TISDAGEN som inte kan besvaras förrän på ONSDAGEN. Och om de visar samma "serviceanda" som igår lär jag inte få det idag, utan imorgon, på TORSDAGEN.
FYRA dagar är inte vad jag kallar "express"!!!!

Dessutom behövde jag den senast idag.
Klockan nio ska jag ska försöka nå dem på postterminalen men jag har inga illusioner om att de hade tänkt hjälpa mig överhuvudtaget.
Sverige består av paragrafryttare. Här säger man bara snorkigt att "det går tyvärr inte, det är mot våra regler". Regler. Dom som säger att du som kund kan fara åt helvete.
Reglerna som säger att om du beställer något express så är det trist för DIG, för om de har lust att hålla paketet i en vecka, så gör de det.

Välkommen till öststatslandet Sverige.
Återstår att se hur det går. Men jag har inga höga förhoppningar. :-(

Party fest...oh yeah

2006-03-26T04:46:00.000+02:00

Klockan är fem på morgonen. Jag har festat och haft JÄÄÄÄÄÄVLIGT roligt hela natten. Minns inte när jag sist hade så kul.
Blev lite rund under fötterna. Pratade med en massa folk. Ja, en stund sjöng och spelade alla. En fest med övervägande musiker blir ju som det blir. Alla vill spela. Alla vill sjunga. Det var skitroligt.
Hög musik. Mycket folk. Mycket vin.
Är helt yr i bollen nu, länge sen jag drack.... men hade verkligen lust att ge mig hän. Och det blev bara en tiopoängare.
Då vet jag vad som väntar imorgon.... En lagom liten baksmälla kanske. Men det är det värt.
Party on.
Zzzzz
zzzzzzzzz
zzzzzzzzzzzz
zzzzzzzzzzzzz
zzzzzzzzzzzzzzzzz
zzzzzzzz
zz

Tacksamt med playern

2006-03-25T02:23:00.000+01:00

Ibland är det nog bra med players ändå. De kan få upp ens humör genom sin jargong, om sambandet är det rätta. :-)
En sur en, som jag, skulle just gå och lägga sig, trött och sné, när "playern" dök upp på MSN klockan halv tre på natten.

Jag sa att jag skulle gå och lägga mig.
Får till svar: "Kom hit och sov då!"

Säger att jag nog sover ensam, men tack i alla fall.
Får en lång drös svar efter det...

"puss min vackra"
"puss daniella"
"du är fin"

Å DÄR blev jag genast på bättre humör, för ikväll behövde jag höra exakt just nåt sånt...
Det är nog tur att man känner olika sorters människor även om man ibland har förbaskat svårt att förstå sig på vissa. :-)

Sunkdag

2006-03-25T00:07:00.000+01:00

En bra dag på många sätt. Men en ökendag på andra.
Hela den här veckan har jag jobbat i stort sett från att jag klivit upp ur sängen på morgonen tills jag stupat i säng på kvällen. Ändå har jag inte varit klar med vad jag skulle.

Först jobba med projektet. Sen med mina artiklar för tidningen. Och greja med managerjobbet. Försöka klämma in en stunds samtal med en vän eller två. Har inte ens ringt syrran på en vecka.

Kommer hem och finner ett otroligt spydigt och hatkryddat inlägg på Lunarstorm från en 62-årig "gubbe" som har varit väldigt underlig från första början. Men förr var han så otroligt positivt inställd till mig. Bara det att han kunde maila och berätta pinsamt privata saker om sin och sin frus privat- och sexliv som jag definitivt inte bett om att få veta t ex.
Eller när jag en gång bara skrev att jag skulle ta ett bad och då får ett mail i stil med: "Jag föreställde mig precis hur du kliver i det där badet...". Plötsligt blev mitt bad något som förvandlades till nåt erotiskt och jag blev bara äcklad.

Han var en av de där som lekte detektiv och letade upp mitt telefonnummer. Han snackade på min svarare att han ville träffas. Jag blev förbannad. Sa ifrån om att jag inte gillade sånt - att folk från NÄTET kliver ut i verkligheten. Därefter skrev jag flera gånger om min inställning till att folk försöker söka upp mig - och värst av allt just när de RINGER. Det är som en kränkning på mitt privatliv.

Han blev förbannad och tyckte att här går jag och låtsas vara så snäll och så vänder jag honom bara ryggen när han behöver nån att prata med, för "han mådde faktiskt dåligt när han ringde".

Jag svarade att jag redan första gången påpekat att jag ogillade att bli uppringd och ändå hade han gjort det igen. Om han inte kan respektera min önskan att bli lämnad ifred har jag ingen anledning att respektera honom heller.

Sen dess har han varit riktigt otrevlig och elak. När jag skrev om mina funderingar om att försöka förstå bakgrunden till varför uteliggare hamnat i det livet där de är nu, och att jag hade velat prata med en person från gatan över t ex en middag som jag bjöd på, fick jag ett mail där han bara spydde galla över mig och tyckte att jag bara försökte leka Florence Nightingale och att jag aldrig skulle palla ställa upp för folket på gatan.
För det hade minsann HAN gjort och HAN visste vad det innebar.

Men det är ju hedervärt om han har gett sig in i det. Jag vet redan nu att jag inte hade varit stark nog att klara det. Har heller inte gjort några anspråk på det! Ville bara förstå världen omkring mig och prata med olika människor som jag vill inte bara behöva referera till som "tiggare" eller "uteliggare". De har namn och livhistorier och det var dem jag undrade över.... sambandet... hur hamnar man utanför systemet på det viset? Varför?
Men det var ju för JÄVLIGT att jag ens tänkte tanken. Hans förakt riktigt lyste igenom.

Nästa spydiga kommentar kom som reaktion på mina tankar om "playern"... om killen som ljuger till höger och vänster för att få tjejer i säng, som jag inte ville släppa in i min vänskapskrets. Gubbens kommentar raderade jag rätt omgående, men det var nåt i stil med att hans mage vände sig för att jag tyckte mig vara så fin i kanten att folk skulle se det som en heder att "få" bli mina vänner. Inte ett endaste ord hade han fattat. För han läser bara för att hitta ett skäl att kräka över mig. Jag fick nog.

Man kommer alltså hem och är trött men ändå skapligt glad, av nedan nämnda skäl, men tappar den lilla gnistan av glädje för en sån skitsak. En f d alkoholiserad och bitter man som har utsett mig till sitt nya hatobjekt för att jag inte svarade i telefon när han var full och "behövde" nån att prata med. För han tyckte väl att det var min PLIKT att göra det om jag skulle passera som "godhjärtad" i hans bok.

Man borde skita i sånt. Bara skaka på huvudet och glömma det. Men jag BLIR ledsen över såna saker. Tappar energi. Tappar glädje. Allt bara sjunker.
Blockerade honom, för att slippa komma hem fler gånger och få min dag förstörd. Ser inga som helst skäl att låta honom få utlopp för SINA problem genom att utse mig till syndabock. Men ändå. Var tog mitt leende vägen efter det?

Lyfte luren för att ringa en kompis. Telefonen strulade. IGEN. Använd aldrig Devicom...
Ringde via Telias prefix för att överhuvudtaget komma ut på linjen. Men hon var ute och körde och hade inte tid att snacka idag alls.
Nähä.

Ringde syrran. Hon hade besök och hade inte heller tid.
Ringde min bästa kompis. Hon var ute och fikade med nån. När jag ringde sen igen, mycket senare, lät hon kort i tonen och ville inte snacka alls - det hördes. Jag vet precis var skon klämmer också.

Det var gårdagens diskussion då hon ville styra min artikel och hur jag "borde" skriva den och vad jag absolut inte "fick" lov att skriva i den. Är det något jag hatar, som skulle kunna få mig ovän med vem som helst, så är det när folk lägger sig i mitt skrivande och vad jag "får" eller inte "får" skriva i en artikel!

Jag talar inte om för en konstnär hur han eller hon ska måla sin tavla.
Jag talar inte om för en fotograf hur han eller hon ska ta en bra bild.
Jag talar inte om för en musiker hur han eller hon ska skriva en bra låt.
Och jag vill inte att någon ska tala om för MIG hur jag ska skapa en bra artikel! Det är MINA ord, det är MIN skapelse och den som börjar rota i det lägger sig i min kreativa process, vilket jag känner är väldigt, väldigt känsligt.

Det är en annan sak att framföra kritik efter att den är klar, föreslå ändringar, förbättringar eller vad som helst. Men inte under tiden jag skriver det, eller ännu värre innan jag skrivit nåt.

Så, vi råkade nästan i luven på varandra igår. Eller... inte nästan. Det blev bråk.

Ringde därför en annan kompis - en tredje. Som inte heller var hemma. Ingen hemma just idag.
"Player"-killen har inte svarat på mina frågor på MSN, så han är antagligen sur på att jag total-rackade ner på honom sist, trots att han sa att det var ok.

Slutligen pratade jag med ex-pojkvännen som ju alltid är en klippa. Vi har alltid kunnat prata. Men han hade för omväxlings skull inte heller tid verkade det som. Svaren kom med en kvarts mellanrum, så jag antar att han kollade på nån film eller nåt.
När inte ens han orkar ta sig "quality-time" med mig, känns det rätt öken.

Då klassar jag det här som en jävligt sopig dag i det stora hela, trots den positiva upplevelsen tidigare under dagen.

Jo, och som grädde på moset så har Telia stängt ner sin gratis sms-tjänst hux-flux och jag kommer inte längre åt mina telefonnummer och adresser som jag skrivit in där. Snyggt jobbat. Snorkigt skriver de att "...du har säkert dina adresser i adressboken i Outlook eller i mobiltelefonen".
Nej det har jag inte.
Jag har skrivit in dem på Telias sajt för att kunna komma åt dem från alla datorer i världen och skicka sms. Hatar att sms:a via mobilens små fjuttiga knappar där man får klicka tre gånger för varje bokstav man behöver...

Därför....den här dagen utropas nu officiellt som totalt misslyckad. :-( Och jag är inte ens klar med artikeln som ska vara inne imorgon... :-(

Oh-oh, det ligger i luften, våren är på gång!

2006-03-24T17:02:00.000+01:00

Det är vår i luften. Det måste det vara, för jag känner det i hur jag börjar sprudla inombords.
Nu börjar jag fatta att min pojkvän och jag verkligen har tärt psykiskt på varandra. Inte medvetet och inte av elakhet, men våra olika självbilder har gjort att vi har relaterat lite skevt till varann.

Han mådde inte bra. Jag mådde inte bra. Att jag fortfarande känner att han är den ende i längden för mig är en annan sak. Jag vill att vi ska finna tillbaka till varandra så småningom. Men just nu kanske vi måste komma ifrån varandra och upptäcka vilka vi är, låta känslorna spela fritt, vad det nu än innebär.

För min del har jag upptäckt att jag kan vara som en tonårsflicka på högstadiet igen... Jo.
Den där Killen, får mig verkligen att känna mig som en fånig skolflicka. Han gör mig nervös. Plötsligt blir jag självmedveten på ett helt annat sätt. Om han går förbi undrar jag direkt om mascaran hamnat under ögonen eller om jag hade för platt hår eller skit som man aldrig bryr sig om annars. Sånt typiskt "fjortistänk"! :-)

Jag har inte brytt mig nämnvärt de senaste fem åren. Självklart gjorde jag det bästa av mig själv för pojkvännen och för mig själv då, men jag behövde inte oroa mig för att han skulle bry sig ett skit om småsaker som "fel" frisyr eller nåt annat. Inte för att nån annan gör det nu heller, men... Äh, det blir rörigt sånt här. :)
Bara de gamla vanliga irrationella tankegångarna hos nån som har sin egen lilla hemlighet och "objekt"...

Idag fick jag ju verkligen användning för min förmåga att "koppla på rätt roll". Ja, i det stora hela. Men det finns gränser. Kan inte titta honom rakt i ögonen FÖR länge, för då känns det som att jag avslöjar allt jag tänker. Viker bort blicken efter ett antal sekunder. Klarar inte att hålla fast den, för poängen är ju att jag INTE ska visa vad jag tycker om honom. Cool fasad. Det är melodin.

Man borde vara glad om man får tillfälle att tillbringa så mycket som två minuter ensam med en person man blir smått knäsvag av. Men jag fick, som just en tonårstjej, totalt hjärnsläpp. Oj. Här sitter vi. [Fort! Kom på något att prata om.] Här gäller det att snacka om väder och vind, om sånt som man för stunden egentligen totalt struntar i - men som måste göras för att upprätthålla den coola fasaden.
Jag är glad att minuterna inte var längre än så. Herregud. Det är bara så. Vissa människor fungerar som starka magneter på mig. Och de gör mig nervös och får mig att tappa stenkollen på mig själv. Läskligt på ett sätt, men rätt skönt på ett annat.

Samtidigt är jag glad och nöjd för egen del. Jag får utlopp för en inneboende passion.
Den är bara min personliga angelägenhet, ingen (relevant person) känner till det. Sådana tankar slog jag helt bort när jag var ihop med min pojkvän för jag gillade inte att känna mig mentalt otrogen.

Minns EN kille under den tiden (då jag var ihop med pojkvännen) som jag blev så starkt attraherad av, efter att bara ha umgåtts med honom i några timmar. Han var just en sån magnet också. Och han var ju inte den som var den... han flörtade öppet och hade nog inte varit sen att haka på om jag hade sagt nåt... Men jag drog en stenhård gräns, drog mig undan och skämdes för att jag ens TÄNKT så. Berättade ärligt om vad som hänt för pojkvännen dagen efter, för vi har alltid varit raka och ärliga mot varandra på gott och ont. Åtminstone jag sover bättre om nätterna om mitt samvete är rent.
Jag älskade ju min pojkvän (och gör det fortfarande...), då går man inte och tänker snuskiga tankar om nån annan.

NU kan jag göra det. Och det känns mänskligt. Om killen ifråga hade haft en aning om vad jag egentligen har tänkt på under pågående möten och vid andra tillfällen hade han rodnat. För att inte nämna hur mycket jag själv hade sjunkit genom jorden om han hade fått reda på det. Men det är just det som är poängen.
Jag lever ut tankar, passion, känslor, fantasier... men jag gör det i hemlighet. Föremålet är ju en upptagen kille, en som ändå (antagligen) inte hade haft nåt intresse för mig ens OM han var singel. Därför är det så tryggt. Inga jobbiga situationer. Inget krångel. Här bygger jag mina egna inre scenarion. Och det mår jag bra av.

Det är vår, jag är singel, jag gör inget annat än låter mig själv känna det som faller sig naturligt. Jag släpper loss fantasier som stannar kvar i mitt huvud och jag helt enkelt LEVER.

Så fort man börjar leva ut såna saker i verkligheten blir man besviken. Det blir problem till höger och vänster.
Nu är det bara jag. Önskar bara att jag hade varit en aningen bättre skådespelerska. Å andra sidan - killar fattar aldrig det som är uppenbart ändå, även om man hade varit tydlig så det stod skrivet i pannan på en.

Så fort han hade klivit ur bilen och jag körde vidare pustade jag bara ut ljudligt, som om jag nästan hållit andan innan dess. Ut kom ett "Å herregud...." bara för mina egna öron. Hjärtat bultade i 190. *PUH!* Och wow. Han må ha haft risigt hår idag, men det kvittar. Han är så-in-i-helvetes-drop-dead-gorgeous i alla fall.

Det gör mig på gott humör, sprudlande, vårligt uppåt. Tankar kan göra en glad. Våren gör mig lycklig. Och ett långlivat span gör mig definitivt glad, även om jag ibland bara önskar att jag hade kunnat vara en fluga på väggen och ingenting annat.... :-)

Smalare!

2006-03-23T20:25:00.000+01:00

Blev så glad när jag via måttbandet i morse kunde konstatera att en del av mig är borta - väck! Midjan är hela 4 cm mindre jämfört med för två veckor sen. Vågen visar dock inte så mycket, men det sa de på gymmet - att jag skulle ge fan i att överhuvudtaget komma i närheten av en våg. Den skulle nämligen bara vara missvisande eftersom jag håller på och bygger muskler. Muskler väger.
Men jag kunde såklart inte låta bli att kika liiiite på vågen ändå.
Borde ha lyssnat på deras råd, för man blir rätt purken när det inte har hänt några mirakel på den. Men måttbandet däremot visar att något HAR hänt.

Jag blev så glad över det att jag knallade iväg till H & M och köpte två nya toppar och sen vidare till Twilfit och unnade mig helt nya, snygga, fräcka underkläder. Är en total sucker för underkläder... Kan sitta i timmar och sucka över underklädessajterna och önska mig allt. Spetsar, snörningar, udda, annorlunda, feminina, sexiga saker. Vill HAAAA. :-)

Snart kommer min specialbeställda korsett från staterna. Den har sytts upp enbart för mig, efter mina mått. Det tar sin lilla tid, men i nästa vecka ska den vara här. Lagom så att jag ska kunna ha den på Royal Albert Hall under min svarta kavaj. Jaa, vilken kväll det ska bli!

Och så har jag gjort nåt som förstör min hårdrockar-image för all framtid. Jag fick min DVD-box idag. Den med 23 avsnitt av Lilla Huset på prärien, säsong 1 på 6 DVDs. :-)
Jag kan inte hjälpa det, men jag älskar naiviteten i den serien. Något så verklighetsfrämmande som folk som faktiskt bryr sig OM varandra, som ställer upp för andra och en familj där mamma och pappa faktiskt älskar varandra och har någorlunda väluppfostrade barn. Vilken fantasi, men vilken underbar sådan.
Om man inte kan hitta sånt i verkligheten måste man få drömma sig bort via TV:n. Välkommen till Malmö, Charles Ingalls! :-))

Från affischen på väggen....

2006-03-23T14:42:00.000+01:00

Jag fick min efterlängtade intervju med Judas Priest-gitarristen Glenn Tipton igår. Han ringde och jag satt hemma, beredd med bandspelare och äggklocka (för att se när intervjutiden närmade sig sitt slut så jag kunde ta upp det viktigaste i sista minuten).

Jag var nervös som bara den när det ringde. Glenn lät jätteglad. ”Hi, Daniela!” var det första jag hörde i luren.. Jodå han visste precis vem jag var. Under intervjuns gång flikade han in mitt namn, som för att vara lite extra personlig. ”Well, Daniela, it´s like this...”. Han hade stenkoll på var vi sågs senast också. ”It was cold in Russia when we last met, remember...?”.

Om man stoppar vid den meningen där...
Det kan tyckas som ingenting speciellt, en vardaglig kommentar. Om han och jag BARA hade varit yrkesmänniskor hade det inte heller varit något konstigt. Då hade det varit en musiker som refererade till ett tidigare möte med en reporter.

Men jag var inte reporter sist vi sågs. Då var jag en fan, som stod ute i smällkalla ryska vintern, mitt i natten, med 39 graders feber och yr i bollen, vid en backstageingång och väntade på mina hjältar.
För hur vuxen jag än blir, och hur professionell jag än är i mitt yrke, så ÄR och FÖRBLIR Judas Priest mina barndomshjältar.

I ett större perspektiv känns det så osannolikt och ofattbart... Han har blivit beundrad av folk världen över i hela sitt liv. Han känner inte till något annat. För honom är det vardagsmat. Jag tror inte att han ens förstår hur en person som jag reagerar över hans musik. Inte heller kan det vara lätt att förstå vilken piedestal han befinner sig på i mina ögon (men Rob Halford ännu mer... han känns nästan overklig, för den respekt jag hyser för honom är svår att förklara för någon som inte har upplevt samma sak någon gång i sitt liv).

Detta är ett band som har påverkat mig starkt och präglat både den jag är och de val jag har gjort i livet. Det är STORT. Utan deras påverkan hade jag varit någon helt annan idag. Min identitet och min yrkesbana hade varit helt olik den jag har haft nu.

Jag har drösvis med minnen och känslor att koppla till allt som har med Judas Priest att göra. Låtar. Skivor. Konserter. Platser. Affischer. Artiklar. Radiointervjuer. Brev. Autografer. Biljetter. Plektrum. Backstagepass. Foton.

Det började med att jag som 13-åring upptäckte bandet mycket tack vare att en kille i klassen som jag var intresserad av på den tiden, gillade dem. Därför ville jag veta vad det var för ett band. Resten är historia. Killen är sen länge ute ur bilden, men bandet har präglat mitt liv oerhört mycket.

Än idag får jag tårar i ögonen av lycka när de kliver upp på scen och spelar all den musik som går rätt in i mitt hjärta. Jag blir euforisk, rent ut sagt. Svävar, känner mig hög, lycklig. Full av livslust och energi. När jag är trött eller nere, behöver jag bara hitta en bra Judas Priest låt och skruva upp volymen, och jag känner hur energin och livslusten kommer tillbaka bit för bit. Det fyller upp hela min kropp, som man ger en uttorkad växt vatten och ser den grönska igen.

Det gör mig ännu gladare när jag lyckas introducera bandet för vänner som sedan själva upptäcker samma sak som jag - på egen hand. Jag prackar inte på någon min musik med tvång. Det räcker ofta att bara berätta vad jag tycker om dem. Resten är upp till dem. Flera stycken har blivit lika ”frälsta” som jag genom åren, efter att jag spelat Judas Priest för dem när de bett om några smakprov. Det är härligt att kunna dela något som betyder mycket för en med vänner. Om det kan skänka dem glädje också blir JAG glad.

Låter nästan lite religiöst... men på många sätt ÄR det nästan som avgudadyrkan... det får man ju villigt erkänna.

Därför är det absolut nödvändigt att inte tänka på Glenn som en person som har förändrat mitt liv, utan som en ”artist-vilken-som-helst”. Det hade inte gått att göra nåt vettigt annars.

Tur för mig att jag är Tvilling. Vi kan snabbt gå in och ut ur olika roller eftersom vi har smått schitzofrena personligheter. Jag ser livet som en enda stor teaterscen. Jag spelar olika roller i olika sammanhang. På jobbet är jag en person. Bland olika vänner är jag en person. Mot killar som beundrar mig är jag på ett sätt. Mot killen JAG gillar är jag på ett annat sätt. Som reporter är jag en person. Som dotter, som syster, som flickvän, som vän, som journalist etc - det är olika roller alltihop. Jag är van vid att kasta mig mellan dem, och det har jag verkligen glädje av när jag måste göra något som hade varit ”för stort” för mig annars.

Jag kliver in i rollen av en utomstående. Som att det egentligen inte är JAG som gör jobbet utan någon annan.

Min fotografkompis sa när vi skulle träffa Priest tillsammans första gången för flera år sen (jag hade träffat dem förr men inte hon) att hon än idag inte kan fatta hur jag kunde slå om så totalt.

I bilen innan vi skulle in, var jag så nervös att jag knappt kunde få ordning på mig själv. Men samma sekund som vi klev in genom dörren och stod inför bandet, förvandlades jag till en professionell, korrekt reporter som skakade hand och hälsade avslappnat med alla. De hade aldrig kunnat drömma om hur jag hade varit ute i bilen bara fem minuter tidigare.

DEN förmågan har inte hon. Men det känns verkligen som att jag trycker på en knapp. Min ena roll försvinner ut genom fönstret och ersätts av en annan när det behövs.

Det räddade mig igår. Mannen som vänt upp och ner på mitt liv och tillvaro när jag var tonåring ringer upp...

Om någon hade sagt det till mig när jag var tretton hade jag skrattat och sagt att ”Pah, jomenvisst,va. Aldrig att han nånsin skulle ringa mig. Men drömma kan man ju...”.
Drömmen slog in.
Både en, två,tre, fyra och fler gånger... Trägen vinner. Mina hjältar har klivit ut ur affischen på väggen och in i mitt vardagsliv. Men jag tror inte att jag riktigt har fattat det, än idag...

Andra försöket

2006-03-22T09:16:00.000+01:00

Om två timmar ringer Glenn Tipton, Judas Priest-gitarristen, upp mig.
Den här gången är jag lite mindre nervös, betydligt mer förberedd. Men ser fram emot samtalet.
Måtte det bara gå bra på alla sätt och vis. :-)
Och nästa vecka är det ju dags - LONDON. Har tjatat om det och sett fram emot det sen den 14:e februari då jag fick biljetterna. :) Oh YES! :)))

--------------

Oj shit.... en halvtimme kvar tills att han ska ringa och nu är jag VERKLIGEN nervös! Magen rör som en centrifug! Jag rent ut sagt darrar!
Ringde syrran och hon bara utbrast "Vadfaaan, du har ju gjort det här halva ditt liv! Vad är det med dig? Skärpning!".
Jo, jag HAR gjort detta halva mitt liv, eller halva mitt vuxna liv ganska exakt faktiskt. Men det är en fråga om VEM jag ska prata med.

Jag kan snacka med James Hetfield eller Paul Stanley och inte bry mig ett dugg. Eller som den gången då jag skällde ut Gene Simmons för att han strulat med att ringa upp... det bekommer mig inte. Men när det gäller någon i JUDAS PRIEST, som är ett band som verkligen BETYDER något - ja, då skakar jag av nervositet.

Helvete. Måste lugna mig med yoga eller andningsövningar innan han ringer...

Magkänsla

2006-03-20T23:49:00.000+01:00

Fick mig en liten tankeställare under kvällen. Pratar ofta med en killkompis via MSN om kvällarna och jag blir aldrig riktigt klok på honom. Han är känd för att vara en tjejtjusare och plöja sig igenom allt kjoltyg i stan. När jag ser honom tänker jag bara att han är en snopp med en kille runtomkring, ungefär.

På nåt sätt har jag aldrig sett honom som person. Och jag inser att jag är löjligt misstänksam mot folk som är som han. Jag litar inte på dem, släpper inte in dem på livet och jag misstror allt de säger.
Varför? För att jag tror att de är vana vid att svänga sig med lögner. De använder lögner för att få tjejer dit de vill, vad det nu är de vill.

Om han ger mig en komplimang eller två tar jag det med en säck salt, för sånt strör han garanterat omkring sig som andra säger "hej".

Om han säger något som verkar mänskligt eller känslosamt tar jag det som ett beräknande skådespeleri från hans sida, för att man som tjej ska tycka synd om honom. Säkerligen väl beprövat det också.

Kort sagt spelar det ingen roll vad han säger eller gör. Jag tror hela tiden att han egentligen vill ha ut något av mig, även om jag inte kommit fram till vad det skulle vara ännu.
För hur jag än vänder och vrider på det, kan jag inte bara köpa att han bara skulle gilla mig som människa eller som vän. Säkerligen har han kommit på att han kan ha nytta av mig i sin framtida musikkarriär eller något liknande. Det är det enda jag kan komma på.

Så, jag brukar ha en ganska rå men hjärtlig ton mot honom, servera brutala sanningar om honom på löpande band. Kallar honom för player, skrattar åt vilka billiga brudar han frotterar sig med, reducerar honom till en vandrande snopp helt enkelt, som ska åt allt som rör sig. Och han tar det. Skrattar ofta själv åt mina kommentarer och säger "haha, ja okej, den bjuder jag på".

Han försökte säga nåt om att han bara får "utlopp för sina drifter" medan han är singel, att han är trogen i ett förhållande och att han väntar på den rätta. Jag sa att ett tips då vore att inte göra sig känd över hela stan som en player. Det kan hamna på hans minuskonto. Eller tja, jag utgår väl ifrån mig själv där. Jag skulle aldrig drömma om att involvera mig med nån som har varit överallt och legat med allt och alla. Tycker det är rent ut sagt motbjudande. Men kanske andra tjejer resonerar annorlunda, inte vet jag.

Om han blev ledsen på riktigt över min kommentar, eller om det bara var spel för gallerierna vet jag inte, men han sa att han faktiskt var väldigt nere och att han blivit sårad så många gånger att han inte vågade satsa på kärleken, trots att han sökte den. Och att han faktiskt inte alls ligger med alla. Att han flera gånger haft en tjejkompis hos sig som bara sovit över utan att nånting sexuellt har inträffat överhuvudtaget.

Varför kan jag inte bara se den killen som mänsklig? Jag har känt honom rätt länge han har försökt vara snäll mot mig, men jag vill inte lära känna honom. Det är ganska trångsynt av mig. Jag håller minst en armlängds avstånd och om han börjar med sin flörtiga jargong får han den slängd tillbaks i ansiktet direkt.
Om vi träffas ger jag honom en ytterst distanserad och sval halvsekunders-kram, men han tar helt sonika för sig och ger mig pussar och håller på. Hade det inte varit för att han gör det med en viss glimt i ögat hade han fått skit för det också. Jag gillar inte att någon närmar sig mig mer än jag själv signalerat är okej. Jag menar, första gången jag överhuvudtaget träffade den här killen försökte han lägga armen om mig - och se, DET är ett stort no-no hos mig. Tafsa inte och invadera inte min personliga space om jag inte bett om det! Jag är inte var mans egendom.

Jag frågar mig om det finns någonting den här killen överhuvudtaget kan säga eller göra som skulle kunna få mig att inte misstro honom?
Som sagt - om han försöker säga något "djupt" tolkar jag det som strategi, för en sån som han vet hur tjejer funkar. Han vet att de gillar "känsliga killar" och såna som han vet hur man utnyttjar sånt till sin fördel.
Därför skulle han kunna sitta och berätta världens mest tragiska, personliga historia på fullaste allvar, men jag hade bara suttit och undrat "...vad fan vill han egentligen??".

Jag försöker ge alla människor en chans att visa vad de går för, att visa vilka de innerst inne är. Men han är en av de få som jag kategoriskt har avfärdat. Och jag börjar känna mig riktigt otrevlig. Han säger bara snälla saker om mig och till mig - och jag svarar alltid med spydigheter.
Men det är väl bara så att man av vissa människor bara inte får bra vibbar. Man kan inte slappna av i deras sällskap, och är hela tiden på sin vakt, för man tror att det finns något dolt som de inte har varit ärliga med under ytan.

Kanske han ÄR en mjukis som söker kärleken. Men kanske han också ÄR den jag uppfattar honom som - en ytlig "sätta-på-allt-som-rör-sig" typ som kan manipulera folk omkring sig.
Ganska trist läge. Jag gillar inte att jag är så fördömande mot honom, för det är just det jag säger till andra att de inte ska vara, d v s ha förutfattade meningar om folk. Alla har ju en bra sida någonstans. Tja, inte alla, men de flesta. :)

Nu är bara frågan vad jag gör med den där grabben egentligen. Fortsätter jag att vara Fröken Bitch eller ska jag våga tro på att han verkligen vill prata om viktiga saker i livet med mig, utan att det är en fint eller utan att det är något skumt motiv bakom? Kan jag släppa in honom i den sfär där bara mina vänner rör sig? Jag menar, efter två år är han fortfarande ute i kylan på "bekant"-skalan.

Man ska gå på magkänsla, men min mage säger mig att fortsätta hålla mig på min kant. Tänk om magen har fel?
Kan den ha det? Hm.

ÄNTLIGEN!

2006-03-20T21:33:00.000+01:00

Den kom idag! Min efterlängtade biljett till Judas Priest i Royal Albert Hall!
Så himla GLAD!!!

A day in the life

2006-03-19T16:04:00.000+01:00

Satt igår och skrev lite på en artikel som jag har deadline på imorgon, måndag. Hann sova ut lite extra först, duscha, tvätta håret och göra iordning en god spenatsoppa.
Tanken var att ta det lugnt och glo på Melodifestivalen. Men mitt under omröstningen piper det till i min mobil. "Du är på listan till Danko Jones ikväll". Oj! Konsert i Lund och jag som inte ens var påklädd eller på något sätt förberedd.

Men det lät kul, så jag hoppade in i första bästa par jeans, målade dit lite makeup i 190, rufsade till håret med lite spray och på med en munkjacka som bara låg i vägen. Klart!
Småsprang ut ur huset och bad mitt ex sms:a mig resultatet i festivalen. Han sms:ade sen för glatta livet hela tiden medan jag körde på motorvägen bort till Lund.

Det var slutsålt på Danko Jones, så många stod utanför med besvikna miner. Knallade in och sa till tjejen i kassan: "Hej... jag ska tydligen stå på gästlistan?"
Hon tittade efter och där stod det- allra, allra överst. "Du ska ha ett kort också!" säger hon. Kort?? Vaddå för kort? Hon langar fram ett laminerat pass och säger: "Det var mitt sista".
Okej. Backstagepass också. Det var som fan.

Knökfullt var det, gick inte att peta in en Trelleborgs Allehanda där ens... Tillbringade hela konserten med att vanka omkring och försöka hitta en plats där jag kunde SE nåt. Att ha backstagepass hjälper inte ett skvatt om man inte kan se... Hittade, efter en timme, en liten lucka uppe på läktaren där jag såg allting, även om jag fick stå i en mycket konstig ställning.

Det är ett jäkla ös på de tre grabbarna. Men jag saknar trummisen... Han var helt underbart galen. En rå, hårtslående, grottmansgalning som förde tankarna till Animal i Mupparna. När han slog så lät det som en åsksmäll. Och så svettades han som en galning men gav allt - 110%.
Den nye trummisen är som alla andra trummisar. Snärtar bra men har ingen tyngd och ingen styrka i slagen. Det låter inte åskmuller om honom. Det låter bara "ratta-tatta-taa". Smatter, snärt. Det hade passat perfekt i vilket annat band som helst utom det här. Men okej.

Efter konserten tog det nästan en timme innan trappan ner från läktaren var rensad på folk så man kunde ta sig ner. Stötte på basisten som kom fram med ett brett leende och kramade om med ett "Ciao bellissimaaa!". Jo, han är italienare i botten, om än bosatt i Kanada. Glad, pigg kille.

Han var trött som ett såll och det blev inte mycket till backstageparty men det passade mig bra. Ville hem till myssoffan igen.

Kom i säng först vid tretiden och vaknade tolv (!) idag till min stora förvåning. Men härligt var det, att sova ut tills kroppen inte behövde mer.

Solen sken, så jag drog på mig kläderna, ringde en kompis och frågade om hon ville med ut på en cykeltur. Det lät kul, tyckte hon, så jag cyklade från Nobeltorget ner till henne borta vid Erikslust, därifrån cyklade vi sen mot Ribban. Men det var slaskigt på Ribbans cykelvägar, så vi cyklade istället ut mot Limhamn och Ön.

Hon avvek när vi närmade oss hennes "hemväg" medan jag fortsatte längs med hela Ribban, bort mot Kronprinsen där jag handlade, sen via Pildammsparken mot Möllan och via Möllan till Nobeltorget och hem. Två timmar tog det och jag var genomsvettig när jag kom hem. Men GUD VAD SKÖNT!! Syre och dagsljus!

Nu ska jag putsa lite fläskfilé som jag ska ha till middag. Det kommer att sitta fint. Sen blir det artikelskrivande tills det är dags att sova och imorgon är det jobb igen...

En dag i mitt liv har just passerat.
Det är dagarna som går - som är livet. :-)

Tre dejter på en och samma kväll?

2006-03-18T14:05:00.000+01:00

Vilken osannolik kväll jag hade igår...
Har pratat lite med några killar sen det tog slut mellan pojken och mig. Inte för att jag varit "på jakt" utan för att jag ärligt talat bara behövde stärka mitt ego.
De ser väl helt okej ut allihop men tja... det kvittar ju.

Så igår när jag satt på MSN blinkade det till. En av killarna där, som alltid tar kontakt först.. Aldrig jag som skriver till honom, men det är väl för att han inte har uppnått en sådan status att han betyder något överhuvudtaget, mer än tidsfördriv att snacka om väder och vind med när jag inte har annat att göra. Fy vad hemskt det låter. :/

Snackade lite med honom och då kom det - ville jag komma hem till honom en kväll så skulle han bjuda på middag och vi kunde se en film han tyckte var bra, "Dansar med vargar" (som jag medvetet har undvikit för att den var så hypad...).
Blev paff över den raka frågan, för jag tycker att den kom bara efter några veckor. Man bjuder väl inte hem nån bara så snabbt? Men så kom jag på hur jag träffade min pojkvän... Ändå, det var inte samma sak.

Jag sa att jag inte tyckte det var en bra idé, men tackade artigt ändå och sa att vi säkert ses på nån konsert kanske. Men jag ville inte gå hem till honom.
Han kände sig nog dum, för han avslutade samtalet snabbt med att säga att han skulle gå och lägga sig och så pang bom, var han väck.

Ägnade inte så mycket tankeverksamhet åt det, förrän nästa dök upp. Också på MSN, men som är här från Malmö annars.
Har snackat skit med honom också i några veckor, återigen av samma skäl, för att få tiden att gå. Med tiden har han försiktigt och diskret börjat smyga in komplimanger här och var.
Igår verkade han ha samlat hela artilleriet (antagligen för att han hade varit på krogen...).
Ut kom det, alltihop. Jag var så smart, så snygg, så intelligent, så intressant, så rolig, så spännande och jag hade ju sån självdistans och jag var den enda hårdrockande blondin han träffat på som var så cool och han ville lära känna mig mycket bättre, på tu man hand. Kuuunde vi inte träffas nånstans, nån gång, hette det.

Jag borde ha varit jätteglad och smickrad. Borde ha nappat på erbjudandet direkt. Men det bara dog. Hade ingen lust alls.
Han är trevlig och ser bra ut, visst, men... det enda jag kunde tänka på var min ex-pojkvän som jag på sätt och vis fortfarande hoppas på och önskar mig..

Det är säkert dumt av mig. Han känner sig kanske mer stressad än glad av det och det kanske är så att han helst av allt hade velat att jag hittade nån annan så att han kan koncentrera sig på sitt liv utan att fundera på hur jag mår, och om jag tänker på honom fortfarande.

Men det KVITTAR vad HAN tänker egentligen. Och det KVITTAR vad som är "rätt" och "fel" i det här läget.
Jag kunde i alla fall lätt konstatera att jag inte ville dejta nån. Orkar inte gå igenom processen att lära känna nån. Vill egentligen inte heller lägga energi och engagemang på någon... Och jag vill heller inte bli av med folk jag snackar med några minuter här och där, bara för att jag går och träffar dem.
Jag vet hur det oftast blir. Allt är så spännande när man kan bilda sig en egen fantasibild av hurdan någon är. Sen när verkligheten kommer dör fantasin och man tappar mystiken och därmed också kontakten.

En tredje kille dök upp strax innan läggdags och öste komplimanger över mig han också. Jag var inte som någon annan han nånsin pratat med och han gillade mig SÅ mycket.
Ska inte säga att jag inte blir glad över komplimangerna eller uppmärksamheten. Hade ju själv sökt den...
Men nu när jag fått det jag ville ha, vill jag mest dra mig undan. Bort. Roligare än så här blir det inte. För jag är inte redo, mentalt.

Jag kan inte låta bli att jämföra alla med min pojkvän... Och trots de brister han har, är han ändå den enda jag vill ha. Nu eller om tio år. Jag kanske väntar i åratal och han hittar någon annan ändå, eller kanske han måste leva ensam - det vet bara han själv. Men...

Jag vet att jag är kapabel att bli attraherad av andra, men då bara på "ögon-stadiet", det vill säga, jag kan tycka att någon är jävligt snygg och/eller gilla någons personlighet, men jag är INTE kapabel eller ens villig att ta funderingarna någonstans längre. Vad jag än har för tankar kan jag inte tänka något utan att pojkvännens ansikte dyker upp för min inre blick...

Kanske jag kommer att leva ett liv ensam hellre än att ta "första bästa". Nu vet jag i alla fall att jag hade KUNNAT och att jag ÄR intressant för andra. Men när nu det är bekräftat behöver jag inte mer. Det räcker så.

Kanske taskigt att vara så avvisande, men de känner ju inte mig egenligen, så jag ser det inte som att någon större skada är skedd.

Lyssnade på en skiva jag beställde från Kroatien med en sångare som heter Oliver. Han skriver så otroligt vackra texter. Rena poesin. Sådana texter hör jag aldrig i svenska eller engelska låtar.
Men en rad han sjunger skulle översatt betyda ungefär "Hela mitt liv drömde jag bara om henne, att jag skulle finna vägen till hennes hjärta. Men min kropp har gått genom livet utan henne, som blommor utan vatten". Fritt översatt, även om det låter mycket vackrare på originalspråket och när han sjunger det...

Det kanske är så det kommer att bli. Att jag går genom livet vetandes att det bara finns en för mig, men honom kan jag inte få. Som en blomma utan vatten...

Varför gör jag så egentligen...
Min väninna är redan ute på en ny dejt med nån ny kille - bara två veckor efter att det kraschade med den senaste dejten. De avlöser varandra på löpande band, herrarna. Jag har avundats henne för uppmärksamheten, men inser att... jag kan också ha den och jag har också fått den... men skillnaden är att jag inte vill ha den och jag agerar inte ut på det. Det gör hon.

Igår blev jag klar över vad som gäller för min del. Inga dejter. Inga beundrare. De betyder ingenting. Det är inte vad jag vill ha.
Jag ska kort sagt gå vidare i livet på egen hand och försöka hålla kvar min fd pojkvän som min vän åtminstone. Så länge det går utan att mitt hjärta går i kras. För det lär det göra nån dag...
Och det vet jag.

Mina fåglar kom in

2006-03-17T21:06:00.000+01:00

Det är tur att jag inte har ryckts med i fågelinfluensahysterin.
För jag är kompis med mina små pippifåglar därute. De har fått jordnötter, talgbollar och frön ute på min balkong i flera år. De är vana vid mig nu. I somras satt jag på balkongen och läste medan två duvor höll mig sällskap. De satt där och sov helt tryggt och kunde inte bry sig mindre om att jag var där också. Jag är ju "matmor"...

Likadant med de andra småfåglarna. De bryr sig inte om att jag är där. För jag "hör till" på nåt sätt.

Idag skulle jag vädra, så jag öppnade balkongdörren. Medan jag sitter i telefon hör jag något konstigt ljud. "Tass, tass, tass"... Väldigt nätta små ljud mot mina parkettgolv. När jag tittar mot balkongen ser jag en koltrastherre på väg in i mitt vardagsrum. Han hejdar sig dock och tittar på mig med en förundrad blick. Han ser inte rädd ut, mer avvaktande. Sen konstaterar han att det kanske inte fanns så mycket spännande inne i mitt vardagsrum (=inget ätbart för en koltrast) så han skuttade lugnt ut igen.

Fem minuter senare hoppar en liten blåmes in, kikar på mig som om den sa "hej-på-dej!" på sitt lilla blåmesspråk, och skuttade sen ut igen.

Inte nog med att de trivs på min balkong. De hade gladeligen trivits inne i min lägenhet också verkar det som. :)

Gillar de små fjäderfäna. :-) De gör mig glad. Här är de alltid välkomna, även om resten av världen verkar ha fått fågelinfluensa-pippi....

Karlar kan inte köra

2006-03-17T09:59:00.000+01:00

Jag måste få ventilera en fördom idag. Ja, jag vet att jag "inte kan dra alla över en kam", men i rena irritationen väljer jag att göra det ändå. Bara för stunden...
KARLAR KAN INTE KÖRA BIL!
Så. Då var det sagt.

När jag kom cyklandes i morse och passerade ett trafikljus blev jag omkörd av ett PUCKO som kom körande bakom mig (alltså har han sett mig) och svänger höger rakt framför näsan på mig! Blinkers? Nä, inte det heller. Som att de nånsin brukar använda det.

En kille skrev en insändare till Metro för flera år sen och var förbannad över att folk "krävde" att han skulle använda blinkers, för han hade faktiskt viktigare saker att tänka på när han körde - nämligen att köra.
Eh, han ansåg att det krävde en massa uppmärksamhet och energi att använda blinkers. Män!

Vad fasen, hur svårt kan det vara att per automatik knäppa på en spak upp eller ner, för att signalera höger eller vänster, när man byter fil eller ska svänga nånstans?!
Nej, det är som Magnus Uggla sjöng: "För han kan inte tugga bubbelgum och gå på en gång.. IQ...".

Varje gång någon kör som en idiot sitter det en man bakom ratten. Antingen är det ung kille med keps som leker Schumacher på Amiralsgatan tillsammans med sina polare (eller ensam går tydligen också bra), eller så är det ung kille med keps och sina fem polare ihoptryckta i baksätet i en rostig gammal Fiat. Ung kille måste imponera på sina polare och visa att han minsann har hittat gaspedalen. Den sitter...huppp...WROOOM!!

Sen har vi andra alternativ. Man 50+ i fin, stor bil. För honom gäller särskilda trafikregler, det vill säga, såna han har hittat på själv.
Skulle han få böter skiter han i det, för det är status att kunna visa att man har råd att betala dem. DET är manligt minsann!

Tredje varianten, farbror 65+ med keps (vad är det med karlar och keps? Försvårar det deras förmåga att tänka??). En farbror, modell skitgammal, bakom en ratt kan gå hur som helst... Han kör i 70 på motorvägen. Han kör 50 på landsväg. Han tar hela dan på sig att köra om och blockerar båda vägbanorna under en bra stund. Han reagerar inte på trafikljus förrän de hunnit slå om tre gånger... Okej för att gamla tanter bakom ratten inte är ett skvatt bättre, men nu har jag bara lust att klaga på män. Här ska det köras konsekvent gnäll...!

Överhuvudtaget tycks det vara något med testosteronet som gör att män bara måste MÅSTE visa hur duktiga de är. De MÅSTE visa att de är världsbäst på att köra jäääävligt fort i tid och otid. De MÅSTE visa att de är ensamma på vägarna och därför kan göra lite vad som faller dem in (som att inte klara av att köra bil och samtidigt uppmärksamma att bilisten i filen intill just har stannat för att släppa över en fotgängare vid ett övergångsställe). Eller så parkerar de dubbelt.

För nu måste jag ge uttryck för ännu en tabubelagd fördom: Utländska män/killar kör om möjligt ÄNNU värre än svenska dito, och det krävs talang för det alltså...

Inte en endaste trafikregel gäller på Möllan eller Rosengård. Där kör man glatt i bussfiler. Man parkerar i vändzoner. Man parkerar mitt i gatan. Eller så stannar man var som helst, vevar ner rutorna och snackar gamla polare emellan mitt i vägen och blänger sen surt på trafikanterna bakom som tutar. Det är fina varianter som man bara ser på just Möllan och Rosengård där mina "utomsocknes" grannar bor.
Argh!

Jäklar var skönt det är att få vara politiskt inkorrekt för en stund. Att bara ösa ur sig ovetenskapliga fördomar så det stänker om det. Nu känns det bättre.
Nästa gång får säkert kärringarna sig en känga. För det är ju bara jag som är felfri och bäst. Eller också inte. ;-)

Kläderna gör mannen

2006-03-16T22:22:00.000+01:00

Apropå det här med killar som vet hur de klär sig snyggt... Det var nog lite det också som fick mig att falla med buller och bång för min ex-pojkvän.
Kommer ihåg när jag bjöd in mig själv till honom och han skulle bjuda på pannkakor, att han stod där i köket, iklädd en vit, lagom tajt t-shirt som framhävde hans vältränade kropp. Hela han var så maskulin, utan att vara macho. Inte för mycket bulliga muskler, men ändå lagom med stadiga biceps där, och tröjan som smet åt sixpacken på magen... Jag var knappast opåverkad. Wow...

Kommer också ihåg när han klev av bussen i Göteborg, när vi skulle se AC/DC på Ullevi en sommar för fem-sex år sen.
Han hade hunnit bli precis lagom solbränd, och hade den där vita t-shirten igen och ett par svarta byxor till. Han var så sexig att mina ögon säkert poppade ut som de gör i tecknade filmer. My GOD!

Överhuvudtaget satt allting snyggt på honom. Men jeans och läder har aldrig varit hans pryl. Tror inte att han passar i det heller.
Men det är helt klart så att man riktigt kan njuta av att se en välklädd kille. En fröjd för ögat. Skönt att det mer och mer har börjat bli så att även killarna bryr sig om vad de sätter på sig. Förr var det ingen big deal för dem, det var första bästa plagg som åkte på. Nu är det andra bullar, tack och lov. :-)

För egen del blir det snart en glädje att handla kläder också, för halva jag ska ha försvunnit lagom till slutet av juli. :))

DÅ blir det kläder som jag VET brukar få huvuden att vrida sig.

Glömmer aldrig första gången jag kom till Linköping just för att träffa min (blivande) pojkvän. Hade en kort kjol och nätstrumpor på och nåt mer jag inte minns.
En bil tutade när han körde förbi. En kille ringde med sin ringklocka på cykeln och höll på att cykla in i en stolpe, och en kille busvisslade... Bara på den fem minuter långa promenaden från bilen till hans hus.
DEN dagen fattade jag vad som gick hem och det var kul att framkalla sådana reaktioner. Ser fram emot att göra det igen för skojs skull. :))

19:e juli. Då.

Hoppsan hoppsan

2006-03-16T16:44:00.000+01:00

Kostymnissen på jobbet har genomgått en personlig makeover.
När jag kom till den gemensamma frukosten i morse såg jag bara snabbt någon figur i stentvättad denim från topp till tå - och nåt lockigt halvlångt hår. Tänkte först att "Han liknar ju *****" men slog bort tanken och gick bort till frukostbullarna direkt.

Snacka om att jag nästan satte i halsen när det visade sig vara just kostymnissen! Jag gjorde en handgest med en frågande min, för att fråga "Vadan nu detta??". Han bara böjer sig lätt fram och viskar att "...jag har faktiskt haft ett Saxon-märke på den här en gång i tiden!".
Kunde inte annat än bara flina för mig själv. SAXON?? Haha, det är nog det sista jag kan föreställa mig honom sitta och digga till, men samtidigt gillar jag när jag inte riktigt kan fack-placera någon...

Killen är en sökare utan tvekan. Om man kan genomgå sådana transformationer har man ingen fastnaglad identitet - åtminstone inte när det gäller musik och kläder.
Såvitt jag har fattat så har han genom åren gått med tuppakam och lyssnat på punk, sen varit Depeche Mode-fan, sen rakat av allt hår och studerat filosofi, sen blivit kostymnisse som har ena foten i teatervärlden och den andra i affärsvärlden, och nu menar han att han även har lyckats hinna med att vara Saxon-diggare i slitna jeans??

*skratt* Ja, herregud.:-)
Men jag älskar såna människor. Två stora tummar upp för honom med tillhörande stående ovationer. Gillar verkligen folk som överraskar och som är okonventionella.
Han syns överallt och man kan aldrig vara riktigt hundra på vad han hittar på. Ett typiskt novemberbarn (skorpion alltså). En horoskopsajt konstaterar: "Pluto härskar över skorpionen och ger en stark drift till nydaning och nästan brutal personlig utveckling". NO SHIT...!

Farligt med en kille i ljusblå, perfekt urtvättad denim från topp till tå. Då är det dräggelvarning för min del alltså. Det finns inget sexigare än en kille som vet hur man använder denim utan att det blir "bonnigt". Då kan åtminstone inte undertecknad titta sig mätt. Maaaaan....!

Okej. Trevligt. Alltid en fördel att kunna komma till jobbet och åtminstone för några minuter här och där få se något... estetiskt tilltalande! :-)

Lite ditt och lite datt

2006-03-16T08:53:00.000+01:00

Efter flera decenniers "bevisande" har hårdrocken fortfarande inte fått den status den förtjänar. Konstant glöms den bort eller sopas under mattan som om den inte existerar.
Senaste exemplet var på Morgonpasset i P3 i morse. En festivalvetare skulle tipsa om sommarens "festivalgiganter". Vilka nämnde hon? "Morrisey, Bob Dylan och Kent". Bekvämt nog "glömde" hon Guns n´Roses, ett av världens största band genom tiderna (även om det inte är det längre i nuvarande sättning). Hon glömmer också Def Leppard på Sweden Rock Festival. Tack och lov påpekade en av programledarna det för henne. Hon blev helt förvånad. "Jasååå? Jaha!" *suck* När man sätter KENT i en högre division än DEF LEPPARD och GUNS N ROSES är det något fel i skallen på svenska musikspecialister! Herregud.

Nyheterna i morse var också så att man vaknade till direkt. En man i Afghanistan hade MÖRDAT för att få stanna i Sverige! Det är nämligen så att den som riskerar dödsstraff i hemlandet inte får utvisas. Men snyggt. Förr slussade man alla brottslingar till Australien så att de skulle komma bort från hederligt folk. NU slussar man mördare till Sverige, för här tas de emot med öppna armar.

Vad ska man säga... man blir så trött att man inte ens orkar kommentera det längre. Vi lever i precis den sortens laglöst samhälle som beduinerna gjorde för tvåtusen år sen... inget rättsväsende. Vill man ha rättvisa får man ta saken i egna händer. Tyvärr är det så.

Och gårdagens intervju blev inte av förresten. Glenn hade gjort intervjuer hela dagen så han hade tappat rösten. Ähum. Fick en ny tid nästa onsdag. Klant-Glenn... :/

Är på plats på jobbet igen i alla fall. Min fot har undersökts och vänts och vridits på. Nu ska den tejpas varje vecka och så ska jag få ortopediska inlägg för att klara vardagen. CYKLA går bra, men inte sånt där jag stampar ner hälen först. Känner mig som en pensionär redan.

Sist men inte minst gick jag med i "Viktklubb.se" igår. Till den 19 juli ska jag ha blivit av med 18 kilo förutsatt att jag följer rekommenderat antal kalorier och motionerar. Det gör jag ju redan - fixade gymkort härförleden. :)

Det blir kanske inte Beach 2006, men åtminstone jul 2006 då jag kan sätta på mig något extra snyggt. :)
Ser fram emot det. När man har ett datum känns det inte lika oöverskådligt. :)
Oh yeah! Snart är jag tillbaka i normal form. Tjockisvarianten trivs jag inte med, inte min grej...
Nu ska det BORT - bort- bort! Sen får pojkarna se upp! ;-)

Intervju á la Speciale!

2006-03-15T10:35:00.000+01:00

Ikväll ska jag prata med Glenn Tipton, gitarristen i Judas Priest. Satt hela kvällen igår och gjorde research - allt han har sagt i intervjuer i samband med senaste soloutgivningarna, så jag inte ska upprepa mig för mycket (och ställa samma frågor som alla andra har ställt). Eller för att han ska förtydliga det han sagt tidigare.

Vissa intervjuer känns bara alldeles för KORTA... Jag hade velat ha en timme eller två och bara krama ut information till sista droppen och sen skriva den bästa artikel de nånsin sett. Men nu har jag begränsad tid, som alltid, och här finns inget utrymme för chit-chat. Här är det bara att tuta och köra så fort han sagt "Good evening, Daniela".

Lustigt också hur den här intervjun överhuvudtaget blev av... Jag var arg och skickade ett lagom behärskat mail till chefredaktören för att jag ville ha en förklaring på varför en ANNAN skribent på tidningen hade fått ta Rob Halford-intervjun härförleden. Rob är ju min störste hjälte här i världen. Det finns knappt en sate som INTE vet det, speciellt på DEN tidningen.

Jag fick svar ögonaböj som sa att han inte hade tänkt sig för. Han var stressad, hade just fått erbjudande om en intervjutid med Rob, den andre skribenten hade ringt i ett annat ärende och han hade bara gett uppdraget till första bästa.

Men GLENN var ju på gång, ville jag ta DET? Snacka om snabba ryck. Glenn är ju tvåa i hierarkin i just Judas Priest. Dessutom är han vid det här laget nästan som en god vän. Senast i Tallinn hoppade han ner från scenen efter giget och gick raka vägen fram och kramade om mig så jag tappade andan. Jag stod ju längst fram, ute vid högtalarna... Fansen runtomkring mig bara glodde och undrade vad DET var för nåt...

Han brukar ju aldrig hoppa ner sådär. Vanligtvis står han kvar uppe på scenen och slänger ut plektrum innan han vinkar och försvinner. Dessutom såg det farligt ut - högtalarna var höga och det fanns ingen trappa. Galning. Men en mega-kick för mitt ego naturligtvis.

Några månader innan dess satt jag på hans hotellrum i Göteborg och käkade mat som deras egen kock hade lagat. Han var totalt bekväm med situationen, tog på sig sina glasögon (som han aldrig har på scen eller foton...) började zappa på hotell-TV:n medan jag åt i godan ro. Jag skulle med en buss hem mitt i natten och det var smällkallt. Han tyckte att det var onödigt att jag skulle stå ute och frysa, så jag kunde lika gärna få lite mat i mig och värma mig på hans rum så länge.
Nej - inget sånt. Det var mer som en pappa eller vän som öppnar sin dörr för någon han av nån anledning fattat tycke för.

Det är lite sjukt när jag tänker efter... Jag dyrkar bandet han spelar i. Jag var kär i honom när jag var fjorton år. Glenn Tipton var ju så snygg och cool, tyckte jag då... Dessutom var han ouppnåelig. Och där sitter jag, nästan tjugo år senare, på hans hotellrum och käkar som om vi känt varandra i evigheter. Ödets vägar äro outgrundliga! :)

Och ikväll ska vi inta våra roller igen. Rockstjärnan och reportern. Det är DET som är det sjuka. Man måste spela roller ibland. Ena dagen är man vänner. Andra dagen är det rockstjärnan och fanset. Tredje dagen är det rockstjärnan och reportern. Ändå är vi samma människor.

Hur som helst, är av någon anledning nervös inför kvällens samtal. Men samtidigt glad som bara en Priest-fan kan bli. :-)

Smaklös reklam

2006-03-14T09:48:00.000+01:00

Fick nog av den där förbannade annonsen jag tvingas se varje gång jag ska logga in på min Yahoo-mail. Det är ett norskt företag, Provena, som försöker kränga sälolja som de marknadsför med följande argument:

Ger ökad vitalitet
Speciellt bra för leder och muskler
Bra för hjärta och blodcirkulation

"Prova GRATIS!"

Jag vill inte se reklam för sälslakt när jag loggar in för att hämta min post! De vet att jag är intresserad av hälsa och därför är reklamen givetvis handplockad för just mig och andra som har intresse av hälsofrågor. Men jag är intresserad av etik också och den biten har de totalt missat. :(

Jag skrev därför till Yahoo customer service och sa att jag inte ville se sälslaktsreklam på min mailsida. Om det inte var möjligt att ta bort skiten, ville jag veta hur länge de planerat ha reklamen där, för i så fall tänker jag inte logga in där tills eländet är borttaget. Jag har andra mailadresser så jag klarar mig fint, tack.

Skrev även till företaget ifråga och fick följande svar:

"Selene blir avlivet på samme måte andre pattedyr (skutt på klosshold i hodet)
Om du ikke aksepterer at sel utnyttes som næringskilde så respekterer jeg ditt syn på dette på samme måte som jeg aksepterer å utnytte sel fra problem til ressurs."

Återigen den där bullshiten om vilket PROBLEM sälen är. Men när norrmännen fiskar ur haven är det förstås inget problem...

Citerar TV4:s nyheter, apropå problemen med fiffel och svartfiske i just Norge: "Så sent som i november 2005 köpte Domstein torsk från den ryska fabrikstrålaren Eridan, som enligt TV4:s granskning bara i år svartfiskat 830 ton torsk, utöver de angivna kvoterna."

Det är rent ut sagt smaklöst att göra reklam om vad som helst på nätet och att jag som användare inte kan välja BORT reklam jag anser är stötande!
Det är på det sättet de blir av med kunder, men det kanske inte spelar så stor roll så länge det finns folk som skiter i allt vad etik heter och gladeligen sväljer vad som helst, bara det är gratis...

Vår och ny kropp

2006-03-12T18:08:00.000+01:00

Det är vår i luften.
Jag tog bilen bort till Försäkringskassan vid Erikslust för att slippa göra det imorgon bitti. Blanketter ska ju skickas in och pengarna vill man helst ha i tid... Så, jag styrde ditåt. Det slog mig att klockan var halv sex och det var fortfarande ljust ute. När jag hade lämnat blanketten i deras brevlåda, körde jag mot Ribban och längs med stranden där. Solen var på väg ner och det var så ofattbart vackert. Det är så stort och mäktigt. Vilka problem man än har tycks smälta bort med de röda, vackra strålarna...

Visst är det så kallt att fingrarna nästan trillar av, men det är ändå vår. I rabatterna har det börjat spira - påskliljorna är på väg upp. Dagarna blir allt längre. Och häromdagen såg jag att flyttfåglarna var på väg tillbaka. En lååååång karavan flygfän på väg in mot stan.

Imorgon börjar min "ompaketering" av mig själv.
Jag har skapligt bra självförtroende och är ganska nöjd med vem jag är som person, men jag är INTE nöjd med min vikt.
Den är i vägen för så himla mycket. Det är nästan ofrånkomligt att några tycker att det vittnar om dålig självkontroll om man inte är smal. En överviktig är och förblir i första hand "överviktig".

Och jag vägrar vara nån sorts offer som någon ska tycka synd om. Mentalt är jag den jag är, men FÖRPACKNINGEN jag bor i måste bli bättre.
Som tur är tar sånt inte så farligt lång tid egentligen. Allt jag vill bli av med kan vara borta på ett år, men redan hälften av det kan jag ha bort på ett halvår. Så, till hösten kan jag vara på god väg att smälta in bland "de normala". Ja, de som slipper handla på tältavdelningen på H&M alltså.

Så, mitt schema är utskrivet och upptejpat på insidan av ytterdörren. Måndag - Tisdag - Onsdag - Torsdag - Fredag - Lördag - Söndag. Aktivitet. Mat. Plan. Mål. Steg för steg.

Nu kör jag på Naturdiet "Ready to drink"-shakes i två veckor för en rivstart. Jag har använt dem förr. De smakar gott och gör en mätt. Därför är det lätt att hålla den dieten. På två veckor kan man bli av med 4-5 kilo vilket man gärna vill när man drar igång en sån här grej.

Varje dag kommer jag att cykla och/eller gå till och från jobbet. Visst är det kallt, men så länge vägarna inte snöar igen nu igen, tar jag apostlahästarna som transportmedel.

Gymmet ska besökas minst tre gånger i veckan för styrke- och konditionsträning, men först EFTER mina 2 Naturdietveckor. Inte bra att köra för hårt på så lågt kaloriintag i början.

Bastu ska vara på schemat minst en gång i veckan för att svettas ur lite.

Situps på pilatesbollen även hemma innan läggdags. Massor med vätska. Kallt vatten med citron. Rumstempererat vatten med ett stänk äppelcidervinäger i på morgonen.
Örtte på kvällen. Grönt te på förmiddagen. Men mycket vätska för att rensa ur kroppen och förbereda den på en bättre kost.

Sen kör jag GI-racet. Det funkade förr och kommer att funka igen. God mat, mättande och nyttig. Har recept så det räcker hemma, så det blir inte svårt att följa.

När vädret tillåter blir det även stavgång på Ribban för att variera.

Jag är jag - men jag SYNS ju inte bakom allt det här som ligger klistrat på min kropp just nu, alla extra kilon som inte ska vara DÄR! Det är inte jag. Känner inte igen bilden i spegeln. Den är fel.

Jag vet varför det har blivit så här. Det har hänt många oerhört psykiskt påfrestande saker de senaste 6-7 åren. Kroppen reagerar med att inte förbränna fett utan istället lagra för att den tror att energin kommer att behövas. Alltså gick min vikt bara upp och upp och upp...
På fem år har jag gått upp inte mindre än nästan 15 kilo om inte mer... Det mesta är psykiskt betingat.

Men nu har jag alla skäl att ta bort det en gång för alla. Jag gillar sexiga kläder och vill kunna bära dem. Ja, även ett par vanliga tajta jeans sitter snyggare på en smal och vältränad kropp. Det jag går omkring med NU är ju en sorglig syn.
Har ingen lust att vara nån sorts Anna Book, thank you very much...

Så, det är mitt mål med mitt liv nu. Bort med fläsket och skaffa mig ett bättre liv överlag.

Det är ingen idé att ens fundera på killar innan man har gjort något åt sin kropp. Vem faen vill ha någon som ser ut som Meatloaf??

Schemat är upptejpat. Målet är satt. Racet börjar imorgon. Nu är det dags att gräva fram kroppen jag hör hemma i - för det är INTE den här...

Vad mer kan jag förlora?

2006-03-12T02:10:00.000+01:00

Separationsångest. Det är vad jag har. Jag bröt med min själsfrände i början av januari. Men jag gjorde det inte för att jag ville.
Det fanns bara ingenstans kvar att gå. På sätt och vis tyckte jag att jag gjorde honom en tjänst. Det kändes som att det var en börda för honom att behöva ha en flickvän och därmed pressen på sig att vara en "bra pojkvän", vilket han inte kände att han var.

Så, jag tog steget i brist på andra lösningar. Kändes som att man hade provat allting annat och ingenting fungerade.
För min del kändes det inte bra att "tvinga" sig kvar i ett förhållande som inte längre innehöll någon fysisk ömhet, annat än på sin höjd någon enstaka kram. Inga löften om framtiden. Bara total ovisshet. Jag kunde inte leva så.

NU kan jag inte leva så här... Hela min vardag genomsyras av honom fortfarande. Jag har en stor, bred säng, men jag sover bara på "min" halva, som om han fortfarande var där.
I nattduksbordet lägger jag saker som är hans och rör dem inte. Jag ser till och med hans tandborste dagligen eftersom den är kvar... Borde kanske ta bort den, men på något sjukt vis får den där jävla tandborsten mig att känna som att han är här och att allting är bra igen.
Jag tillåter mig inbilla mig det.

Jag gick ut och såg mig omkring på dejtingsajterna efter att min killkompis berättat om dem. Men herregud... vilken samling losers. Inte en enda där hade varit pojkvänsmaterial med den bästa viljan i världen. Antingen ville de bara ha sex eller så var de desperata. Eller så kan de inte ge mig minsta intellektuella stimulans och jag måste ha någon som jag kan diskutera med. Någon som är intresserad av världen omkring sig - som ställer sig filosofiska och politiska frågor. Ja någon som inte bara läser Expressen... Samtidigt ska han inte vara rädd för att visa ömhet eller kunna beskriva en känsla (utan att för den skull vara nån mjäkig gråtmild toffel... det måste finnas balans i allting).

Jag inser bara mer och mer att det enda jag vill ha, har jag släppt ifrån mig. Det är som att ha en tiomiljoners diamant i handen och släppa den ner i havet så att den sjunker ner i havets djup...
Som det känns nu hade jag velat dyka ner i det där djupet för att finna min skatt igen. Hämta upp det som är mest dyrbart för mig här i världen.

Det gör osannolikt ont att tänka sig att "slut" verkligen ÄR det, för alltid. För den tanken har ännu inte sjunkit in. Jag har sett det mer som ett "slut...just NU" men att det kan återupptas längre ner på livets stig. Att vi är ämnade för varandra och att våra öden är sammanflätade.

Slut som i SLUT, permanent, nu och för alltid är en tanke jag aldrig haft, inte ens när jag gjorde slut. Men idag konfronterades jag med konceptet och det högg till som tusen dolkar i hjärtat. Då vill jag hellre dö.

Visst har jag attraherats av en annan. Ganska starkt dessutom. Men det är ju inget annat än en fantasi. Inget jag gjort något åt. Det är något som aldrig kommer att bli och därför är det något helt annat än det jag hade och har med min (ex)pojkvän.

Pratade lite med "exet" på icq och det slutade med att jag bara grät och grät så mycket att det värkte i hela kroppen och mitt hjärta kändes som att det skulle gå itu. Livet kunde lika gärna vara över om jag inte ens kan få ha hoppet om att vi finner vägen tillbaka till varandra igen.

Kunde inte fortsätta prata med honom. Det blev för mycket att hantera emotionellt. Sa att jag skulle gå och lägga mig, men jag lär sitta vaken här hela natten. Kan inte sova. För många tankar som stormar runt i mitt huvud.

Det är som att någon hade sagt att min syster inte var min syster och att vi ju kunde fortsätta vara vänner, men jag var tvungen att se henne på ett annat sätt. Det hade ju inte gått.

Pojken var som min familj, min närmaste familj... Han var med mig genom de svåraste tiderna i mitt liv och jag med honom.
Han var där när min barndomsvän dog i leukemi. Vi gick till onkologen tillsammans och hälsade på henne. Han var där när min mormor dog. Han satt och pratade med henne, var så snäll mot henne. Hon tyckte att jag skulle ta hand om honom, för han "behövde mig". De orden kan jag bara inte glömma. Jag tror dock att jag behöver honom mer än han behöver mig...
Han var med mig när min mor gjorde mitt liv till ett helvete. Han var med mig när mina älskade fåglar dog. Han har varit där för mig i alla stormar och det är stört omöjligt för mig att förvandla honom till nån sorts "kompis" helt plötsligt...! Han är förankrad i mitt hjärta med kättingar.

Går inte att acceptera något som inte känns naturligt. Det är inte naturligt att vara isär. Det naturliga hade varit han och jag. Resten av våra liv. Det hade varit självklart. Det hade varit min största glädje.
Att ens tänka tanken att det inte blir så, är ofattbart plågsamt.

Ännu någon som stått mig nära har ryckts ifrån mig. Det känns som att jag utsätts för den ena prövningen efter den andra. Är det inte nog nu? Vad är syftet? Att jag inte ska fästa mig vid någon mer, för att det betyder att de en dag försvinner?

Alla som dog ifrån mig på kort tid... Saknar dem så mycket. Kan inte förstå att de inte är här mer. Ibland kör jag förbi mormors hus och tänker under en bråkdels sekund att jag ju kan hälsa på henne, men finner mig snabbt och inser att hon numera bor på kyrkogården...

Det gör min barndomsvän också. Bor på kyrkogården alltså. Bara snett mittemot mormor...
Min fasters man var en underbar levnadsglad människa som alltid skrattade och skojade. Han fick alla på gott humör. På två veckor togs han ifrån oss. Han fick diagnosen cancer, han som alla andra, och var borta innan någon hann fatta vad som hade hänt...

De lämnar alla ett enormt tomrum efter sig.
Min mor lämnade mig och försökte förstöra mitt och min systers liv. Alla de elaka saker hon har gjort genom åren går inte ens att förklara och det mesta av det har jag stuvat undan i de mörkaste vrår jag har i min själ, för jag vill aldrig mer tänka på det. För mig är hon död, trots att hon bor bara några få kvarter härifrån. Men jag har ingen mamma.

Och nu ska jag även behöva vinka adjö till den som betytt mer för mig än någon annan... min pojkvän, eller ex... Om jag ska behöva ha kyliga relationer med honom där vi bara pratar väder och vind och behandlar varandra som främlingar, vill jag inte ha kontakt med honom alls...

Men jag har försökt med det också, och jag mådde ännu sämre av att inte dela min vardag med honom, även om han bara är "vän" nuförtiden.
Det är en omöjlig sits. Om jag bryter helt mår jag skit. Om jag har kontakt kan jag inte släppa tankarna om att vi blir vi igen. Om vi pratar som "bara vänner" mår jag dåligt för att det krossar mina drömmar. Utan drömmarna har jag ingenting.

Jag hade velat ha en tidsmaskin. Det är så mycket jag hade velat ha gjort annorlunda. Och jag hade lånat honom maskinen också så att han hade kunnat ändra på det som gjorde hans liv sämre... så att framtiden bjöd på en bra grund som vi båda kunde stå på.

Bara yrar en massa... Klockan är tre på natten och folk sover eller är ute och super sig fulla. Min skalle är allt annat än rationell. Jag vill ha ett liv. Ett liv betyder kärlek och närhet, ömsesidig respekt och djup vänskap. Det hade vi.
Men jag har förlorat min livskamrat... börjar bli van vid det här nu, men det gör inte mindre ont för det...

Flummig

2006-03-11T10:06:00.000+01:00

Mina funderingar kan säkert te sig flummiga för vissa människor, men ändå har jag aldrig fått någon vettig respons på följande...

Vi är väldigt snabba med att beklaga oss över vilket PROBLEM djur utgör. Men för mig är det verkligen som att kasta sten i glashus. De problem vi ojar oss över är ju verkligen piss i Mississippi jämfört med vad vi själva ställer till med.
Några exempel?

[Bild: Tjena. Jag är en säl. Jag är ett "problem"...]
Jag snubblade över en sida http://www.nordicseal.org/ där man har en särskild rubrik som beskriver "Sälen som problem". När man läser texten ojar de sig över hur sälen förstör fisket.
Jag skulle vilja veta vilka proportioner de egentligen snackar om, för inte fasen är det SÄLEN som har fiskat ut torsken till exempel? Inte är det sälen som har förgiftat världshaven till den milda grad att det är rent hälsovådligt att äta viss fisk på grund av kvicksilverhalterna i fisken och gifter från diverse utsläpp?

Tjuvfisket och det etiskt tvivelaktiga fisket som rubbar hela den ekologiska balansen ÄR ett problem. Ett rovdjur som sälen, som söker föda, ser jag knappast som ett "problem" annat än lokalt för vissa fiskare möjligen. Men i ovannämnda perspektiv tycker jag att det är löjligt att ens komma på tanken att kalla sälen för ett "problem".
Problemet är vi själva.

Andra fåniga diskussioner är hur katter förorenar utomhus. Är det KATTER som förorenar?
Hur resonerar man när man tycker att en katt är ett större problem än de tusentals bilar inne i stan som spyr ut så mycket avgaser att vi blir sjuka av det? När vi slänger skräp överallt (tuggummi som fåglar kvävs av, glasflaskor som hundar får tassarna uppskurna av med mera...). Men bilarna är ändå bara ett litet problem jämfört med storindustriernas utsläpp som förorenar både luften och grundvattnet.

Och mitt i detta elände har folk mage att kalla katter för ett problem för att de "förorenar"?
Katter är renliga djur. De låter inte skiten ligga framme, de gräver ner den. Fattar en katt att sanden i en sandlåda är något som människobarn använder för att fylla hinkar med och göra figurer av? Nej, för en katt är det en jordhög där man kan gräva ner sina nyss utförda behov.
Så funkar naturen. Vem är mest logisk? Katten eller människan?
Vill ni inte ha kattskit i sandlådan - TÄCK ÖVER DEN. Rätt idiotiskt att förvänta sig att djur ska fatta våra konstiga idéer...

Ett tag klagade de boende ute i Västra Hamnen på att MÅSARNA "väsnades". Eh... om man bosätter sig vid vattnet kanske man får räkna med att där finns måsar också, eller...??
De tyckte att måsjävlarna skulle skjutas.
Om jag skulle skjuta allting som jag irriterade mig på - ojojoj...

För mig är bullriga grannar ett större problem. Eller bullriga flygplan. Eller bilar, särskilt sådana där killar med keps som ska vara tuffa kör ikapp. DET är enerverande buller och oväsen.
Ska jag skjuta dem? Eller skjuta ner planen som väsnas? Det är så man löser problem alltså?
Till snobbfolket ute i Västra Hamnen kan jag bara säga: FLYTTA för faen... Att bosätta sig intill vattnet och förvänta sig total tystnad är ju höjden av idioti.

Ytterligare ett exempel är när man gör stora rubriker av hur hemska kamphundar är. Nej, hunden är det inget fel på. Den gör vad den har blivit dresserad att göra. Precis som alla andra hundar. Eller precis som ett barn. Hunden i sig är inte problemet. Fokusera på idioterna som hetsar den istället - som tvingar den att bete sig på ett visst sätt. Det är DE som är problemet, inte hunden. Återigen försöker man ta fokus bort från människan och ner till en löjlig nivå...

Men det där med sälarna tog priset. Jag skulle vilja veta hur mycket "skada" en säl ställer till med i proportion till hur mycket skada tjuvfiske eller överhuvudtaget över-fiske har ställt till med.
Det blir oerhört fånigt att ställa dessa saker på en våg.
Men det är väl bara jag som är "flummig".... Och ännu har ingen förklarat för mig var någonstans jag har fel.

Böcker förändrar...

2006-03-10T20:12:00.000+01:00

Stängde ner stereon och TV:n och det blev ljuvligt tyst igen. Inget som flimrar. Inget som låter. Inget som pockar på uppmärksamhet.

Tog fram boken jag köpte på bokrean, den om profeten Muhammed, berättelsen om hans liv och samtid. Wow, vilken otroligt spännande och intressant historia! Jag blir lite arg över att jag aldrig i hela mitt liv har fått höra detta.

I skolan fick jag ingen information alls om islam och vad religionen egentligen är baserad på. Ingen ingående berättelse om Muhammed och hans liv. Bara en massa statistik om hur många människor som var muslimer i världen och hur de utövar sin religion. Är det relevant att veta om man inte vet VAD de tror på eller VARFÖR?
Det är för jävligt egentligen. Här går man och tror sig vara bildad och så vet man egentligen ingenting! :-(

Jag är ännu inte klar med boken så jag aktar mig för att dra några slutsatser än. Men ju mer jag läser desto fler poletter ramlar ner i hjärnkontoret... De starka kopplingarna mellan judendomen, kristendomen och islam, både historiskt och religiöst, till exempel.
Jag ser tydliga paralleller mellan Muhammed och Jesus och även mellan Muhammed och Moses faktiskt...

Dörrar till ny kunskap öppnar sig och det känns underbart att börja förstå. Muslimer vördar ju vår religion, såtillvida att många bibliska personer omnämns bitvis mer och med större ödmjukhet i Koranen än i Bibeln. Muhammed såg Jesus som en stor profet och han påverkades mycket av de kristna som han kom i kontakt med i egenskap av köpman, som han ju var.

Vi har alla mer gemensamt än vi tror, om man ska gå tillbaks till rötterna av de två skrifter som tre av våra nutida världsreligioner grundar sig på. Det ter sig då helt ofattbart att vi lyckas missförstå varandra så totalt.

Men det är väl som med rasism. Man tycker sig se en massa olikheter som gör att vi tar avstånd från vissa människor som vi refererar till som "dom där".
Men om man hade brytt sig om att ta reda på mer hade man snabbt kommit fram till att vi alla har fler likheter än olikheter.

Det behandlas närmare i en annan bok som jag också köpte på bokrean; "Evas sju döttrar".
Där får vi veta att vi allihop härstammar från 7 urmödrar.
På Bokus beskrivs boken så här:

"För över 20 000 år sedan koloniserade sju kvinnor Europa. De kom att bli urmödrar till dagens européer. Denna förbluffande upptäckt gjorde Bryan Sykes efter att ha undersökt tusentals DNA-sekvenser från hela världen. Utifrån vår uppsättning av mitokondriskt DNA går det att spåra släktskap på mödernet tusentals år tillbaka i tiden.

I den här boken tar Bryan Sykes oss med på en fascinerande resa i genetikens värld och berättar om de sju klanerna på det europeiska släktträdet. Under olika tider och på olika platser har Ursula, Xenia, Helena, Velda, Tara, Katrine och Jasmine kämpat för sin överlevnad och för sina barn. Det är vi som är deras ättlingar."

Hur LÖNT är det då egentligen att snacka om bra och dåliga "raser"? Hur LÖNT är det att lyncha och trakassera folk för att man tror att de är så himla annorlunda - när vi i grund och botten alla är släkt till 7 kvinnor som är våra urmödrar...? Spelar det någon som helst roll om vi är svenskar eller turkar?

Människan är dum. Trångsynt, korkad och dum. Vi ställer till med problem där problem inte borde finnas. Vi gör skit för oss själva hela tiden, till vad nytta?

Många tankar och frågor väcks denna kväll. Jag vet, att därute i den sena natten sitter folk i stugorna och tittar på sina flimrande TV-apparater och sina Big Brothers eller Let's Dance-såpor.
Men egentligen borde de allihop ha tagit en stund och läst om något som kanske kunde förändra hela deras syn på omvärlden eller åtminstone bjuda på en stunds genomgång av ens egna fördomar...

WOW!

2006-03-10T13:48:00.000+01:00

http://www.boxexperience.com/default.asp

Oh WOW!!!! Det HÄR är "my kind of site"!!
Jag vill flyga, köra en F1-bil, fara fram på vattenskoter och rida på islandshästar! Här ska betas av, bit för bit!
Men roligare vore det ju om man hade haft en partner nu, att dela dessa upplevelser med... Men nu finns ju inte det, så varför förspilla dyrbar tid om man kan uppleva detta själv eller med någon vän? :))

Fel med "uppfostran"?

2006-03-10T13:12:00.000+01:00

http://sydsvenskan.se/malmo/article146468.ece

"Äntligen!" tänkte jag när jag läste rubriken. ÄNTLIGEN någon som vill ruska om föräldrarna och lära dem att ta ANSVAR för sina ungar. Inte bara vifta ifrån sig och tycka att allt som händer är "lärarnas fel" eller "samhällets fel". Det är ingen annans ungar än DERAS och det som går åt helvete med barnen är DERAS ansvar. Svårare är det inte.

Mina föräldrar trodde på gränssättning. Si och så VAR det och det var inte föremål för diskussion. I skolan skulle man lyssna och hålla käften. Jag gjorde såklart inte alltid som jag blivit tillsagd, utan satt och tjattrade och fnissade på lektionerna. Det resulterade i att min lärarinna berättade det för mina föräldrar på kvartssamtalen, och det i sin tur ledde till olika konsekvenser.

Kanske jag inte fick titta på TV på fredagkväll. Eller så fick jag ingen veckopeng. Eller så fick jag helt enkelt bara skäll, så att en hel kväll kunde gå åt inne i vardagsrummet där jag fick stå till svars inför min mamma och pappa för alla dumheter jag gjort. Hur kul var DET? Inte tillräckligt kul för att jag skulle ha minsta lust att riskera att utsättas för det IGEN.
Den enkla ekvationen var alltså att jag nästa gång höll klaffen på lektionen.

Visserligen lagom tills att jag hunnit glömma hur trist det gick sist jag inte uppförde mig och upprepade hela proceduren, men jag LÄRDE mig faktiskt.
Lärarinnan ställde krav. Mina föräldrar ställde krav. Jag visste precis var gränserna gick. Det var inget att fundera över. Och hur sur man än blev för att man inte fick göra precis vad som föll en in, så var det en trygghet att få reglerna klara för sig.
DET får jag. DET får jag INTE. Enklare kan det inte bli. Egentligen.

Då blir man så in-i-helvetes-TRÖTT på vänsterpartisternas hippie-flumkommentar:

"– Det är en enda stor pekpinne mot eleverna, säger oppositionsrådet Anneli Philipson (v) om förslaget som hon tycker ser ut som ett uppförandereglemente. –
Värdegrundsfrågor är jätteviktiga men man ska arbeta med tilllit och förtroende istället för att rabbla lagtexter, säger hon. Det är ett väldigt negativt perspektiv där det handlar mer om ett uppförande."

För det första: Varför skulle eleverna INTE ha en pekpinne upp i arslet?!?! Bildligt talat, givetvis. Och varför skulle det INTE handla om uppförande??

Jag jobbade ju på flera olika skolor ett tag och där såg jag hur "effektivt" det var med vpk-varianten där man ska diskutera allting på bästa Kristina Lugn-vis. Jag kan bara säga att...det funkade INTE.

Eleverna bara garvade åt bullshit-snacket och gick ut och gjorde exakt samma sak om och om igen. De visste ju att det enda som skulle hända var, i värsta fall, att läraren skulle gagga en massa om hur "alla har känslor" och att "det inte var bra att uppföra sig så".
Tror de verkligen att en unge som alldeles nyss klottrat ner fasaden på skolbyggnaden, bryr sig ett skit om deras halleluja-snack??

Det ENDA som hjälper är faktiskt Moussolini-fasoner, för det får de inte hemma eftersom föräldrarna är för trötta eller för oengagerade för att palla bry sig.
Det märktes tydligt vilka barn som hade föräldrar som la två strån i kors för att deras son eller dotter skulle fungera med andra människor. De behövde inte vara "rabiata". De hade en kärleksfull relation till sina barn, men de satte stenhårt gränser när det gick för långt. DE barnen var harmoniska och hade koll på rätt och fel.

Sen har vi raka motsatsen. Föräldrarna som kom till skolan med uppfattningen om att just deras små änglar ALDRIG skulle göra vad personalen påstod att de hade... Jag blev så förbannad på den sortens föräldrar, för de gör inte sina barn en tjänst precis. De bara lär dem att spela ut vuxna mot varandra.

Jag minns en riktig jävelunge som var äckligt elak mot sina klasskamrater och som utan att blinka kunde plåga djur eller förstöra saker. Iskall, totalt utan gränser. När man kallade föräldrarna till samtal för att försöka lösa problemet, satt de trotsigt och blängde som att någon skulle ha nån sorts dold agenda med att vara taskig mot just DERAS lille ängel.

De vägrade lyssna. Lille Pelle skulle aldrig göra nåt av det där. Det var lögn. Det kunde absolut inte vara sant och de tyckte inte att det fanns anledning att göra något åt saken - eftersom det ju inte var sant - vilket de hade bestämt sig för.

Ungjäveln hånflinade hela vägen hem. Och så ska en vänsterpartist sitta och tala om för en hur man måste lösa problem via "värdegrundsfrågor"??? DEN ungen går bara att få ordning på på ETT enda sätt, och det är genom att föräldrarna MÅSTE ta ansvar för sin illbatting! Genom att de tvingas att ersätta saker han förstört eller genom att de kan anmälas om deras unge försökt strypa en klasskamrat ute på skolgården. Först DÅ har de en bra motivation att ta tag i sin avkomma.

Blir så förbannad när jag tänker på det. Visst är det så att många barn lever rövare för att de inte mår bra och för att de har dåliga hemförhållanden. Men det ger dem ingen ursäkt att ta ut sina frustrationer på alla andra. Det är inte en signal man ska skicka ut. "Du har det dåligt hemma, därför är det okej om du uppför dig illa i skolan". Då blir det bara dåligt BÅDE hemma OCH i skolan...

Jag höll på att få sparken en gång efter att jag hade gripit tag i en kille i fyran, tryckt händerna på hans axlar, hållit honom mot väggen och skällt ut honom efter noter. Den gången hade han gått över alla gränser. Vad hade han gjort? Skrikit "Din jääävla HORA!" efter mig. Så fan heller att en liten skit i fyran ens ska drömma om att yppa de orden till mig. Varken han eller någon annan ska tro sig kunna komma undan med det. Där är det totalstopp. Jag tänker inte stå och diskutera om hur alla måste älska varandra med den snorvalpen.
I det ögonblicket handlar det bara om att markera att han har trampat långt utanför gränsen.

Blev så lack. Särskilt med tanke på att jag hade hört det skrikas ute på skolgården och i korridorerna ganska mycket innan just det här hände. Lärarna körde den lama vpk-varianten och mjäkade bara nåt om att "sådär får du inte lov att säga" med en röst man knappt ens HÖRDE... Hallå? GRÄNSER?

Den här ungen blev i alla fall rädd, för jag gjorde ju inte sånt annars. När han hade min näsa tryckt mot hans och en ilsken blick att stirra in i, hade han ingen lust att dividera.
Jag hörde honom aldrig mer skrika "hora", varken efter mig eller någon annan. Gränsen sattes stenhårt. Resultat uppnåddes. Så, vad är felet i det? Att jag "skrämde" det stackars barnet? Ja vaddå? Han blir rädd om han ramlar också. Om kontentan är att han lär sig vad han inte ska, får eller bör göra - vad är då problemet egentligen?

Jag tycker i alla fall att det är ett bra förslag att föräldrar måste ta ansvar för sina barn. Många barn vet ju inte alls vad som är okej och vad som inte är okej. Ingen vuxen säger ju ifrån. Det blir det där mjäkandet och den gnälliga rösten som inte kräver något, utan som bara muttrar något som barnet inte uppfattar, gör att de aldrig får klara besked.

Är detta okej? Är detta inte okej? De måste få veta. Det är en vuxens ansvar att se till att barn får någon form av riktlinjer, någon sorts uppfostran.
Vänstern får det att låta som något hemskt. Jag begriper verkligen inte vad det hemska egentligen är...?! Någon som fattar?

Ett sjätte sinne

2006-03-09T12:05:00.000+01:00

Alla har ett sjätte sinne, sägs det. Men vi undertrycker det för att vi har fått veta att sådana saker inte finns, att det är trams. Vi måste ju rätta oss efter vår moderna "gud", det vill säga "Vetenskapen". Det är den enda sanning som får existera. Allting annat är "humbug".

Man kan ju aldrig bevisa något andligt, icke-materiellt, med en metod som är vetenskaplig. Det är två helt skilda saker.
Vi borde dock lita mycket mer på vårt sjätte sinne och vår intuition.

Jag insåg exempelvis i morse att jag ibland med självklarhet VET saker, intiutivt, som jag inte vet baserat på fakta.
Varje torsdag har vi gemensam frukost då alla företag i huset äter tillsammans och minglar, utbyter idéer. Det kryllar av folk då. Jag satte mig med ryggen mot lokalen, så jag såg ingenting annat än min kollega mittemot och ut genom det stora fönstret och ut på gatan. Jag kom då att tänka på tre olika personer och undrade om de var där.

Galenpannan på första våningen med de lustiga kostymerna. Nej, jag VISSTE med 100 procents säkerhet att han inte var där. Fick inga sådana vibbar överhuvudtaget. Hade kunnat sätta hundra spänn på det, trots att jag inte så mycket som vridit på huvudet för att ta reda på det.

Sen mina två andra kollegor. Jo, det kändes som att de var där men jag kunde inte se dem. När dagens frukostvärdar hade avslutat sin presentation frågade jag kollegan mittemot om han hade sett våra medarbetare. "Ja, de sitter därborta!" sa han och pekade. Mycket riktigt, de var där. Jag visste att de var det. Lika mycket som jag visste att kostymkillen INTE var det.
Fråga mig inte hur eller varför. Vissa saker kan bara inte förklaras rationellt eller logiskt. Man bara har en känsla och kan läsa av sin omgivning...

Likadant var det efter mormors död... Ni som läste mina dagböcker på Lunarstorm minns kanske mitt möte med mormor från andra sidan. Det var mycket starkt och ingen kommer någonsin att kunna inbilla mig att det aldrig har ägt rum - vetenskap eller ej.

När jag går till kyrkogården känner jag ibland "vibbar" som talar om för mig om hon är där eller inte. Någon sorts energi som inte går att beskriva. Det bara känns genom alla sinnen.
Nu var det mycket länge sedan jag kände hennes närvaro överhuvudtaget, så jag tror inte att hon hänger kvar längre på det sättet.

Men det första året efter hennes bortgång kändes hennes energi mycket starkt där vissa dagar. Ibland inte alls, ibland påtagligt mycket.
Ungefär som man ibland kan känna sig iakttagen, som att någon tittar på en, fastän man inte ser. Det är som att man har "ögon i nacken"...

När man är barn tror jag att man bejakar det sjätte sinnet mycket mer, för man har inte lärt sig att rationalisera bort det och bagatellisera eller förlöjliga det. Man har ännu inte lärt sig vad man "får" lov att känna, tycka eller uppleva och vad som är rätt sorts sanning. Det går inte att ha sanningar som inte först är körda genom vetenskapsfiltret... Inte om man är vuxen och vill bli tagen på allvar.

Jag ska testa det där igen. Att fråga mig själv vilka personer som befinner sig i ett rum och sedan ta reda på det genom att faktiskt titta efter. För så spiksäker som jag var idag utan att egentligen VETA är svårt att förklara på annat sätt än att vi faktiskt alla har förmågor som vi inte släpper fram...

Bara något att ösa ur sig

2006-03-08T15:09:00.000+01:00

Det har gått några månader sen jag började här i det "hemliga projektet" (som jag gör bäst i att inte skriva för ingående om). :)
Vi som är i projektet består verkligen av helt olika personligheter. Och nu börjar jag småtteligen känna en viss irritation mot den andra tjejen i projektet. Surprise. Brukar det inte alltid vara så? Att man förr eller senare börjar bli småpurken gentemot någon annan tjej. Så himla typiskt. :)
Men det är något som verkligen stör mig med hennes sätt att se saker och ting.

Det är småsaker, svårt att sätta fingret på, men i det stora hela undrar jag vad hon egentligen lever för. Alltså inte varför hon lever - utan vad hon lever FÖR. Vad gör henne lycklig och full av energi? Vad brinner hon för??
Det ENDA hon tycks bry sig om är sin sambo. Och då är det verkligen det enda... Jag hör hans namn säkert tjugo gånger om dagen. Han gjorde ditt, han sa datt, han är si och så framgångsrik på jobbet... Jaha.

Om något ska kollas upp, t ex ändring av hemförsäkringen, då gör HAN det. Hon resonerar bara som "Han kan sånt". Vilket då "sånt"?? Hon kan OCKSÅ sånt om hon vill? Det behöver man ju knappast vara ingenjör för. Men hon vill inte. Ingenting som kräver tid och engagemang är av intresse.

"Jag kan inte sånt här med datorer", säger hon då och då. Jamen, lär dig då? Om det är vad som krävs för att genomföra sitt jobb - vadfasen, fråga någon eller ta reda på själv? Inser inte alls problematiken.

När grafikern och jag har bett om avlastning med vårt arbete och bett henne ta fram relevant information om något, har hon suttit som ett frågetecken och inte vetat riktigt vad vi menar (hur tydligt man än har försökt förklara det). Sen har hon printat ut ALLA sidor från en viss sajt, gett mig en papperslunta, tjock som en telefontatalog, med orden "Här kanske finns nåt...".
Eh...
Jag förväntar mig relevant information, plockad från olika ställen på nätet, sammansatt i ett Word-dokument till exempel. Vad ska jag med en tjock papperslunta till? Det tar ju ÄNNU längre tid än att kopiera det direkt från sajten. Då kunde hon ju ha skickat en länk istället.

Det är bara så himla förvirrat och ostrukturerat och det kan irritera mig till vansinne.
Vi satt i bilen hem från Göteborg igår och vår nye kille frågade henne vad hon gillade för musik, för hon gillade ju inte "sånt" (vilket är benämningen på allting hon inte är insatt i...).
Svaret blev "tja...lite allt möjligt...". Det brukar betyda "ingenting" i mina öron.
Så hon började slänga fram några artistnamn, Cardigans, Tityo... och några till som jag inte minns.
"Du menar alltså att du lyssnar på Radio City-musik??" sa killen och skrattade glatt.
Jag frågade henne vad hon menar när hon säger att hon gillar artister "SOM"? Menar hon att hon gillar artisten och har skivorna, eller att hon bara hört en låt på radio eller vad?
"Ja, liksom... nån låt, lite sådär olika..." får man till svar.
Med andra ord, minsta möjliga engagemang och ansträngning. Svårt för en sån som jag att förstå...

Nu skulle vi sammanställa en evenemangskalender för en ny databas. Jag fick fram exakt 444 musikevenemang i Sverige mellan 1 april och augusti ut i år. Det är inskrivet i ett Excel-dokument och fix färdigt efter två arbetsdagar. Snabba ryck. Målmedvetet arbete.
Hon sitter fortfarande och "letar runt lite allt möjligt". Men sådant som hon personligen inte gillar, tycker hon inte är så intressant.
"Ska vi har med MOTORSPORTER och sånt? Det är så tråkigt!".
*suck*
Det finns massor med folk som gillar motorsporter...

"Ska vi ha med hundutställningar? Det finns ju hur många som helst, vi kan väl inte ta med alla?"
JO, det är just det som är poängen, vi ska ha med ALLA hundutställningar. ALL motorsport. ALLT som hon inte gillar.
Fan inte konstigt att man biter ner naglarna i ren irritation.

Vid lunch satt nye killen och jag och snackade om festivaler. Han hade jobbat på Hultsfred och jag på Sweden Rock. Visserligen "jobbat" på olika sätt, men dock - det är något visst med festivaler.
Då hör man återigen den där rösten. "Jag skulle ALDRIG orka med såna där festivaler. Det tycker jag är helt ointressant".
Jag undrade om hon någonsin hade varit på en. Nej, det hade hon ju inte, men hon ANTOG att hon skulle tycka det var öken.
Okej. Visst. Whatever.

Efter tre månader har jag fortfarande ingen aning om vad hon har för intressen eller om det finns något hon engagerar sig i förutom sin sambo. Jo, Röda Korset är hon visserligen engagerad i och det är ett stort plus. Det är hedervärt, verkligen respekt för såna saker.
Men i övrigt..??

Hon tycker att det är skitjobbigt att diskutera med folk som bara "slänger fram en massa fakta" för att bevisa att de har rätt. Men... det är väl BRA om de faktiskt HAR fakta att backa upp påståenden med? Vad är problemet med det?
"Ja jag vet inte, tycker bara det är så jobbigt".
Jaha. Det ska gå att prata om väder och vind enbart alltså. Helst ingenting där man tvingas VETA något...

Jag tycker inte illa om henne, hon är en pratglad person som sällan är på dåligt humör och hon är social på alla sätt och vis. Men man får inget grepp om vem hon ÄR, vad hon tänker och känner. Det är så ytligt.
Allt hon inte vet något om heter "sånt".

Uttrycket "...men sån är JAG" hör jag tio gånger om dan. Hon fattar inte hur andra gör eller varför, men "sån är HON"...
Börjar bli smått trött på att höra de orden. Jag må vara en massa saker, men förhoppningsvis kommer jag att förändras med tiden. Bit för bit.

Jag vill inte vara en statisk, oföränderlig person. Jag vill utvecklas och utmana mina egna fördomar, blli ifrågasatt och alltid ifrågasätta.
Jag "är" inte på ett visst sätt. Jag har en massa dåliga sidor som jag hoppas kunna förändra, så uttrycket "men sån är JAG" hade jag helst inte velat använda i onödan...

Just nu känner jag mig mest lättad över att ha fått ösa ur mig lite. För "sån är jag". ;-D

_______________________

Jag fick en intressant kommentar på ovanstående, som jag tycker är relevant. Därför bjuder jag på det här:

Hej!

Jag kanske ser det ifrån en liten annan vinkel, men den personlighetsskillnad mellan dig och din arbetskamrat du beskriver i dagboken påminner mig mycket om en ett begrepp jag stötte på härom året. "Mapping" vs "Packing".

En "Mapper" utforskar världen, frågar sig *varför* någonting ser ut på ett visst sätt och bygger upp en sammanhängande världsbild.

En "Packer" har slutat att fråga sig *varför* och samlar i stället på små kunskapspaket, att använda okritiskt för att hantera situationer i livet.

Enligt den här uppdelninge finns det normalt sett fler "Packers" än "Mappers", och skolan är mer inriktad mot Packing än Mapping, dvs man ger eleven vissa saker som eleven ska lära sig utantill, istället för att utrusta eleven med en förmåga att ifrågasätta och tänka själv.

Jag är inte ute efter att frälsa dig till att tro på den här uppdelningen, utan tänkte bara bidra med en reflektion snett från sidan.

Huvuddragen i Mapping vs Packing hittar du här:
http://www.reciprocality.org/Reciprocality/r0/Day1.html - egentligen hela sidan, men stycket "The Ways of Mappers and Packers" innehåller nog en schysst introduktion.

Tack för mig och God Natt!
/Claes

Bara små funderingar...

2006-03-07T21:49:00.000+01:00

Jaa... det har nu gått snart två månader sedan pojkvännen och jag gick skilda vägar. Eller rättare sagt, sen jag tyckte att det var "lika bra" att bryta. Vad jag nu skulle tycka det för.

Jag har börjat "öva" mig på att inte vara FULLT så avvisande mot andra killar som jag varit de senaste fem åren. Då var det inte lönt för någon att tilltala mig ens... Jag var inte intresserad av flörtar eller av ytliga komplimanger. Allt jag ville ha, hade jag i killen jag var tillsammans med. Eller, kanske inte ALLT, för om jag hade haft precis ALLT hade vi inte befunnit oss i den här sitsen just nu, men det mesta.

Så, jag chattar med andra killar. Svarar på mail. Går på fester och är social, tar varje tillfälle i akt att träffa nya människor. Det har jag i och för sig alltid gjort, men nu menar jag tillfällen att snubbla över någon jag kanske trivs med på samma sätt som jag gjorde och gör med "exet" (också ett idiotiskt namn att kalla honom för som inte känns bra).

Men det är bara att konstatera: Jag är INTE redo för någon ny. Varenda en som dyker upp hittar jag fel på. Är det inte det ena så är det det andra. Det enda jag kan säga om det är att jag i grund och botten faktiskt inte vill släppa mitt ex. Mentalt är han fortfarande min pojkvän och jag har otroligt svårt för att låta det gå.

Vem som än kommer i min väg har något fel. Utseendet passar mig inte. Klädstilen är fel. Han röker, snusar eller dricker eller alltihop på en gång. Är säkert en player. Kan inte stava. Gillar fel sorts musik. Blaha-blaha-och-mer-blaha... Bara ursäkter från någon som inte har gått vidare. Någon som tror sig vara öppen för nya människor men som bara avvisar dem en efter en...

Det är väl i stort sett bara ett sådär halvt-om-halvt intresseobjekt som jag orkat ägna en extra tanke åt emellanåt, men det är mest en fysisk attraktion och inte ens i närheten av energin jag la på ex-pojkvännen, och som jag delvis fortfarande lägger, men mer omedvetet...

Känns olustigt att inse att man jämför alla med honom. Ju mer jag jämför desto mer fattar jag att det ÄR honom jag vill vara med en dag... när hans liv har löst sig. När han mår bra. När och om han är redo och kanske vill detsamma. För DET vet jag ju inte. It takes two to tango.

Frågan är vad jag egentligen vann på att göra slut. För just nu ser jag inga fördelar alls...

Metal party avklarat

2006-03-05T21:19:00.000+01:00

Åkte upp till Kristianstad för att det vankades party-party i två dar. Nya människor, hårdrock och miljöombyte gick inte att tacka nej till. :-)

Och det var riktigt kul. I det stora hela lättsamma människor som stundvis var så roliga att jag skrattade så tårarna rann. Det är så en fest ska vara. Har man inte skrattat en enda gång är det ingen lyckad fest. Så, de här fick gott betyg. :)

Igår, under lördagen, blev det faktiskt en hel del Judas Priest i stereon och mycket mer behövs inte för att min dag ska kännas lyckad. :)

Däremot kan jag en gång för alla konstatera att jag i grund och botten är alldeles för rationell och praktisk ibland, vilket resulterar i att jag inte längre orkar eller har lust att "festa loss" som grabbarna gjorde. 20 hårdrocksgrabbar och fyra tjejer var den ytterst jämna fördelningen, ja...

Jag tog visserligen med mig mina alkoholhaltiga drycker och jag drack dem första kvällen men jag blev bara trött i huvudet och inte särskilt übersocial, vilket ju är tanken när man häller i sig.

Blev inte full, för jag resonerade som så, att om jag dricker för mycket första kvällen kommer jag att må dåligt i bakfylla ANDRA dagen och då har man kastat bort två dar i onödan.

Andra dan, det vill säga igår, pallade jag inte supa överhuvudtaget. Drack en skvätt Dooleys men mest för att det är löjligt gott, inte för att bli full.
Hade det varit vindrickande i ett annat sammanhang så okej, men fan...Fylleslag har jag inte haft sen jag var...eh...tja, tjugosju bast eller nåt.

Konstaterade att jag måste vara världens tråkfia i sällskapet, eftersom de andra hällde ner både det ena och det andra i struparna och blev allt rödare eller högljuddare, medan jag klunkade Cola Light och njöt av Judas Priest, haha! :)

Likadant mitt på dagen, då man borde ha varit Fröken Social. Vad gör jag? Jo, rasar ner på den uppblåsbara madrassen i köket där jag hade sovit natten innan, och tar helt obekymrat en tupplur, medan värden står och steker köttfärs för ett helt menageri. Utanför skräller nån deathmetal och förutsättningarna för en tupplur var kanske inte idealiska, men jag var trött så jag lyckades somna en stund ändå.

Men beviset för att jag är alldeles för vuxen nuförtiden för att kunna festa som "förr i världen" kom sen, runt halv tre-tre på morgonkvisten...

Ett helt gäng skulle ut till nåt ställe och kolla in ett brutalmetalband, medan vi fem-sex stycken som inte är så galna i nämnda genre, avböjde och njöt av lugnet hemma efter att de andra hade rasat ut genom ytterdörren under mycket buller och bång. Härligt att stänga dörren efter dem. *puh*

Jag tog god tid på mig att borsta tänderna, torka bort dagens målarfärg ur ansiktet och varva ner inför läggdags. Ljudet på stereon var nerskruvat , som sig bör när det är så sent och när man tänkt komma ner i varv för att sova...
Somnade som en baby och gled djupare och djupare in i en härligt skön sömn. Gudagott med vila trots att man låg på en gummiluktande luftmadrass på golvet i en killes kök. Jag är inte petig med sånt, kan sova nästan var som helst, men...

Klockan var väl runt tre på morgonen när deathmetalgänget trillade in i hallen igen under mycket stök och väsen. Vid det laget låg alla vi andra som hade stannat kvar hemma, och sov.
Det hade ju varit härligt lugnt och skönt i huset innan "dödsmetallarna" kom. Jag hoppades i mitt stilla sinne att de skulle vara trötta och gå och lägga sig.

Det kunde jag ju hoppas. På Pensionärsföreningen gör man säkert det, men inte här. :-)
Stereon drog de igång direkt. Nån enerverande jobbig tysk powermetal med just såna där "umpa-umpa"-trummor som jag får allergiska utslag av. Den gick på repeat i flera timmar och jag låg där på golvet i köket och ansträngde mig för att sända ut telepatiska vibbar till festprissarna därute att stänga av Deutsch-eländet eller däcka nån gång. Orkade inte kliva upp, för då hade jag HELT förstört min halv-dvala...

Det blev dock inte tyst förrän halv sju i morse tack vare att störningsjouren var och ringde på för tredje gången den här helgen...
Jag hade då inte fått en blund i ögonen och var lagom irriterad med begynnande huvudvärk. Återigen kärring-varning på mig. Hu. Skärpning!

Men värst av allt var att jag blev lack som fan på någon som vandrade in och ut ur köket hela tiden och var gång han öppnade dörren skrällde den tyska umpa-umpa-musiken in med dubbel volym och jag hade inga öronproppar. Skottpengar på den som slängde in den CD:n...!

Till slut låste jag köksdörren och drog täcket upp till nästan med ett nöjt "take THAT, motherfucker..." innan jag somnade. Vederbörande stod sen och ryckte i dörren för att komma in men jag hade bestämt mig för att sova ifred - eller så gott det gick åtminstone.

Så - det är bara att konstatera. Jag är en alltför ansvarsfull hårdrockare. :) Det kan inte vara bra.
Jag orkar inte supa, för då får jag betala för det med en bakfylla vilket jag bara inte har ork för.
Jag går och lägger mig före tre när det är fest och klarar inte att sova med tysk powermetal som ackompanjemang. Men jag KAN ta en tupplur mitt på dan - till deathmetal?!?!

Sist men inte minst sitter jag och blir nervös för att volymen är för hög så att grannarna inte ska kunna sova. Förr drog jag ju hem folk på efterfest och spelade Rob Halfords "Resurrection" på så hög volym att högtalarna nätt och jämnt pallade. DÅ sket jag i grannarna. NU har jag full sympati för deras irritation... Ajaj.

Det måste betyda att jag inte är 25 längre. Nu är det kört. Nu är jag vuxen. Och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker det är bra eller dåligt. :)

Tung weekend! :)

2006-03-03T16:14:00.000+01:00

Upp till Kristianstad ikväll för att partaja i två dagar med Sweden Rock Magazine-folk.
20 personer har jag för mig skulle komma för att festa i dagarna tu. Så, vi övernattar inatt och festar vidare imorgon.
Måste vara rena julafton. Drösvis med hårdrocksfolk och bra musik. Alternativet hade varit att sitta här och jäsa så jag är glad att komma iväg lite.
Trevlig helg alla!

Rock-gym!

2006-03-02T20:37:00.000+01:00

Det bästa sättet att träna hårt, mycket och länge, och få styrkan att ta i extra samt VILJA träna, är att köra till riktigt bra hårdrock!! :))

Då svettas jag ur mig mina sista svettdroppar, för något i musiken ger mig kraft, den där extra krutladdningen som knuffar mig ännu längre just när jag trodde att jag inte hade mer ork kvar i kroppen.

Kom upp till gymmet igår och det börjar bli riktigt kul att gå där, för åtminstone två av killarna som jobbar där är själva hårdrockare. En av dem var överallt där jag var igår, för att berätta om nån spelning han hade sett, eller för att övertala mig att gå och se hans band som spelar på Glorias nån gång i april.
Han var själaglad när jag kom med en gym-hårdrocks-CD jag mixat ihop sist. Det var "snäll" rock som inte skulle skrämma bort andra gäster; Bon Jovi, Billy Idol, AC/DC, Poison, Van Halen och sånt som går hem hos "allmänheten".

Det var i lördags jag tog dit den. När jag kom upp igår spelade den för fullt. Han strålade som en sol och tyckte det var den coolaste skiva de haft däruppe. Haha! Det tycker förvisso jag också. Såklart. ;-)

Idag struntade jag i gymmet för det snöade för fullt och jag ville bara komma hem till hemmets varma vrå. Men så "råkade" jag slänga i den nya DVD:n jag köpte med Def Leppards Greatest Hits. Och jag bara fylldes med sån energi igen.
Det var krutet som fick mig upp ur soffan, ta på mig träningskläderna, skruva upp ljudet så det dånade i väggar och tak och dra fram studsmattan.

Hoppade och vevade med armarna för full kraft i trekvart tills svetten bara rann från panna och rygg. Jag kunde knappt andas men jag kände mig ändå som Stålflickan. Musiken gör det med mig. Själen blir så full av energi att kroppen inte alltid hänger med. :)

Till sist var kroppen så trött att jag bara darrade i både armar och ben och klarade inte av mycker mer, även om jag ville. Då hade jag nått min absoluta gräns.
Men det hade aldrig hänt med nån ANNAN sorts musik.

Häromdan var inte killarna på gymmet utan en av tjejerna. VAD spelades ut i högtalarna då?
JAMES fuckin´BLUNT och den oerhört sega "Goodbye my lover". *suck*
Den kan man väl spara till AVSLAPPNINGSPASSET på yogan eller nåt?? Inte ut i träningslokalen där tanken är att man ska ta i för kung och fosterland??

Hur som helst, imorgon är det gymdags igen. Min kompis ska dit så det blir åtminstone en social träning. Känns skönt att ha kommit igång igen. Sover bättre och har mindre ont i hälen.

Undrar varför man inte tränar som regel istället för att slöa hemma. Nåt att fundera på kanske...

YTTRANDEFRIHET!

2006-02-28T08:35:00.000+01:00

Ganska intressant att se och jämföra lite i nyhetsrapporteringen i den borgerliga blaskan Expressen...

När muslimerna blev arga över de kränkande Muhammedbilderna svarade man med att kräkas galla över dem och skrika att vi minsann har YTTRANDEFRIHET här i väst! Håll käften och le när vi framställer er profet som en terrorist. Det är YTTRANDEFRIHET tamejfan.

Men nu, när deras gullegris Fredrik Reinfeldt har blivit utsatt för "kränkningar" blir det ett hallå utan like.
Det är ju så HEMSKT att han utsatts för en "förtalskampanj" och det är SKANDAL att det finns bloggar och nyhetsbrev där han kallas för både det ena och det andra.
Upprördheten finner inga gränser.

Hm... vem var det som sa något om YTTRANDEFRIHET...?
Eller gäller den bara när det passar?

God GI-frukost

2006-02-26T19:11:00.000+01:00

LÅG GI-GRÖT

DET är min favorit låg-GI-gröt som jag käkar nuförtiden. Man står sig fram till lunch, är mätt på ett behagligt sätt och så är det sött utan att man behöver tillsätta något ytterligare.

Jag kokar upp ungefär 5 portioner på en gång och har i kylen. Då är det bara att slänga in i mikron när man har brådis på morgonen och värma. :-)

Mycket gott - och mycket nyttigt. :)

Frihet

2006-02-25T10:24:00.000+01:00

Gud vad underbart... Det är lördag. Dagen då ordet "måste" inte finns.
Jag kan sova tills jag vaknar.
Jag behöver inte gå någonstans om jag inte har lust. Kan bara gå hemma, osminkad med håret i en teskedsgummeknut och nåt varmt, mjukt och bekvämt i klädväg.
Jag måste inte springa några ärenden.
Jag måste inte prestera. Ingenting att bevisa för mig själv eller någon annan när det är lördag.

Det här är en dag då jag bara tillåts vara människa, då jag inte "måste" göra annat än att bara existera.
Jag kan gå här och filosofera över livet.
Sitta vid fönstret och studera småfåglarna så länge jag vill.
Jag kan ta en promenad ner på stan utan en enda tid att passa.
Kort sagt en dag för frihet.
Och frihet... är det bästa jag vet.

Rena dokusåpan!

2006-02-24T16:32:00.000+01:00

Gick och funderade på uppbrottet och att min pojkvän inte är min pojkvän längre... det känns inte naturligt. Känns inte rätt eller självklart. Det är bara...skumt på nåt sätt.

Jag måste erkänna inför mig själv att jag fortfarande när ett hopp om att det ska ske ett mirakel och att vi kan fortsätta där vi slutade eller påbörja något nytt. Den här distansen och "artigheten" är så påklistrad och åtminstone jag känner inte att jag är helt ärlig.

Samtidigt KAN jag inte vara helt ärlig mot honom eftersom det hade förvirrat allting. Kan inte först göra slut och sen komma och säga att jag ångrar det.
För på nåt underligt vis ÅNGRAR jag det inte heller. Det gick ju inte så som det såg ut. Det funkade inte då och det hade inte gjort det just nu. Men... sen nån gång.

Och då är ju frågan om jag ska kasta mig ut i dejtingscenen och hoppas på det bästa eller om jag ska vänta på honom... Det moderna är ju att säga till nån som ställer frågan jag just ställde, att "lev livet, tänk inte på honom, dejta och njut!".

Men jag ÄR ju inte så lättsinnig. Jag gillar inte ytlighet. Att flörta med en främling på krogen är för mig ytligt.
Om jag känner en stark attraktion gentemot någon, så vill jag ju gärna träffa den personen mer än en gång och helst av allt få det att fungera på längre sikt. Släpa hem för natten är inte vad jag kallar att "njuta av livet" precis...
Så, vad är då poängen med att "dejta och njuta"? Njuta av VAD?

Jag skiter ju i om jag får ytliga komplimanger. Blir nästan mer irriterad än smickrad. "Du ser bra ut" är ju snällt, men det gör inte mycket från eller till för min del. Ord överhuvudtaget är ganska meningslösa om de inte åtföljs av handlingar som motsvarar orden någorlunda. Tomma ord flyger bort i vinden som små tunna löv...

Dessutom är jag en total katastrof på dejtingscenen. Flinade för mig själv när jag kom på att jag sorterade bort killar för en massa olika saker. Frågan är vilka som då återstår som INTE är upptagna, gifta eller ogifta sambofäder...

Gillar inte killar som...
...saknar passion. Det spelar ingen roll VAD de brinner för, men de MÅSTE ha något de älskar att göra, som de kan gå upp i med själ och hjärta. "Lagom"-killar som lyssnar på "allt" och har "allmänna" intressen får mig att gäspa bara jag hör det...
...snusar
...som går med gällivarehäng-brallor
...är självgoda och självupptagna (ex strandraggartyper eller players som beskriver sig själva som "...jag är en snygg...". Den som kallar sig själv för snygg går bort per automatik.
...röker. I vissa sammanhang kan jag ha överseende, men då ska allting annat vara oemotståndligt... ogillar dock rökning väldigt mycket.
...inte har drömmar och ambitioner
...som inte gillar att resa (rätt trött på att alltid resa själv nu faktiskt...)
...som har haft för många förhållanden. Hur vet man då att de klarar att fixa något som varar i mer än två veckor?
...föraktar sig själva och gör sitt miserabla liv till en självuppfyllande profetia och försöker vinna uppmärksamhet genom att man ska tycka synd om dem. "Det är inte lönt vad jag gör, ingen gillar mig ändå..."-attityden gör mig förbannad.
...är för tjocka
...är för taniga
...har dålig hygien
...är för långa
...skryter om sin inkomst (eller som skryter överhuvudtaget...)
...är för lata för att skriva någorlunda korrekt när de försöker stöta på mig. Om de inte ens orkar skriva, vad säger att de kommer att orka göra annat, vad som helst, senare...?

Listan kan göras hur lång som helst. Med andra ord har jag bara ett val - att sänka mina krav, vilket jag vägrar göra. Varför skulle jag? Det är ju en person jag ska stå ut med en längre tid och då är det ju viktigt att hans personlighet i grund och botten är sådan att jag kan respektera honom som person. En snusande gällivarehängande icke-berest och "lagom" typ hade jag ju inte kunnat falla för oavsett.

Tittar jag tillbaka ser jag att jag har blivit kär i ganska udda typer. Såna som skilde sig från mängden. Kanske jag har lättare att relatera till såna. :)
Inte udda som i "skruv lös", men udda som i "icke-Svensson".

Det är väl därför jag varit positivt inställd till killen på jobbet sen Dag 1. Som sagt, inget jag gör en stor deal av överhuvudtaget, men konstaterar på ett platoniskt plan att jag gillar honom skarpt.
Härlig "icke-lagom" typ som överdriver allting, men ändå stannar precis på gränsen för vad som är okej utan att bli en parodi på sig själv.

Överdimensionerade "Helge-Uggla"-glasögon (nån som sett "Från A till Ö"??) som han garanterat har valt just för att det alltid är NÅN som kommer att reta sig på dem.
Framför allt SYNS de. Inget lagom eller diskret här inte.

Alltid svart kostym, någon gång varierad med färgglada ränder, men det är inte ens en affärsmans-kostym, utan något som snarare för tankarna till Beatles-stilen eller nåt.

Antingen överdriver han genom att raka skallen HELT eller genom att låta håret växa riktigt långt. Men något mjäkigt "lagom" är det inte tal om när det gäller håret heller.

Han kan inte ens äga en normal svenssonbil. Nej det är en Mini-Cooper bil som mest liknar en hundkoja på fyra hjul.
Kort sagt så är det en person som alltid MÄRKS. Han behöver inte ens föra väsen eller kräva uppmärksamhet på ett påfrestande vis. Vissa människor bara märks ändå, liksom.
Vad det än är eller vad de än gör.

Som sagt, det är en sambo-familjefar som inte är på något vis aktuell, men om jag skulle leta efter en ny partner så fick det ju gärna vara nåt åt DET hållet i alla fall... Och det ska gudarna veta, att de växer inte på träd.

Går man ut en helg ser man bara skitjobbiga fyllon så långt ögat når. Deras enda intresse är att få en att inta vågrätt läge. Går fetbort. Tack och hej.

Ute på dejtingsajter kan man möjligen få sig ett gott garv, men inte en enda där skulle jag orka ödsla någon dyrbar tid på.
Resten är upptagna eller söker någon som är betydligt smalare än jag.

Det är lustigt hur folk protesterar när jag säger en sån sak, men jag är ju inte dum. I mångas ögon ÄR det inte attraktivt att vara större än Pamela Anderson. Man kanske inte behöver se UT som hon för övrigt, men kroppen är ändå viktig.

Jag skulle själv inte vilja vara med nån som vägde för mycket. Inte om jag inte kände honom sen tidigare och fattat tycke för...
Min ex-pojkvän var ju vältränad och hade supersexig kropp när vi träffades. Jag kände mig verkligen lyckligt lottad som hade en sån läckerbit till pojkvän.

Sen gick han upp i vikt en del. Inte så han blivit fet, men ändå rundare om magen och rutorna försvann. Men det hade inte spelat nån roll. Jag bryr mig inte, för jag har funnit hans inre jag och då kvittar det yttre.

Om man däremot just lär känna någon är det ingen fördel att inte vara smal, om man är tjej...
Visst är jag omtyckt av många, men om de fick välja mellan en smal brud med stora bomber och mig, hade de i 99% av fallen valt donnan...

Det är ett faktum, inte värt att dividera över sådant som bara ÄR...

Summan av kardemumman är alltså att jag inte gillar att "bara" vara vän med min pojkvän. Jag gillar inte heller att kalla honom för "ex".
Jag gillar inte killar med en rad egenskaper, vilket gör att halva landets manliga befolkning går bort direkt.
De jag gillar är upptagna.
De som gillar mig - gillar inte jag.
De som är lediga som jag gillar, gillar inte mig.

Hahaha, det är ju egentligen bara så man kan skratta åt eländet. Vilken komedi! :))

Fortsättning följer i dokusåpan om mitt liv. :-)
(vem faen behöver Big Brother??)

Jämlikar

2006-02-24T12:20:00.000+01:00

En "karriärsexpert" gav följande råd till folk som vill vara framgångsrika inom sitt yrke.

Den som vill ha ett bra, rikt liv ska tänka på följande:

Var inte nöjd med att ha gott om pengar och ont om tid.
Tro att det jobb du gör förändrar något.
Hitta det som är din styrka - din faktor X.
Tro på drömmarnas kraft.
Sätt familjen före karriären.
Behandla alla som dina jämlikar.
Var inte nöjd med bara framgång - satsa på att verkligen betyda något.

Jag tycker den här mannen verkar ha hönsen hemma, för en gångs skull. :) Bra råd som jag gärna följer...

Kunskap

2006-02-24T08:16:00.000+01:00

Det var så skönt att stänga av TV:n igår, krypa upp i soffan med en filt och sin nyinköpta bok och bara vila hjärnan från flimmer och störiga ljud.
Istället fick jag använda hjärnan mer kreativt vilket jag älskar.
Började läsa boken om profeten Muhammed.

Det slog mig redan i början av boken hur lika han och Jesus egentligen är. De kommer från samma del av världen. De var antagligen ganska lika varandra utseendemässigt. De predikade ungefär samma saker i grund och botten. Och språket de talade var ursprunget från samma språkfamilj. Enda skillnaden är att Muhammed levde efter Jesus. Eller, kanske inte den ENDA skillnaden, men jag ser fler likheter än olikheter.

Det ska bli rysligt intressant att läsa resten av boken. Det lilla jag ser nu, är att kristna och muslimer har alldeles för mycket gemensamt egentligen och att det är därför de inte kommer överens. Ungefär som katoliker och protestanter på Irland.
Men jag reserverar mig för en eventuell feltolkning. Det finns mycket mer kvar att läsa, men sen får vi se vad jag får för uppfattning om detta.

Pratade med en granne som läst en massa om islam. Undrar om han inte plockat en massa universitetspoäng på det.. Men han gav mig tips på två-tre böcker om jag ville försöka förstå komplexiteten i islam.
Eftersom massmedierna inte ger mig någon saklig information får jag söka den själv.
Är så dödligt trött på denna ensidiga rapportering om hur hemska och våldsamma och galna muslimer påstås vara.

Jag är intresserad av fakta. Det, har jag konstaterat, lär jag varken få från Expressen eller Aftonbladet, och inte heller av någon annan svensk dagstidning, även om vissa kanske är marginellt mindre jävliga än andra.
Den som söker ska finna. Nu söker jag kunskap...

BOKREAN

2006-02-23T16:53:00.000+01:00

Bokrean startade idag. Jag minns vilken stor grej det var förr. Då satt jag och min bästa kompis Camilla och kryssade för vad vi ville ha i reakatalogerna och ställde klockorna i ottan på readagen, för att vara först i kön. Sen snabbade man sig i butiken med målmedveten blick för att plocka godbitarna.

Men det är inte så spännande längre. Det känns inte som att det ÄR rea ens. Det enda som skiljer är att färgen på prislapparna är annorlunda, men priserna på vissa böcker är ju samma som förr om inte högre i vissa fall.
Min syster köpte alla Dan Browns böcker för 79 kr/styck, inbundna, på ett vanligt köpcenter häromdagen. Idag knallade jag in på Malmö Bokhandel och ser precis samma böcker - på "REA" för 169 kr/st...

Så, det känns inte ärligt längre. Det är precis samma fusk som med mellandagsrean och kläderna som är "prissänkta" men som bara är skräp och som man aldrig sett innan rean och aldrig ser efter den heller...

Jag hittade några småsaker i alla fall. En liten bok om hur man tar hand om en valp. Jag ska ju ha en vovve nån vacker dag... Bra att läsa in sig lite.

En bok om profeten Muhammed. Jag vill verkligen veta mer om honom, om vad hela detta väsen handlar om egentligen. Vill förstå och se saken från två håll. Ska läsa hela Koranen nån dag också. Har velat göra det länge men inte kommit till skott.

Och två böcker av Dalai Lama. Gillar idén med buddhismen, men vill läsa mer om det också.
Religion, filosofi, livsåskådningar, psykologi... sådant är jag verkligen intresserad av. Önskar att det fanns mer tid att banka in kunskap. Finns så mycket jag vill veta mer om men tiden räcker inte till, och ibland inte hjärnkapaciteten heller. :)

Det blir nog mer bokrea senare i veckan, men det jag såg idag var inget särskilt imponerande och inte heller så värst billigt...
Bättre lycka på nästa ställe, förhoppningsvis. Annars finns ju alltid "REA på REAPRISET" om några månader. ;)

Godisaffär

2006-02-23T09:43:00.000+01:00

Fasiken... börjar morgonen med att göra precis tvärtemot vad jag egentligen vill göra... Men ibland är det nog bäst att undvika frestelser. Man går inte in i en godisaffär om man bantar...

Sång

2006-02-21T16:47:00.000+01:00

Sångaren i ett band vill ställa in en spelning nu i helgen pga hockeyn... Så jag hoppar in som vikarierande sångerska istället. :-)
Kul att stå på scen igen!
[Bild: Jag i Rock-SM...]

Dejtingdesperation

2006-02-21T09:02:00.000+01:00

Satt med en killkompis hemma hos mig i förrgår kväll och surfade runt på nätet lite. Han har varit singel i några år och är nästintill desperat att hitta någon. Således verkar han vara registrerad på varenda dejtingsajt som existerar. Men han är besviken över de tjejer han kommer i kontakt med. Han tycker att de skriver så kortfattat att han genast fattar att intresset är svalt. Inte konstigt egentligen, det kryllar av män på såna sajter och tjejerna har all makt i sin hand. Om killen inte passar är det lätt att snäsa av, för det står en hel drös fler och knackar på dörren.

Tycker synd om Nisse (kan vi kalla honom...) för han är världens goaste kille. Kanske något blyg och lågmäld, men han är en klippa. Det tog säkert ett år minst, innan han var bekväm nog att prata med mig och komma på besök utan resten av bandet.
Många tjejer söker nog en framfusig, "farlig" kille. Inte någon som Nisse. Han är lugn som en filbunke och det är inte mycket som får honom ur balans.
Det är ju som själve faen att han inte skulle kunna hitta en flickvän. Han är ju varken ful eller dum. Men det är det där...att han är "för snäll", för o-spännande...

Jag kollade lite på de där sajterna igår. För att kunna göra det måste man registrera sig först. Det var bara en sajt där det gick att göra det gratis, så jag checkade läget.
Hade inte insett vilken desperation det verkar finnas ute på nätet. Efter en halvtimme, utan bild, utan presentationstext, utan NÅGONTING, hade jag fått 74 besök och 7 mail!
Det enda de visste var att jag var tjej samt min ålder.

Fick mail från två gubbar på 60+, från några "vem är du?"-are och en som ville vänsterprassla vid sidan om sin sambo (honom skrev jag snabbt tillbaka till med några väl valda ord om vad jag tyckte om sådana som han, samt bad honom skicka mitt djupaste beklagande till sin sambo, som dragit en sådan nitlott som han...).

Tittade man runt var det nästan pinsamt hur killarna försökte fånga intresset hos "honorna". ;)
Vissa drog till med "jag är en snygg kille, f d modell...". Som att man inte kan avgöra om han är snygg eller inte själv? Han har ju foto på sig själv? Vad är DET för nåt?
Andra försökte imponera med sin inkomst, skyltade gärna med att de bodde i ett tjusigt dyrt område alternativt villa vid havet.
Bland det fånigaste som fanns var dock killar som fotade sig själv halvnakna, medan de flexade för glatta livet eller försökte visa sig själva från en "sexig" sida.
Man tyckte lite synd om dem...

Är det verkligen så svårt att bara vara sig själv? Måste man vara snygg, sexig och rik? Visst, många killar som lagt upp bilder på sig själva kan jag lätt förstå varför de är singlar... en hel del hamnade ju lätt under benämningen "nörd" eller lite sådär raggar-snus-gällivare-typen... men det är ändå bättre att försöka ha styrka nog att inte imponera med så ytliga saker.

Jag fick i alla fall ETT normalt brev innan jag loggade ut, som jag svarade på, för det var inget ragg-mail, utan en trevlig kille som bara ville ha vänner.

Men det är ju sorgligt att se hur hysteriskt det ÄR på dejtingscenen. Nu tycker jag plötsligt ÄNNU mer synd om Nisse. Måste gå igenom bekantskapskretsen för att se om det inte finns nån trevlig singeltjej där som hade velat lära känna honom. Dejtingsajter på nätet är ju fruktansvärda...

Nåja, min morgon började bra i alla fall. ;-)

Njaaa....

2006-02-16T20:34:00.000+01:00

En kompis kompis har börjat bete sig lite skumt. Jag har liksom inte snappat upp att han stöter på mig, alls. Antagligen för att han är den siste jag skulle kunna tänka mig att ens dejta.
Men nu har jag fattat vad det är frågan om. Han har försökt lite allt möjligt, men jag har skämtat bort det eller drivit med honom. Det var först när en annan kompis berättade som jag insåg att han inte bara skojar. Ojdå.

Varför ska det vara en sån kille? Han har tidigare uttryckt att han har en sån "respekt" för mig. Men det tog jag som bullshit. Antaligen tror han att det är vad jag vill höra.
Sen kommer komplimanger om allt möjligt. Hur bra jag är på alla sätt och vis. Igår kom en hel drös. Inklusive en rätt klumpig kommentar om mina bröst. Eh, fel brud att försöka smickra med såna kommentarer.

Men det som sätter ett absolut NO WAY är det faktum att han strular med femton brudar per helg. Vissa kallar det för att leva livet, men jag skulle aldrig ta i en sån kille med tång. Det är bara så. Fattar inte hur man är funtad när man beter sig så och skulle inte kunna lita på en sån kille för en sekund.

Utan att jag ens hade frågat började han förklara att han strular runt när han är singel men han är trogen när han är i ett förhållande. Pah. Det tror jag knappast.
Såna killar lever ju på bekräftelse och om de kan få sexuell bekräftelse någonstans, lär de ta chansen, så länge ingen får reda på det.
Man riskerar sjukdomar inte minst. Aldrig i livet.

Dessutom vet jag att han ljuger folk rakt upp i ansiktet. Det säger mig att han inte är pålitlig och att han utan att blinka kan vara oärlig. DET är det absolut VÄRSTA jag vet, den sämsta egenskapen hos en människa.

Sist men inte minst vet jag att han går bakom ryggen på sina vänner, och spelar ut dem mot varandra. Sen låtsas han som ingenting när han väl träffar dem.
Så nej, det kvittar hur charmig han verkar vara. Han är inte pojkvänsmaterial. Inte en chans på hundra år.

Jag behöver någon med integritet, som är ärlig och som tidigare har satsat på förhållanden som varar. Inte en som hånglar med en massa brudar bara för att upprätthålla en image. Sånt är bara pinsamt.

Borde vara glad över uppmärksamheten men tycker han är rätt så...hemsk. Han kanske inte är ful och inte heller taskig mot mig, men jag kan inte återgälda en enda komplimang som han ger mig. För jag kommer inte på något som är bra med honom.
Bara ytlig charm, men det är inget som jag tycker är värt att kommentera speciellt mycket, eftersom allting annat är så negativt, i mina ögon åtminstone.

Sist men inte minst, han är inte verbal. Stavar som en kråka, är slarvig och skriver ingenting själv. Jag uppskattar killar som kan uttrycka sig i skrift. Det tänder jag på mer än någon som skryter med sin "Mister Big"....
Bara att lägga ner idén om att träffa någon och leva mitt liv som jag alltid har gjort. Det är först då de brukar komma och hindra mig i det genom att trilla rätt in i mitt liv.
Vi får väl se.

FANTASTISKT!!!!!!!

2006-02-14T17:37:00.000+01:00

Oh happy day!!
Vaknade i morse och kände mig mest butter över att det var Alla Hjärtans Dag. Hur kul är en sådan dag när man inte längre har en pojkvän att uppvakta eller bli uppvaktad av? Inte sådär upplyftande. Och var man än gick blev man påmind. Radion hade en Alla Hjärtans-specialprogram. Tidningen var full med rosaröd reklam. Konditoriet hade särskilda Alla Hjärtans-bakelser. Loggade man in på en sajt var även det nerlusat med vad alla skulle göra med sin partner på Alla Hjärtans. Inte konstigt att den dagen är ångestfylld för en som inte är ihop med någon för tillfället.

Men jag fick en massa sms från mina vänner i alla fall. Mobilen pep hela tiden. Sen kom jag av en slump på att Priest ju skulle spela på London Royal Albert Hall på en cancergala... Visste inte när biljetterna släpptes, men upptäckte att det var JUST då jag kom på tanken. En högre makt måste ha tänkt på mig idag. :)

Det var rafflande nervigt att försöka boka de där biljetterna. Det gick inte att komma in på sajten och när det väl gick fick man hela tiden ett felmeddelande. När jag slutligen kom in på biljettsidan och klickade på "CONFIRM ORDER" kom ett "Error"-meddelande upp, tillsammans med upplysningen att om man inte gjorde något inom fem minuter skulle biljetterna släppas ut i systemet igen. Det var så man ville skrika. GICK bara inte.

Av en slump, igen, märker jag att det tipsas på hemsidan om ANDRA sajter som säljer biljetter, så jag bara klickar på första bästa.
DÄR fanns bra biljetter kvar. Men mitt första kreditkort funkade inte. Provade nästa. De tog inte emot just den sorten. Biljetterna makulerades. Så jag försökte igen. Rena turen. Hade EXAKT de ettusentrehundra kronorna som biljetterna kostade och PANG - biljetterna var mina!
En halvtimme senare står det på Royal Albert Halls hemsida att konserten nu är slutsåld. Varenda biljett hade gått åt på bara en halvtimme!

Lyckligare människa än jag stod inte att finna i hela Malmö! Jag kunde ha pussat vem som helst som kom förbi just då! När jag är sådär berusad av lycka vill jag krama hela världen. Det var en fantastisk känsla! Ännu mer talande blev det när solen började gassa JUST när jag fått mitt meddelande om att biljetterna nu är köpta. :))

Vilken underbar dag!!
När jag kom tillbaks kom dessutom husets ögongodis med gelégodis dagen till ära som han bjöd oss på. Nejdå, det är inget "sånt". En ytterst stadgad familjefar som bara går bort automatiskt liksom, men man kan väl tycka att även en sån är estetiskt tilltalande för ögat? ;-)
En festlig och originell kille hur som helst som man blir på gott humör av. Det är guld värt när man suttit och jobbat en hel dag och är helt trött i skallen, att det finns någon såndär lättsam person på jobbet.

Mina kolleger skakade på huvudet och flinade och undrade om jag tänkte vara sådär hurtfriskt glad ända fram tills det var dags för konserten eller vad. Haha, I wish!!

Att sådana småsaker kan göra en så uppspelt! Ett simpelt rockband. Jag är för fasen inte tretton år längre, men beter mig som om jag vore. I min ålder borde man inte kuska jorden runt för att se nåt BAND.
Men nu är det ju så. Om jag blir glad av det, om jag får en kick av det, ja då GÖR jag det, även om jag är medveten om hur det kanske ser ut för folk utifrån. :-)

Judas Priest, Ian Gillan och Scorpions. De spelar denna kväll och jag ser SÅ MYCKET FRAM EMOT DET!!

Då kan man till och med bortse ifrån Alla Hjärtans Dag. :-)

När jag kom hem möttes jag av en lång röd, vacker ros som var tejpad på min ytterdörr. På handtaget hängde nån liten påse. Pappa hade varit där. :)
I påsen var en minichokladask med belgiska praliner i form av små hjärtan. Pappa är så söt, han kommer ihåg den dagen varje år. Tur för mig att han finns. :))

I det stora hela har det här varit en helt underbar dag på alla sätt och vis! Nu ska jag till gymmet, sen ska jag lära mig Hollywoodlåtarna som vi ska repa imorgon. Dagen blir inte så lång när man vet hur den ska se ut och när man har mötts av idel goda nyheter hela dan!

ÄLSKAR HELA VÄRLDEN JUST IDAG! :-) *pussar och kramar*

Slut, slut...

2006-02-12T22:49:00.000+01:00

Nu när det har varit slut mellan pojkvännen och mig i en månad ungefär, inser jag att jag ändå inte riktigt har släppt honom - mentalt. I mina tankar är han fortfarande min pojkvän. Jag kan bara inte vänja mig av tanken...

Jag pratar med honom varje dag och känner mig mest som att jag väntar på att han ska öppna dörren igen, så jag kan kliva in i hans liv, där jag var tidigare. Det var jag som gjorde slut men det känns som att det indirekt var han som gjorde det. För den som på något vis nästan planterade idén i min skalle var ju han, genom att ständigt undvika att prata om någon form av gemensam framtid. Vad kan kännas som en större dödsstöt än det?

Försökte klippa helt och hållet nån vecka genom att inte prata med honom alls, men jag mådde så dåligt att jag inte såg någon mening med det. Hellre att prata med honom och fungera normalt, än att följa nån sorts princip som jag inte ens är säker på leder nånvart.

Han frågade om han fick komma ner hit och hälsa på mig. Varför kunde han inte ha frågat mig det när vi var ihop? Det var ju för att han INTE kom hit tillräckligt ofta som jag tappade modet. Men nu när vi "bara" är vänner, kan han komma hit...
Det är ett konstigt gränsland vi befinner oss i.
Jag har aldrig sett honom som bara vän och efter fem år lär jag inte kunna göra det bara sådär i en handvändning heller.

Och jag vet också att när och om han träffar någon ny, kommer jag inte att klara av det. Då är det fram med macheten och hugga av banden. För vi må vara "vänner" så länge ingen har en annan partner, men när andra kommer in i bilden, då pallar åtminstone inte jag mer. Då, och först då, lär det vara helt över.

Samtidigt gör jag mig själv en otjänst. Jag borde gå vidare, ge mig in i stora dejting-scenen, men jag har inte tagit ett enda steg åt det hållet alls. Retar mig mest på folk jag möter på krogen. Det enda jag har sett som har varit av minsta intresse är redan upptagen. Och med tanke på hur överdrivet kräsen jag har varit genom åren ser läget inte bra ut.

Jag sa till honom redan när vi lärde känna varandra, att jag ibland kände det som att det var mitt öde att vandra genom livet ensam.
Han tyckte att det lät hemskt och att det säkert inte var nån risk.
Jo det ÄR en risk... Även om jag skulle hitta ett guldkorn bland svinen därute, så kan man ge sig fan på att loppet är kört. De som är något att ha är inte ute på marknaden så att säga.
Endast B-sorteringen minglar runt på krogen med sina stora starka i högsta hugg... Jag tänker inte ha nån partner från ÖverskottsBolaget. Det ska vara det bästa eller inget alls.

Ändå spelar det liksom ingen roll. Ingen känner mig som mitt ex och ingen står mig så nära som han. Vi har alltid varit trygga med varandra.
Att vi inte är tillsammans känns så fel. Jag såg honom som min livskamrat. Det var så självklart. Nu finns inget i horisonten längre. Tomt.

Vi har ju känslor för varann fortfarande. När jag var i Norrköping i måndags, stannade tåget i Linköping på vägen hem. Han kom till stationen då. Gav mig några presenter han sparat och ville ge mig. En tidning om jag ville läsa på tåget... och några härliga tvålar från Lush som han vet att jag är galen i. All den omtanken jag älskat honom för...

Jag ville ge honom en kram, men stod kvar på översta trappsteget istället, för att jag inte ville riskera att tåget for iväg utan mig. Det stannar ju så kort stund bara...
Jag smekte hans kind och rufsade lite i hans hår. Log men kom inte på så mycket att säga.
Han log tillbaka. Och jag kände att vi har något mellan oss som är så onödigt att slänga bort...

Det blev ingen kram. Folk trängde sig förbi oss för att gå på och av tåget. Konduktören visslade i sin visselpipa och dörren smällde igen. Han stod där utanför fönstret och vi bara såg på varandra när tåget började rulla allt fortare. Hur många gånger har jag inte vinkat av honom på stationen under dessa år... men jag har alltid vetat att han kommer tillbaka. Den här gången var det jag som satt på tåget, och jag är inte säker på att jag kommer tillbaka...

Men när jag såg i hans ögon och hans ansiktsuttryck visste jag att det här inte är skitsamma för honom heller.
Saknar att få skicka kramar till honom varje dag, små kärleksfulla ord... Det är ju inom mig hela tiden, men jag låter bli att säga det för att jag ju har....gjort slut. Det är slut. SLUT. Fast det är så jäkla svårt att ta in...

Oh yeeeah. :)

2006-02-11T19:54:00.000+01:00

Jag har suttit och njutit av Whitesnake-DVD:n i tre omgångar idag. Helt outstanding!
Jag blir också glad över att se lite sexiga män. Man är ju helt svältfödd på såna inom rocken nuförtiden. Det antas att enbart killar köper hårdrock. Det antas också att tjejer inte gillar sexiga killar. Men gomiddag??

Det var rena julafton i slutet av åttiotalet och början av 90-talet då det kryllade av band med snygga killar som var som godis, man kunde inte få nog av att titta på dem. :) Uppknäppta skjortor, bara, svettiga bringor, tajta, slitna jeans, långa hår, attityd...! Man fick sitta med haklapp!!

Sen kom alla dessa eländiga rutiga flanellskjortor och gällivarehäng-brallor, eller fåntrattar som Slipknot med skräckmasker alternativt fjantar med dödskallesminkningar - allihop i heltäckande munderingar som inte var det minsta avsedda att locka det motsatta könets "djuriska lustar". ;) Urtrist och könlöst.
Därför hamnar jag i sjunde himlen när jag ser den här DVD:n.

Visst, Coverdale må ha tappat en massa poäng när han gick och lyfte sig och färgade håret blont nu igen (mörkhåriga män är snyggare än blondiner!) men - han har en viss stil som gör att man bara smälter.

Han vet hur man rör sig. Han vet hur man kastar blickar som får folk att bara dö. Han vet hur han ska sjunga så att varenda tjej suckar djupt. Han är självsäker och innehar en pondus som gör honom het. Och så är jag svag för slarvigt uppknäppta skjortor. Wow-ow-ooow!
:-P

Om man bara hade sett mer av den här varan skulle man inte bry sig om alla silikonboppar som det skyltas med överallt, för det enda problemet är att det saknas sexiga MÄN för oss tjejer att titta på!
Jag räknar inte pojkband som sexiga. De saknar all form av sexig utstrålning. Det är liksom Kendockor som sjunger och är totalt osexiga.

En kille som ställer sig på en scen ska ha antingen attityd eller utstråla "animal magnetism" eller både och.
Whitesnake bjuder på rubbet.

Doug Aldrich står för "ungdomen" i bandet (allt är ju relativt...han är född -64). Han spelar som en gud, bär fräcka läderbrallor och är allmänt trevlig att titta på - trots att han är blond :). Marco Mendoza är sydamerikanen med musklerna och tatueringarna, han är halvgalen och har nån sorts Robbie Williams-pajasådra i rockversion. :)

Reb Beach har jag svårt för enbart för att jag träffat honom förr när han spelade med Alice Cooper och uppfattade honom som arrogant. Trummisen Tommy Aldridge är ett charmigt troll med burrigt hår som mest påminner om Animal i Mupparna. Han sitter och bankar skiten ur sina trummor ocha man kan inte annat än ryckas med.

En underbar DVD som redan har hunnit skänka mig många breda leenden och möjligen även retat gallfeber på grannarna som vare sig de velat eller inte, fått ta del av åtminstone ljudet från denna suveräna konsert!!

Också ett sätt att vara lycklig en lördagkväll. Bestämde mig för att inte boka in något alls den här helgen. Skulle bara "go with the flow" och göra vad som föll mig in. Tja, nu vet alla vad som fallit mig in några gånger idag. Whitesnaaake!

Hooker

2006-02-11T08:51:00.000+01:00

Det diskuterades prostitution på Lunarstorm igår. Hur många som helst var oerhört liberala och moderna när de propagerade för att prostitution är ett "jobb" som alla andra. En kille tyckte till och med att det faktiskt kunde förmedlas via Arbetsförmedlingen.
Han upprepade om och om igen att man inte sålde KVINNAN, utan kvinnan sålde en sexuell TJÄNST, det vill säga som vilket jobb som helst.

Jag frågade honom då hur han hade reagerat om hans mamma hade gått på gatan och dragit hem kunder som flåsade och frustade i rummet bredvid hans, och sen slängde till henne några hundralappar på vägen ut. Hade det varit samma sak som att hon hade varit hårfrisörska t ex och tagit emot kunder?

Konstigt nog så ville han givetvis inte att hans mamma skulle göra så, men andra som ville skulle få göra det. VILKA "andra"?
Varenda tjej som är därute är någons dotter. Hon kunde vara din syster. Din flickvän. Din vän. Din mor.
Det är så lätt att sitta och tycka att prostitution är hur bra som helst, så länge "någon annan" gör det, så länge det är på distans och något man bara diskuterar rent teoretiskt.

Så många vill helst tro att prostitution är ungefär som i Pretty Woman. Horan är en glad prick som inte störs ett dugg av att män utnyttjar henne. Det är ju "bara ett jobb".
Man tror att hon säljer sig för att hon gillar sex. Man tror att hon säljer sig för att dryga ut kassan lite.

Det finns säkerligen prostituerade som gillar sex eller som skiter i hur pengarna trillar in, bara de gör det. Men jag tvivlar starkt på att majoriteten prostituerade tänker så.
En 15-årig kille slängde ur sig nåt spydigt om att de ju horar för att köpa knark. Om inte DET är ett bra skäl att ogilla prostitution så vet jag inte vad som är det!

Hon behöver hjälp med avgiftning och hjälp med att skapa sig ett normalt liv. Det är en människa vi snackar om, inte en pundare utan namn och personlighet. Hur äckligt är det inte att tycka att det är okej att köpa henne samtidigt som man vet att hon bara gör det för att hon är fast i ett drogträsk?? Snacka om att utnyttja den svages position. Hade han spottat på en uteliggare och slängt en femma till honom också? Man blir ju mörkrädd.

Så länge unga killar sitter och tycker att prostitution är helt okej lär inte kvinnosynen förändras på ett bra tag och inte heller problemen med att man köper och säljer människor...
Vad är det vissa föräldrar har lärt sina söner egentligen?

Språkslarv

2006-02-10T14:06:00.000+01:00

Vi satt och diskuterade det här med e-post på jobbet... Folk har blivit otroligt slarviga, nu när de har fler möjligheter än någonsin att kommunicera med varandra.

Förr la man ner en massa tid på att skriva snyggt när man skrev brev för hand. Välskrivning ingick i undervisningen.
Det var viktigt att skriva rätt, för även om man använde en skrivmaskin blev det fult med ett Tipp-Ex-märke mitt i texten om man klantade sig. Det gällde att ha tungan rätt i mun när man skrev till någon.

Men nu när internet och Word med automatisk stavningskontroll finns, skriver folk som krattor.
Egentligen borde det väl vara NU man bör vara petigare än någonsin med hur man skriver, just med tanke på att så många kan läsa vad man skriver?

Nu menar jag inte att man måste vara någon Shakespeare eller att man måste vara felfri när man skriver, men nog önskar jag att folk åtminstone försökte eller ansträngde sig lite lite i alla fall...

Jag får allergiska utslag av mail där folk skiter i att använda STOR BOKSTAV i början på en mening. Det tar inte någon extra tid att trycka ner en tangent samtidigt som man skriver vidare sitt mail eller gästboksinlägg eller vad det nu är... Själv gör jag det per automatik - lillfingret trycker ner den där shift-tangenten utan att jag ens tänker på det. Hur svårt kan det vara?

De som skiter i stor bokstav får jag en ganska negativ uppfattning om - åtminstone så länge jag läser deras mail/inlägg.
Jag kan uppfatta dem som lata.
Alternativt uppfattar jag det som att jag inte anses vara tillräckligt viktig att lämna ett någorlunda gott intryck på.
Eller så känns det som att de helt enkelt är obildade eller allmänt ointresserade och slöa...
Jag vet inte, men folk som inte använder stor bokstav eller någon form av punkt eller komma blir jag rätt irriterad på.

Dessutom tycker de alltid att det är helt okej. Jag vet inte HUR många gånger jag har hört kommentarer i stil med "Jamen, spelar roll - bara du fattar vad jag menar". Jo det SPELAR faktiskt roll, ok?!

Andra ursäkter är tidsbrist, "jag-är-dyslektiker" (det här landet kryllar i så fall av dyslektiker jämfört med för femton år sen. Vad beror det på?) eller att man är så "van vid att skriva så" för att man kränger iväg så många sms...

Jamen trist då. Det spelar ingen roll vilken ursäkt man kör med. Om man vill bli tagen på allvar anstränger man sig lite när man skriver. Man blir verkligen ledsen när språket misshandlas så. Vissa kallar det "utveckling". Jag ser det inte som någon bra utveckling om det innebär att folk skriver som sjuåringar när de gått minst tio år i skolan. Bör man inte åtminstone kunna skriva då?

Eller är det meningen att man ska tycka att det är bra att det ser ut så?

Bandbråk

2006-02-09T16:57:00.000+01:00

Usch, jobbigt att vara diplomatisk medlare mellan folk som bråkar. Nu har killarna i bandet råkat i luven på varann så rejält att smockan bara hänger i luften. Igår fick jag sitta och vråla ilsket som en dagisfröken för att få dem att tagga ner.
Ta en Valium och lugna ner dig för fan...

Det är inte bara tjejer som går bakom ryggen på varann och snackar skit har jag märkt. Grabbarna är som värsta syjuntan - går och skvallrar till MIG hur hemsk Pelle eller Nisse är (påhittade namn, ja) men sen när de står öga mot öga med varandra vågar de inte kräka ur sig precis allt de har sagt tidigare.

Men det är en jävla tur... för även den censurerade versionen av bråket räcker gott och väl för att det ska vara en usel stämning bland dem. Det jobbiga är att varenda en vill ha mig över på SIN sida, försöka få mig att ta parti för dem. Det kan de glömma. Var och en är en vän som jag tycker om av olika anledningar, och vad de än har för otalt med varandra, vill jag inte spä på ännu mer genom att ställa mig bakom en av dem.

Det är egentligen inte min business, men jag ville höra vad de hade för åsikter först och se om det gick att medla. Men vadfasen, hur lätt är det att medla när testosteronet är uppe på max??

Bara att försöka glömma och låta dem tjafsa klart sinsemellan så kan jag göra mitt jobb som manager så länge och försöka göra den PR jag är där för...
Man kan bara hoppas att de lugnar nerverna inom det närmaste.

Sexiiiiigt!!!

2006-02-08T17:52:00.000+01:00

Förhandsbeställde Whitesnakes DVD på play.com för mer än en månad sen och den kom i måndags. Satte mig för att titta på den idag.
En sak är i alla fall kristallklar: David Coverdale ÄR en perfektionist i alla avseenden. Han lämnar inte ifrån sig något som inte är något extra.
Jag har en del musik-DVD:s hemma men ingen av dem håller den hör höga kvalitén. Jag är mega-imponerad.

Först själva omslaget - man får ett snyggt kartongomslag som ligger snyggt runt ett fyrdubbelvikt pappersomslag med blankt tryck. Öppnar man den, ligger en påkostad färgbok med Whitesnakematerial i en ficka, därefter en CD på genomskinlig plast med Whitesnakeloggan bakom i lila - och bredvid den själva DVD:n, på samma sätt som CD:n liggandes på plast som liknar glas - med snygg bakgrundsbild. Ursnyggt förpackat.

Drog igång DVD:n och trycktes nästan ner i soffan av ljudet! W - O - W!!! Jävlarimej vilket LJUD!!
Helt fantastiskt! Det är så rent ljud, fantastisk bas, fantastisk klarhet i ljudet - det känns som att man verkligen är på konserten - och jag har inte ens någon audiofilutrustning!

Konserten är filmad med inte mindre än 12 kameror (!) och det är action, snygga klipp, otrolig skärpa i bilden och ja - alltså... Jag kan se det framför mig hur han har krävt det bästa, styrt och basat allting. Så har han ju alltid varit. Han har inte släppt något på DVD hittills och när han väl gör det är det inget skit han släpper ifrån sig. Bara ett proffs kan styra ihop något som det här.

Coverdale själv har ju varit min store sexgud i åratal, men han kan nog släppa ifrån sig den titeln till någon annan nu. Han ser plastig ut och jag undrar om han inte har plastikopererat sig rentav... Han hade varit snygg om han hade åldrats med stolthet istället för att försöka operera sig. Det blir bara patetiskt med folk som ska skära och lyfta... En man med karaktärsdrag - DET vore sexigt, men inte en lyft rockhjälte...

Däremot är det alltid en fröjd att titta på män som vågar visa lite bar hud. ;) Lite uppknäppta skjortor, lite bara bringor, lite svett, lite långt hår... Hoppla-sa.... *ler brett* :-D

Ooooh yes. Det är sexigt med öppna skjortor och jeans. Och långt hår. Har alltid haft en soft spot för män med långt hår. Det är något rebelliskt över det, så länge det inte är nån fånig "bröderna hårdrock"-frisyr. :)

Whitesnake är ett av de sexigaste banden som finns - för musiken är otroligt sensuell. Oavsett Coverdales ansiktslyft, så sjunger han som en sann förförare.
Minns när jag chattade med en kille i Australien för många år sen, som berättade att när han ville ha en tjej i säng, spelade han alltid nån ballad med Whitesnake - och det funkade varenda gång! Tjejerna blir till sig i trasorna. Hrrm, jo...

Hur som helst så är jag jättenöjd med den här DVD:n. Det var en suverän investering!! Nu ska jag bara ha en vägghängd plasma-TV också med feta tillhörande högtalare så att jag kan kliva in i musiken närhelst jag INTE upplever den live!

TACK för den här David!! :-)

Sicket klädkonto

2006-02-08T08:39:00.000+01:00

http://www.aftonbladet.se/vss/stockholm/story/0,2789,774557,00.html

Om man är arbetssökande och handlar KLÄDER för 6000 spänn i månaden, måste man väl helt leva på sina föräldrar i övrigt...? Jag menar, en hyra går på minst 3-4000/månaden (men hon bor ju i Stockholm så det måste vara mer), sen ska man äta något, betala el, försäkringar, transport (bil eller buss om man inte cyklar precis överallt).
6000 + 4000 (som lägsta hyra) ger ju 10 000 kr bara det. Och då har man inte tagit med resten av räkningarna. Har bruden 20 000 i a-kassa???

Skrämmande

2006-02-06T05:40:00.000+01:00

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,773728,00.html

http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,772347,00.html

Två bra inlägg i den senaste diskussionen. Trött på alla som sätter likhetstecken mellan muslimer och terrorister. Get a grip för fasen.
Det ENDA folk tjatar om är "uh - du dom bränner ambassader" eller "dom jävlarna tuttar eld och slänger bomber".

Att man kan vara så in i helvete hjärntvättad av västerländsk media är ju skrämmande.
Hur svårt är det att skilja på extremister och kränkta människor? Hur svårt är det att skilja på tryckfrihet och missbruk av densamma? Hur svårt är det att se STOR skillnad mellan en muslim och en TERRORIST/EXTREMIST??

Hur svårt är det att se de elitistiska tankegångarna vi har här, där vi tycker att "dom jävlarna" ska äta skit och hålla tyst, bara för att de tvingas ta emot bistånd för att klara livhanken? Rent ut sagt äckligt att resonera så överhuvudtaget. Tyskarna var inte mycket bättre gentemot judarna under andra världskriget... Judarna har vi nu bytt ut mot muslimer. Dom är det okej att kräkas över.

Fruktansvärda attityder. Hade ingen aning om hur utbrett det var. Men det är tydligen spritt rätt rejält. Bush verkar ha lyckats bra med sin hjärntvätten av sina "lillebröder" i väst.
Man blir mest ledsen över att se hur förvirrat folk resonerar.
Som vanligt utnyttjar extremister på båda sidor läget för att piska upp en hatstämning och folk bara lallar med utan att ifrågasätta - och det gäller båda sidor. Idioterna som bränner ambassader fördöms av ledare i dessa länder och av många muslimer som inte tycker att det är rätt sätt att hedra sin profet. Men är DET vad de flesta här lägger märke till eller kommer ihåg av nyheterna? Vem minns mannen som sa att de inte stödjer den sortens beteende?

Nej, han precis som alla andra, får stämpeln "muslim=terrorist" i pannan. Blir mest förbannad över hur civliserade människor här i Sverige resonerar, inte ett skit bättre än nazisterna emellanåt....

Horan

2006-02-04T23:40:00.000+01:00

"Vilken hora". Uttrycket brukar syfta på någon av kvinnligt kön. Men igår kom jag på mig själv med att tänka så om en kille. Egentligen är det väl vanligare att killar är små "horor"...

En killkompis, eller vad jag nu ska kalla honom (vi känner inte varandra så väl att vi haft någon ordentlig konversation om mer än väder och vind) verkar enbart leva för nästa ligg.

Jag ser och hör vad han gör, både ute på krogen, via hans egna snabba berättelser och via andras och jag fattar inte hur han orkar.

Det spelar ingen roll hur tjejen ser ut, om hon är smart eller korkad, om hon är intresserad av honom eller inte - han bara dundrar på som en ångvält i sin desperata jakt efter nästa par ben han ska in mellan.

På något vis äcklar det mig. En sådan kille skulle jag inte ta i med tång om jag så fick betalt. Att tjejerna ligger med honom är för mig en gåta. Hela stan och mer därtill måste ha sett hans snopp och den har ju varit och rört runt överallt. *urgh*

Känns som att han är en vandrande bakteriehärd med könssjukdomar som bara ligger och väntar på att börja bre ut sig. Fyfan. Men han skulle vara den förste som kallade nån för hora. Lustigt, för den enda "horan" jag ser är honom själv.

Vilken tjej som helst som känner sig sugen och inte är så petig, vet att han är ett säkert kort. En hora. Kräver ingen ansträngning att få med sig hem, för den som vill. Varför gör man så?

Om det bara råkade ske, kunde man ha kallat honom för en levnadsglad kille som tog för sig av livets goda. Men så är det ju inte. Det är tvångstankar som driver honom och jag är övertygad om att han känner sig grymt misslyckad om han inte skulle få med sig någon att dra över innan kvällen är slut.

Å ena sidan tycker jag att han är motbjudande. Å andra sidan tycker jag synd om honom. Han måste ha inre demoner som tvingar honom att söka bekräftelse till vilket pris som helst.
Ju fler tjejer som vill ligga med honom, desto mer bekräftelse. Men det tycks ju aldrig ta slut. Det räcker aldrig. Det är ett enormt tomrum som tydligen måste fyllas.

Några tolkar det som att "leva livet". Jag ser hans beteende som desperation. När ens enda mål är att hitta en kropp, vilken som helst, att runka av sig i, då är något fel i skallen.

Han stod där igår och muttrade något om att det blev lite trist ibland. På skämt sa jag att han kanske skulle testa celibat i två månader och då kanske det skulle bli mer spännande efter den tiden...
Han glodde på mig med ögon stora som tefat. "Är du inte klok? TVÅ MÅNADER?? Jag skulle inte klara mig i två TIMMAR ens...".
Sen slog det honom plötsligt att jag kanske menade allvar. Han hissade upp ögonbrynen och frågade om JAG kunde klara två månader utan sex.
Jag skrattade och sa att jag klarade betydligt mer än två månader utan några som helst problem. Jag styrs ju inte av sex.

Han kunde knappt fatta att det kunde vara så, tydligen.
"Men... du är ju snygg...", protesterade han, precis som att det bara handlade om ifall jag kunde få killar som ville ha mig i säng.

Herregud, som att det någonsin är svårt för en tjej? Om jag hade velat hade jag kunnat ha one-night-stands för glatta livet. Men valet att inte ha det, är ju helt och hållet mitt. Det är ett val som "horan" inte fattar. Han lever i en helt annan värld. Jag begriper inte hans och han begriper inte min.

Så himla lustigt egentligen. Horan och madonnan var ute på krogen igår kväll. Men ingen kunde ana vilken som var vilken. :)

Ursäkt

2006-02-03T15:06:00.000+01:00

Kom hem och fann än en gång nån bil på min parkeringsplats. Min privata, betalda plats. Gick igång direkt. SMS:ade iväg registreringsnumret till Vägverkets bilregister direkt på plats och fick namnet på ägaren på två sekunder. In i lägenheten, kolla på www.hitta.se och fick upp vederbörandes mobilnummer. Ringer upp, tvärilsk.
- Hej är det du som är XXX XXX? frågar jag lugnt.
- Ja...? svarar någon förvånat.
- Du står på min parkeringsplats och jag skulle vilja att du flyttade din bil.
- Den är flyttad... jag har precis kört, men... är det DIN plats? Det är mina föräldrars parkering...
- Eh nä... Jag har haft den platsen de senaste sju åren, svarar jag.
- Oj.. det kanske är en ruta längre ner då... ja jag ber så hemskt mycket om ursäkt, säger mannen med uppriktig ånger.
Då kan åtminstone inte jag vara sur längre. Om någon ber om ursäkt är jag inte den som fortsätter gnälla.

Ibland undrar man om man är normal. :) Från att vara rasande kan man på bara några sekunder lugna sig och tycka att man själv har överreagerat. :) Ganska komiskt. Dock gläder det mig att se att folk faktiskt kan be om ursäkt och mena det...

Jyllands Muhammed

2006-02-02T10:41:00.000+01:00

Debatten om Muhammed-karikatyrerna i Jyllandsposten pågår för fullt. Det verkar inte som att västerlänningarna fattar vad de trampar på när de börjar med sina "skämt" och sitt dravel om tryckfriheten.

Tryckfriheten dras alltid fram när det gagnar en själv, men aldrig annars. Man varken ska eller bör publicera precis vad som helst under den förevändningen.

Det finns något som heter kränkning och det är ett område man ska trampa väldigt försiktigt i. Vore det okej att publicera bilder på barnporr till exempel, i Expressen eller Aftonbladet? Jag menar, vi "måste" ju veta vad de skriver om? Det är en grej man som journalist och ansvarig utgivare måste ta ställning till och förhoppningsvis rata.

Religion är för miljontals människor världen över en identitet, något som man lever med och för, något man har vördnad och respekt för. Det är oerhört kränkande när någon gör sådana övertramp som Jyllandsposten har gjort sig skyldiga till.
Det spelar ingen ROLL vilken tryckfrihet vi har! Vi behöver inte missbruka den!

Vilka är vi västerlänningar att tala om för miljontals muslimer hur livet "bör" se ut och fungera, och hur de "bör" resonera?
Vi är ena jävlar på att provocera och sedan börja oja oss om hur de är terrorister som reagerar!

Det är precis som med tjurfäktning. Man retar tjuren tills den går till anfall för att försvara sig, och sedan hyllar man matadoren för att han varit "modig" och haft ihjäl djuret som aldrig hade en chans ändå.

Vi är matadorer här i väst. Viftar med respektlösa skämtteckningar på Muhammed som för övrigt inte får lov att avbildas, och undrar sedan varför muslimerna går till attack för att försvara det som är viktigt för dem.

För helvete, hur vore det att visa lite respekt för andra också?
Vi saknar religion här, den har vi förkastat för länge sen. I Sverige har vi i stort sett alltid varit barbarer, och den perioden vi hade nån sorts tro här i landet, var ytterst begränsad.
Vi fattar inte vilken roll religion har i andra länder.

Jag vet det, för jag har mina rötter i ett land där katolicismen är stor. Det är något man får veta redan från barnsben, att Gud är allsmäktig och att Jesus är hans son - och att det finns en massa regler man bör leva efter. Man kan inte komma som svensk ateist och tala om för en sådan människa att Jesus är trams och att han aldrig funnits. Det blir en kränkning.

Jag befinner mig i någon sorts gränsland när det gäller religion. Jag är övertygad om att det finns högre makter som vi inte begriper och aldrig kommer att begripa. Vi är för små i skapelsen som helhet, för att kunna ta in så enorma sammanhang.

Jag tror inte att det finns en gubbe i skyn som heter Gud. Men jag tror att det finns en kraft som styr våra liv.
Jag tror att Jesus har funnits, men jag tror inte att han gick på vatten eller återuppväckte döda.
Det spelar heller ingen roll om han mättade tusen munnar med tre fiskar och två bröd (eller vad det var - deep ed, är inte detta din avdelning?) - det viktigaste han har bidragit med genom historien är idén om att behandla andra som man vill bli behandlad själv, och att han försökte leva som han lärde.

Då kvittar ju trollerikonsterna. Han är en person man bör ha respekt för, oavsett om han är historiskt korrekt eller om han bara är en mytologisk figur.

Därför har det alltid stört mig på något oförklarligt sätt, att se smaklösa skämt om exempelvis Jesus. "Life of Brian"-scenen där alla är uppspikade på korsen och visslar glatt, tycker säkert många är kul, men jag tycker det är osmakligt.

Varför är det mer rätt att tycka att det är okej att skämta om allting, än att kritisera och fördöma skämt som man uppfattar som kränkande?

Muslimerna har all rätt att protestera och all rätt att kräva en ursäkt och/eller en reprimand. Man kan inte kräva att de ska acceptera och respektera demokrati och tryckfrihet och demokratin och tryckfriheten inte visar DEM respekt tillbaka!

Ett helt vansinnigt beslut att publicera bilderna - och ÄNNU mer vansinnigt blir det när andra hänger på, som små hyenor som vill provocera ytterligare för att göra en poäng. Är de ute efter ett tredje världskrig?? Det har startats krig för mindre saker än så, och läget har varit ruskigt infekterat sen Bush kom till makten.

Tajmingen suger, rent ut sagt. Det är inte läge att skämta med folk som redan sjuder av ilska för en rad andra saker de utsätts för av västerlänningar.

Framför allt undrar jag vad man har uppnått? Måste man BEVISA att man har tryckfrihet, genom att dra saker till sin spets? I så fall varför? Vad var poängen med det här? Vi har rätt att kalla muslimer för idioter offentligt. Jaha, det kanske vi har rätt till - men DE har fanimej i så fall ALL rätt att slå tillbaka!

Busy...

2006-02-01T19:10:00.000+01:00

Skitkul - jag sjunger backing vocals på Hollywoods nästa platta. Blev tillfrågad idag och det känns som precis rätt grej. Om det är NÅGOT som får mig att må riktigt bra så är det just sången. Att sjunga har alltid varit en ventil. I vecka 9 börjar inspelningarna och innan dess får jag banka in låtarna.
Magnus och jag ska spela och sjunga lite veckorna innan också, det är så man får tiden att gå på ett riktigt trevligt sätt. Inget slår musik när det gäller att må bra!

Apropå musik så skrev jag ett öppet brev till Rob Halford på deras hemsida igår. Han är min störste hjälte, men även en gud kan ibland göra saker som han inte inser känns fel hos fansen...
http://www.judaspriest.com/notice/forum.asp?topicid=2&cb=1

Nu får jag lägga på ett kol-deadline för min Bad Habit-artikel till Sweden Rock Magazine imorgon... Skönt att ha något att göra. Fick hem bokhyllan från IKEA idag och sparade in lite pengar på att Mange fick in hela hyllan i sin jeep/van. Det gick himla smidigt med lite hjälp.

Imorgon ska jag montera ihop den. Busy busy...

Virus igen

2006-02-01T07:50:00.000+01:00

Läser yrvaket morgonens tidningar på nätet. Nåt datavirus är på gång nu igen.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur många som ÖPPNAR och klickar på mail med bifogade filer från folk de inte känner...???

Det är ju inte första gången ett virus sprids. Borde inte de flesta veta vid det här laget, vad man INTE ska göra?
Det vore en annan sak om virusen var så sofistikerade att de attackerade hårddisken bara av att man fick upp hotmailsidan med mailrubrikerna - och inte öppnade mail och än mindre klickade på några attachments.

Jag tar bort allting med typiska spam-rubriker som "your special f#ckFriend" eller "LUXXURY REPPLICAS" - det vill säga allt som handlar om sex/porr, Viagra-reklam, allt som är felstavat och kommer från en konstig avsändare, allt med bifogade filer (särskilt om filändelsen slutar på ".pif"), ja överhuvudtaget allt som inte kommer från vänner, bekanta eller företag jag själv har kontaktat. Nyhetsbrev som jag vet att jag har beställt, får också vara kvar.
ALLT annat raderas på direkten. Jag tittar inte ens. Om något icke-spam-virusaktigt skulle råka stryka med, så utgår jag kallt ifrån att jag får en påminnelse från den som skickat.

Så, jag fattar inte hur virus kan spridas när man faktiskt i de flesta fall MÅSTE ha öppnat en bilaga först?! Det lyser ju lång väg när det är nåt skumt, hallåå...??

Likadant med de där idioterna som går på "Nigeriabreven". Hur resonerar de? Att det är troligt att en vilt främmande rik knös skulle dammsuga nätet på emailadresser till "vem-som-helst", för att han skulle få göra dem rika om de bara "hjälper till" lite? Och det är så folk tror att finansvärlden ser ut? De TROR på fullaste allvar att det är en bra idé att betala 10 000 spänn till någon eller något de inte vet någonting om, inte har några garantier från, för att de KANSKE får något tillbaka?
Om man är så tappad bakom en vagn, bör man inte handskas med pengar överhuvudtaget.

Likadant med folk som har gått på den där "Congratulations! You´ve won a cruise to the Caribbean, all you have to do is..."-grejen. Man ska alltså knappa in sitt kreditkortsnummer för att få ut sitt pris.
OK, om man inte har tävlat, vad får en att tro att man då kan vinna?? Och för det andra, hur urbota KORKAD får man bli om man ger ut sitt kornummer över telefon, mail eller liknande utan några som helst säkerhetsåtgärder??

Jag blir riktigt arg när jag hör att det verkligen FINNS folk som är så dumma.

Nytt virus på gång igen. Och allt detta, bara för att det finns folk med bristande omdöme och låg IQ. *suck*

2006-01-31T22:18:00.000+01:00

http://img.photobucket.com/albums/v293/lita77/Blandat2/priestttt.jpg

Små saker.

2006-01-31T19:05:00.000+01:00

En enkel kommentar hjälpte mitt humör upp en rejäl massa snäpp idag. Man vet ALDRIG vad det är som kommer till ens räddning när tillvaron känns trist.

Satt på jobbet och småpratade med vår projektledare och grafiker och nämnde att jag hade ett problem med den nya lampan jag köpt, för att jag troligen hade monterat de tre sladdarna fel så det hade blivit kortslutning. Projektledaren berättade exakt hur jag skulle placera dem och vad det skulle stå på sockerbiten, och la sedan till: "Om du inte har fått rätt på det, så hjälper jag dig att sätta upp den sen, på vinkvällen...".

Vinkvällen? Då kom jag plötsligt ihåg, att jag faktiskt hade tänkt att bjuda mina kollegor på vin och ost hemma hos mig en kväll. Men mitt i eländets elände hade jag glömt bort det. Han sa det dock med en sådan självklarhet att jag tänkte... jaa, vinkväll ska vi ha. Då får jag fixa alla såna där smågrejor först.

Så, jag gick hem och drog igång världens projekt. Pillade bort strömbrytaren på tavelbelysningen och tejpade ihop bitarna med eltejp och se - den funkade! Weeh! Lyckades skruva fast skiten också, trots att väggarna är smuliga och usla.

Spikade upp ett gäng småtavlor också. Och monterade de tre sladdarna i lampan rätt - så nu LYSER den varmt och fint därinne i mitt sovrum!!

Fixade klart den sista leopardtavlan också, ska spika upp den imorgon. Hann inte, för jag håller på och tvättar....

Plötsligt fick jag en massa gjort - för att någon liksom förväntar sig att jag ska ta mig samman och göra det jag faktiskt sagt att jag ska.

Jag är ju så van vid att glömma och tro att ingen annan bryr sig heller. Men då har jag fel.
Nu har det känts bra, för jag har GJORT nåt. Ingen onödig ångest över vad jag slängt bort min kväll på. Rena kläder, belysning både i sovrummet och ovanför tavlan, nya tavlor uppe och tja - det känns bra.

Småsaker kan få kursen att ändras till det bättre. Tack gode gud för småsaker...

Tjuren

2006-01-31T14:58:00.000+01:00

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=517504&previousRenderType=6

Jag har full förståelse för tjurens tilltag. Vem faen hade INTE försökt fly i vild panik, efter att ha begripit att några tusen människor har samlats för att se en förblöda till döds??
Det är vad de kallar för underhållning.
Den som tycker det är kul att se någon annan varelse lida och dö - för skojs skull, förtjänar själv få smaka på sin egen medicin.
Synd bara att tjuren dog till slut ändå. Så himla onödigt.
Gladiatorspel i ett europeiskt land år 2006... Inte klokt.

Mediehoran Silbersky

2006-01-31T14:09:00.000+01:00

http://sydsvenskan.se/sverige/article139283.ece

"Den kände advokaten vill inte säga vem som frågat honom om han vill bli Anna Sjödins försvarare. – Jag vill inte kommentera vem det är som begärt att jag ska bli det."

Eh, jag sätter femhundra spänn på att det var han själv som slängde sig på telefonen igår, så fort han fick veta att hon hade lämnat in en motanmälan.
Jag menar, Silbersky måste vara mer mediekåt än någon Big Brother-deltagare någonsin.

Om han har en chans att få synas i TV eller se sin nuna i kvällspressen, är han lyckligast i världen.
Han behöver inte kommentera vem som begärt uppdraget. Det kan man lätt gissa sig till.

Sen undrar jag hur det kommer sig att alla sådana här mediebevakade rättsfall involverar advokater som Ahltin och Sibersky? Om jag hade fått spö av en dörrvakt, alternativt om jag själv hade GETT en dörrvakt spö - hade jag OCKSÅ fått ringa Sibersky, be honom försvara mig, och låta någon annan pröjsa för kalaset...?

Hm, bara undrar.

Freak

2006-01-31T08:49:00.000+01:00

Äntligen kom den upp på väggen.... efter mycket krångel sen i somras. Den 12 kilo stora inramade Judas Priest-affischen. Alltid nåt bra. Och så kom Rising in the East-DVD:n också, men jag har inte sett den än. Vill kunna skruva upp volymen och det var för sent igår.

Ny dag. Inte såvärst positiv. Mycket grubbel, mycket frågor, mycket oro. Känner inte för nånting egentligen. Nu kan jag renovera mitt hemska badrum. Har ingen lust eller inspiration.
Jag har råd med gym och personlig tränare. Orkar inte, omotiverad. Jag kan äta nyttigt och gå ner ett kilo i veckan. Vad ska det vara bra för? Som att nån bryr sig ändå.

Som det är nu har jag mest lust att bara låsa in mig någonstans och vara ensam, sudda bort omvärldens krav på hur ett lyckat liv ska se ut och hur man som lyckad person bör vara.
Inte minst behöver jag få bort mina egna krav på ovanstående.

Känns som att man slängt bort sitt liv på saker som man nu inte har någon glädje av. Medan andra byggde upp sina relationer och sina hem, sina familjer och sina karriärer, var jag runt och levde rock´n´roll-liv. Jag reste och träffade folk, gick på tusentals konserter och levde för musiken. Vart står jag idag? Alla har sitt på det torra och jag...tja... jag skruvar upp gigantiska Judas Priest-tavlor på väggen. Folk måste ju tycka att jag är en knäpp freak.

Utan mål

2006-01-30T17:37:00.000+01:00

Känner verkligen stressen växa. Inte stress som i "mycket att göra", utan psykisk stress. En såndär som jag så väl känner igen sen sist då jag hamnade i en depression efter mormors död och allt det andra. Hjärtat slår snabbare, hoppar över slag känns det som, jag är mer nervös, orolig...

Det är först nu smällen kommer. Jag har försökt att förtränga allt som har med pojkvännen att göra sen jag gjorde slut, tänkt att jag måste klippa av helt och hållet för att klara av att distansera mig.

Jag har gjort annat, umgåtts med andra och försökt se positivt på tillvaron. Men jag känner mig trasig inombords. Det är svårt att reparera.

Han har varit min närmaste vän, den jag alltid vänt mig till. Han har varit en del av mig. Det var liksom vi två. Vi hörde ihop. En del av mig är borta och jag känner mig inte hel.
Jag kan inte heller prata med någon om det, för han var ju den jag pratade med om allting. I det här fallet går det inte.

Visst finns mina vänner där, men jag är så spytrött på att höra hur det var "bäst trots allt". Hur allting kommer att bli bra, hur jag bara ska "ge det tid" och bla - bla - bla... Det var INTE "det bästa"!
Det var tyvärr bara den enda utvägen, det enda alternativet. Men till och med när han och jag hade det som sämst, mådde jag nog bättre än jag gör nu. Nu är det ett stort hål där, ytterligare en trygghet och närhet som har slitits bort. Jag vet inte vilken grund jag står på längre.
Vilken plattform jag har. Han var en del av min familj som jag såg det, för någon annan har jag inte.

Pappa, syrran och han. Nu är det bara pappa och syrran. Och ingen av dem pratar jag med speciellt mycket. Bara "hej hur är det idag?" och allmänt snack om väder och vind. Vännerna har sina egna problem alternativt sina egna liv med barn och jobb och allt det gamla vanliga...
Mörkret, kylan, vintern och avsaknaden av hjärtevän gör fruktansvärt ont och det är jävligt svårt att känna sig lycklig när jag väl sitter ensam hemma.

Det funkar på jobbet. Där har jag annat att göra, annat att tänka på, människor som jag trots allt trivs med. Men utöver det känns det skit.
Nu kommer det pengar. Jaha. Pengar ska ju göra en lycklig sägs det. Jag kan ärligt säga att pengarna inte gör från eller till i hur jag mår just nu.
Vad jag än gör känns tomt och trist, för jag kan inte dela det med honom.

Jag tänkte att nu kan jag resa utomlands, kanske till New York, kanske till Egypten... men genom åren har jag alltid tänkt att han och jag skulle åka. Om han inte hade råd skulle jag bjuda honom. Men då "kastrerar" man en kille har jag förstått. Man ska inte bjuda killar på nåt, för då tar man ifrån dem deras manliga värdighet. Eller nåt sånt.

Jag har ingen lust att åka ensam. Jag har gjort det i alla år men nu när jag förstår värdet i att dela saker med någon, vill jag inte gå tillbaka till mitt ego-liv. Det ger mig inget och jag vill inte ha det.
New York ska jag till med en kompis, det har vi bestämt sen länge. Men andra destinationer känns meningslösa och tråkiga för han är inte med i bilden längre.

Överhuvudtaget känns det som att mitt liv är tomt och trist nu. Jag skiter i om jag så blir miljonär och framgångsrik företagare. Jag skulle lik förbannat vara en ENSAM miljonär och framgångsrik företagare. En ENSAM "lyckad" individ. Visst - med kompisar. Men de är inte här dygnet runt när jag behöver dem. Det var han, på ett eller annat vis. Vissa människor går inte att ersätta och de lämnar ett enormt tomrum efter sig.

Nu måste jag distansera mig från honom, inte prata med honom, finna nya rutiner som han inte är del av, för att kunna vara singel. Och det får mig att må så jävla dåligt.
Inte konstigt att jag är så aggressiv numera. Har helt enkelt ingen ro i själen. Vet inte hur jag ska bete mig eller förhålla mig till honom alls. När han kommer i mars, får/ska jag ens krama honom då, eller vad i helvete förväntas av mig?? Ska vi sova i samma säng eller ska jag sova på soffan? Vad är detta, var är rätt och vad är fel? Jag saknar svar och blir mest förbannad på allting runtomkring mig.

Det känns som att jag kapat en tross, den som höll mig i en trygg hamn, och att jag nu är ute och flyter till sjöss, utan en aning om vart vindarna och strömmarna kommer att föra mig.
Utan mening, utan mål.
Och så säger folk att det var "bäst så"???

Lögnare...?

2006-01-30T10:47:00.000+01:00

Det bådar inte gott inför debatten kring SSU-ordföranden Anna Sjödin och rabaldret kring krogbråket.

Om vi VERKLIGEN vill ha jämlikhet i det här landet är det hög tid att sluta tjata om hur hon som "stackars kvinna" blivit misshandlad av "stora stygga utländska MANNEN".

När de intervjuade båda parterna i TV igår kunde man ganska tydligt se vem av dem som ljög. Ser man till kroppsspråket, är det glasklart. (se längst ner i denna text)

Vakten var tydligt upprörd, förklarade detaljerat vad som hade hänt, blinkade inte en enda gång, såg stint i reporterns ögon och var angelägen om att folk skulle fatta att han inte är en våldsam vakt, som det debatterats mycket om tidigare. Han darrade inte på rösten eller tvekade om svaren. Inget "kliande i ansiktet" eller andra typiska lögn-tecken.

På presskonferensen som Anna höll, var det raka motsatsen. Hon var fortfarande bitchig och jag kan bara föreställa mig hur jävlig hon måste vara i berusat tillstånd. När hon fick konkreta frågor tittade hon bort och svarade med viss osäkerhet att hon "aldrig" skulle kalla någon för "jävla svartskalle" eller att "det är såna som du som vi inte behöver i det här landet". Jag såg plötsligt Bill Clinton framför mig "I never had sex with that woman"... Nej, okej. Visst, säkert. Någon som minns hans något flackande blick? Nu kör Anna samma race, och spelar på att hon är kvinna och att det därför är EXTRA synd om henne.

Titta på henne. Lyssna på henne. Verkar hon verkligen trovärdig? Skulle sju-åtta personer från personalen ställa upp på intervjuer och berätta vad som hade hänt om de alla ljög? Snacket om att de håller varann om ryggen och att det är en "konspiration" mot Anna är ju bara löjligt.

Varför ANTAS Anna vara offer? Varför antas hon vara det fromma lammet som råkat ut för en aggressiv, hänsynslös manlig vakt?

Jag har sett gott om hysteriska, aggressiva, svinjobbiga brudar på krogen som man personligen hade velat nita bara så de skulle lugna ner sig. De är fan inte kloka när de drar igång och klöser, sparkar och skriker.
Med tanke på hur full hon enligt vittnena var - och med tanke på hur otrevligt intryck hon ger i intervjuer tror jag lättare på krogpersonalen än på henne.

Att hon är SSU-ordförande och kvinna hjälper inte. Men det tycks räcka för att hon ska få stöd av vänstern som genast ser sin chans att prata om hur kvinnor är oskyldiga offer och hur de behandlas illa och bla - bla- bla... Vadfasen, ÄR detta verkligen det så kallat "jämlika" samhälle vi vill ha? Där allting som kvinnor gör är okej och män inte får lov att markera att "nu är det nog"??

Det är inte den sortens jämlikhet jag vill ha i alla fall, och det borde inte vara så selektiv jämlikhet någon annanstans heller.

Om man ska sia om hur detta går, så får hon rätt - eftersom varenda ilsken feminist kommer att ge henne sitt stöd och propagera för hur krogvåldet måste stävjas och hur vakterna måste genomgå hårdare kontroller. Hon kommer att få rätt för att vakten är invandrare och därför per automatik säkert är våldsam, för det är väl utländska män överlag? Ja, det sista där var ytterst ironiskt.

Hon kommer inte minst att få rätt för att hon har hela den socialdemokratiska skaran bakom sig som "tror" på henne (enligt ett uttalande jag läste om i DN i morse).

Detta medan vakten och krogpersonalen antas ljuga av en rad olika skäl - för att krogpersonal "håller varann om ryggen" (som att sossar och feminister inte gör det?) och för att den som höll i den hysteriska, fulla, kvinnliga politikern, var en utländsk man. Hur ser oddsen ut?

Tja, jag ser utgången av det här tydligt redan nu. Ser inte de flesta det?

---------------------

TECKEN PÅ HUR MAN KAN UPPTÄCKA EN LÖGNARE VIA DERAS KROPPSSPRÅK (TITTA NOGA PÅ TV-NYHETERNA IKVÄLL OCH AVLÄS DE BÅDA PARTERNAS KROPPSSPRÅK...):

* Bill Clinton touched his nose about every four minutes and Enron's Ken Lay overacted and was overconfident.
Liars have longer pauses, shorter answers and longer times between a question and a response than someone who is merely nervous. It makes sense that liars need time to create the lie; recalling the truth takes less time.

* People tend to look up to the right to visualize or create a new response or down to the right to create the sounds of a new response. We recall information that occurred in the past by looking up to the left or down to the left. Spot a liar by listening for pauses and right eye movement. Be credible by answering spontaneously.

* When people lie spontaneously, they tend to spend more time gesturing with hands and using adapters, such as scratching the body or playing with a pen than someone who is just nervous.

* Be careful of pursing or licking your lips. Gary Condit pursed his lips and sucked them inward more than 14 times in his infamous 2002 television interview with Connie Chung. This can indicate extreme anxiety, withholding information and withholding aggression. Tight lips indicate you may be planning to keep the truth in.

*If you actually suck the lips part way in, you may be withholding anger. When you are nervous, your mouth becomes dry, and you lick your lips and swallow as you struggle to find the right words to say. To spot a liar, look for unusual movement of the mouth, lips or tongue. Don’t look like a liar; don’t lick or purse your lips and keep yourself hydrated with plenty of water.

* The hands come out symbolically from the heart; hands and arms symbolically express the emotions of the heart. Liars tend to keep their hands hidden and still. They stick them in their pockets, clench them together or hold them behind their backs.

* When people are trying to hide their true feeling or the truth, they may stick their hands in their pockets, clench them together, or hold them behind their backs. To spot a liar, look to see if the hands are open and "above board." Because people do hide their hands when they are nervous, if you see hidden hands ask yourself why that person is nervous. Don't look like a liar by using your hands normally as you speak or by letting them hang loosely at your sides. And try not to clasp your hands together. Body language is highly symbolic, and it will look as if you are holding your own hands for comfort.

Kanske en dum idé men...

2006-01-29T17:56:00.000+01:00

Arvet kommer nu i veckan... och nu skulle jag ha råd att göra en sak jag länge funderat på... Det låter säkert sjukt, men...
Jag skulle vilja gå till en riktigt fin restaurang och bjuda en av de hemlösa jag ser på stan. Helst han den snälle, skäggige farbrorn som säljer Aluma utanför Centralen.

Jag vill så gärna prata med honom. Jag vill veta vad hans bakgrund är. Hur hans liv har sett ut. Varför han har hamnat i situationen han är i nu och framför allt hur han behandlas av myndigheter och andra människor. Jag vill veta hur han ser på livet och framtiden, ja, jag vill veta vem han är.

Det är så trist att behöva kalla folk för "uteliggare" eller "hemlösa" eftersom det tar bort människan bakom det anonyma tilltalet "uteliggare".

Jag tyckte det var intressant att möta Anette, den tandlösa kvinnan utanför Konsum förra året. Vad vet någon om henne och hennes liv? Det enda jag minns är att hon var en varm och mycket intelligent människa. Vad som än har gått snett i hennes liv känns som ovidkommande, för hon borde kunna fungera bra i samhället ändå. Hon är ju inte dum i huvudet.

Men mitt i allt det här, inser jag att det kanske vore förnedrande för dem om någon kom och frågade om de ville följa med och äta på en restaurang.
Det blir nån sorts allmosa och de hamnar i underläge. Så länge de säljer Aluma tjänar de faktiskt sina egna pengar och har sin heder och stolthet kvar. Om jag kommer där som nån sorts "jag-har-pengar"-människa och frågar om jag kan bjuda på restaurang blir det en mycket konstig situation. Det är inte alls säkert att de skulle känna sig bekväma med det, eller ens att de hade tyckt det var bra.

Eller så hade de trott att jag drev med dem. Men jag hade faktiskt verkligen velat lära känna en sådan människa, mest för att förstå sammanhanget i saker och ting.... i hur vårt samhälle fungerar. Hur ingenting är säkert, ingenting kan tas för givet.
Ingen av dem trodde väl när de gick i skolan, att de skulle bli uteliggare en vacker dag. Det är sådant som jag antar bara händer genom en serie olyckliga omständigheter.

Vi får se... jag ska nog fråga den skäggige, trevlige Aluma-mannen en dag... se om han har lust att följa med mig någonstans och äta och prata. För det är ett möte som inte bara händer - det är ett möte man måste initiera själv...

Kanske det är en bra idé. Kanske inte. Men det får vi se först när jag försökt.

*************************

Saxat från Aluma:

Hemlösa personer är ofta uteslutna från den ordinarie arbetsmarknaden. Enligt Socialstyrelsens kartläggning 1999 fanns det i Sverige 8 444 hemlösa personer. Endast tre procent av dem var förvärvsarbetande, och en majoritet hade missbruksproblem. Enligt beräkningar finns cirka 1 500 hemlösa i Malmö. Många ser sig tvungna att försörja sig genom kriminalitet och prostitution.

Medborgargarden

2006-01-29T10:28:00.000+01:00

Det har bildats ett medborgargarde i Limhamn. "Arga pappor" kallade de sig visst, och som en protest mot polisens bristande intresse, ger de sig ut på gatorna för att slå tillbaka mot ungdomsbrottsligheten - den som de menar kommer från Rosengård.

Deras metoder är lite...klumpiga, skulle jag väl vilja säga. De skrämde upp fel kille och fel gäng häromsistens och då undrar man lite om de inte själva bidrar till den skräck och otrygghet som finns i den här stan.

Men annars fattar jag tanken helt och hållet. Jag känner mig inte alls trygg i Malmö. Minns inte när jag sist såg en polis på stan. Jag ser deras bilar glida runt på lagom avstånd till allting, som nån sorts mystisk kändislimousine ungefär. Det sitter någon därinne, men man vet inte vem. Man vet heller inte när de kommer eller OM. Eller varför...
När såg någon sist en polis som patrullerade till fots i Malmös centrum??

Det är alltid någon sorts översittar-aura kring stadens poliser. Antingen glider de runt i bilar - där man givetvis inte bara kan haffa dem och fråga om något, eller meddela om någon råkat illa ut. Det är på sådan bekväm distans - för DEM. Varför? Kanske för att det är bekvämare så. För dem...

Alternativet är att de sitter uppe på en hög polishäst och även då ska man känna sig liten och titta upp på nån uniformsklädd polis som rak i ryggen med överlägsen min bara tittar rakt fram i fjärran. Polisen har ingen som helst kontakt med medborgarna.
De lever i någon sorts egen värld, precis som celebriteter. Se men inte röra. Se men inte prata. Kommer när och om de har lust. Eller tid...

Jag köpte överfallssprayer till mina vänner och bekanta i julas. Pappas väninna hade blivit rånad av en ung "rosengårdare" utanför sitt hem. Hon lever på en ynklig pension och har redan råkat ut för stora tragedier i sitt liv, bl a dog hennes dotter av leukemi när hon var 30 år... Om det finns någon som inte behöver mer skit så är det hon. Yngligen hade tryckt upp sig mot hennes rygg, tryckt något hårt i sidan och väst i hennes öra att han ville ha pengarna. Hon hade bara 70 kronor, men han tog dem och cyklade därifrån.

När sådana här saker händer vet man att polisen inte har tid. De skiter väl i hennes rädsla och 70 spänn. De har annat att göra. Jag undrar vad det egentligen är som alltid är viktigare i den här stan? Hur många mord begås dagligen i Malmö egentligen? För när de "prioriterar" antar jag att de är mord som hamnar överst på listan. Inte är det rån eller våldtäkter i alla fall, det är ett som är säkert...
Jo - om det är någon rik knös som blir rånad, då kommer de som skott. Men inte annars.

Jag fattar att ett medborgargarde har bildats. Helt och fullt. Ingen lär hjälpa en om något händer. Man lever i ett laglöst samhälle där man tvingas ta saker i egna händer, annars kommer man automatiskt att bli offret. Kriminella har tagit över stan.

De härjar fritt och ingen sätter stopp för det. Inget civilkurage finns längre. Inte konstigt egentligen. Om du ger en rånare på käften kan du åka dit för misshandel medan rånaren går fri. Det är så rättssystemet funkar. Vem vill riskera det? Då låter man gängen köra på utan att lägga sig i.
Polisen gör inget eller väldigt lite. Det saknas "resurser".

En brottsling är en brottsling oavsett nationalitet. Jag skiter i om rånaren heter Nisse eller Muhammed. Men här i stan är det tyvärr så att fler Muhammedar är ute och lever rövare. Det gör mig förbannad, för det går ut över deras landsmän som aldrig skulle göra en fluga förnär.

Det är inte konstigt att rasismen bubblar egentligen. Det man ser är utländska rånare, mördare, kvinnomisshandlare och diverse gäng från Rosengård.

Min mor och far har utländska rötter. De har levt knapert i sitt liv, men inte faaeeen skulle de använda fattigdom som ursäkt för att bete sig så hänsynslöst som många gör idag och sedan använder frasen "Är du en jävla rasist?!" när någon säger ifrån!

Den här överdrivna välviljan gentemot utländska medborgare KAN faktiskt gå till grov överdrift och är till stor del skuld för den alltmer utbredda rasismen som far fram över landet som en löpeld.
Det enda raka är att ge brottslingar en enkel biljett hem vid första grova brottet de begår. Mord, grov misshandel eller pedofili ska bara ha ett enda straff och det är livstids utvisning. Ingen behöver sådana individer här. De har förverkat sin rätt att söka trygghet i Sverige.

Om man plockar ner det till gräsrotsnivå kan man säga såhär. Anta att jag hade varit jagad av någon som vill döda mig och mina närmaste. En främling öppnar sin dörr, släpper in oss i sitt hem och erbjuder sitt skydd och en trygghet. Där kan man känna sig lugn.
Anta vidare att jag hade börjat förstöra min välgörares hem, stjäla hans saker, hota och misshandla honom, ja då hade ingen reagerat om han hade slängt ut mig från sitt hem, eller hur? Det hade han haft rätt till. Vem vill husera någon som förstör ens hem och hotar en till livet?
Skitsamma om det står en mördare utanför och väntar. Jag har förverkat min rätt att söka skydd genom att bete mig som en idiot.

Exakt samma princip som borde gälla på politisk nivå. Brottslingar HAR inte här att göra! Vi har så det räcker av svenska dito. Det finns ingen anledning att dalta med brottslingar som har tagits emot i Sverige för att de inte kunnat leva ett bra liv i sina hemländer. Det är inte nationaliteten som är problemet. Det är knappast så att folk utomlands föds med nån sorts kriminal-gen i kroppen. Men de som tror att de kan leva ut sina frustrationer på andras bekostnad ska ha klart för sig att det inte funkar. Enough is enough!

Ilskan bara sprids när folk inte får lov att kritisera någon med utländsk bakgrund för att det blir rasistiskt per automatik. Jag får lov att säga att norrmän är korkade eller att Persson är en idiot, utan problem. Men jag har begått en dödssynd om jag använder ordet "arab" i ett negativt sammanhang.

Skitsamma, det var inte rasismen jag skulle prata om, men faktum är att vi har överlämnat vår stad åt brottslingar och ungdomsgäng som rånar och trakasserar. Polisen glider omkring i sina bilar eller rider på sina höga hästar och tycks aldrig ha tid med någonting.
Tryggheten i Malmö har inte funnits på många år.

Innan man kritiserar medborgargarden och deras tveksamma metoder bör man fråga sig varför de överhuvudtaget finns. Jag kan tänka mig att fler blir inspirerade av dem och vill gå samman för att försvara sin stad och sina barn eller sin egendom.
Polisen gör det ju inte. Om de kommer gör de det alldeles åt helvete för sent. Vad ska man med polisen till??

Det är en ganska obehaglig utveckling, men den enda tänkbara med tanke på hur läget ser ut... :(

Bara en vanlig lördag

2006-01-29T00:37:00.000+01:00

Var ute med en kompis i eftermiddags, vi var ute och åt en bit på La Empanada. Billigt och mättande - perfekt lördags-on-the-go-mat.

Just när jag kommit hem igen och krupit upp i soffan med fleecefilten över mig, ringer telefonen. Två kompisar som undrar om jag vill komma över på middag, sen te och sist en bra film. Jag kan inte se något skäl till att sitta ensam hemma och glo när jag kan vara social, så jag gav mig ut i snöslasket igen och stack dit.

Vårt lördagsnöje bestod delvis i att bjuda på saker på eBay. Jag vann en ursnygg, handgjord, skräddarsydd, måttbeställd Moulin Rouge röd/svart korsett för 49 dollar. Det kostar tusenlappar hemma i Sverige. Jag är glad som en lärka.

Sen ville basisten i Hollywood ha en Dolce&Gabbana leopard-silkesskjorta, men kunde inte bjuda på den eftersom han spelade ikväll. Så jag bjöd åt honom. Vi satt alla runt datorn - jag och mina två vänner, och uppdaterade sidan - såg hur sekunderna tickade iväg och buden haglade. Med is i magen väntade jag till sista sekunden och la ett avslutande bud. Han vann den. ;) Puh! Rafflande!!

Kollade lite filmer, drack lite te, käkade några mackor - men snackade mest. Imorgon kommer de hit och hjälper mig att få upp den stora Judas Priest-tavlan ÄNTLIGEN! Den har stått här sen i somras för att jag inte fått skruven att fastna i väggen som den ska. Imorgon kommer en specialborr och "expertis" och fixar det åt mig.

Och i nästa vecka ska nya bokhyllor monteras här också. Rea på IKEA, på exakt den snygga antik-bokhyllan jag ville ha.

När allt är iordning, ska jag ha ett vin-och ostparty för mina jobbkamrater härhemma.
Vi är verkligen ett udda gäng. En 52-årig strikt ex-militär projektledare som är lite stel och oerhört organiserad.
En 40+ grafiker som har rest överallt och är väldigt vidsynt och samtidigt lugn som en filbunke. Inget rubbar hans lugn.
En informatörstjej som är ett år äldre än jag som verkar vara en liten beskedlig flicka men som vet att man lätt provocerar folk om man använder runda ord och könsord, så hon drar gärna i de trådarna då och då.
Och så jag - vad jag nu är för en i sammanhanget. Fyra människor som aldrig i livet hade sökt varandras sällskap självmant ute i verkliga livet annars. Tja, inte så troligt åtminstone.

Och så "Humle och Dumle", våra två styrgrupps-ledamöter. Den ene är lugn och cool. Lite vimsig men en skön typ, lättsam, har humor och är intelligent. Den andre är "bagagnad-bil-försäljartypen". Han snackar som en maskin, använder yviga gester, har ett behov av att uppfattas som viktig och kommer troligtvis att få en hjärtattack i förtid om han inte taggar ner lite.

Samt de två unga projektledar-bollplanken. En sitter i huset och en sitter i Stockholm.
Han i Stockholm är mediaguru och hade såvitt jag minns lite pejl på hårdrock till och med. :) Har inte träffat honom mer än två gånger så det är svårt att avgöra vad han är för kille egentligen.

Den som sitter i huset är en kulturnisse som jag kan tänka mig hänger på vernissager och teaterpremiärer, alternativt eventuellt på något flummigt jazzcafé. Nyckelordet är i alla fall kultur. Vad kulturfolk gör är jag inte så jätte-insatt i. ÄN. :)
Samtidigt är han befriande barnslig, virrig, stirrig - på ett kul sätt. Jag uppfattade honom först som ständigt stressad och förvirrad, men har efterhand upptäckt att han är riktigt intelligent. Jag gillade honom redan från början, men har inte fått grepp om hur det rör sig i hjärnkontoret riktigt förrän på sistone.

Jag har nog aldrig förr jobbat ihop med folk från så totalt olika bakgrunder, i så olika åldrar, stilar och personligheter.

Det är suveränt. Jag trivs och vidgar mina vyer. Jag har något att lära av dem allihop. Om alla hade varit som jag hade ju ingen annan än jag själv behövts.
Det är kul att höra om deras intressen och få en inblick i världar som jag aldrig själv har besökt - både bildligen och bokstavligen.

Kul med lite att se fram emot. När det är så grådaskigt BEHÖVS det. :)

Utmanad

2006-01-28T16:24:00.000+01:00

Du anmodas härmed göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra detsamma och fortsätta kedjan. De ska även bifoga de här korta reglerna i sina inlägg. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

Fick ovanstående av crrly, och får hoppas att jag överhuvudtaget får ihop hela 5 andra bloggare att utmana... Jag använder ju bara bloggen till att ösa ur mig en massa, sällan till att ta in andras (oj vad ego det lät...). På sätt och vis hade det kvittat om ingen läste det här ens, det handlar bara om att lätta på det psykiska trycket och kommunicera med, tja, yttre välsdsymden eller cyberspace eller vad som helst. :)

Fem konstiga ovanor? Eh... har hur många som helst. Får se vad jag kommer på.

1. Är en "hårsnurrare". Sitter nästan jämt och snurrar håret mellan fingrarna, vare sig jag tittar på TV, snackar i telefon eller sitter i möte. En ovana jag har haft sen jag var liten.

2. Jag svarar inte i telefon utan att veta vem som ringer. Nummerpresentatören gallrar stenhårt... Undrar hur man klarade sig förr utan en sån...

3. Är rastlös som få. Zappar igenom alla kanaler en gång - för att sedan upprepa proceduren om och om igen en hel kväll, i hopp om att NÅGOT vettigt ska börja under tiden... Likadant på datorn. Har genvägar till alla mailkonton, två communities, gästböcker, bloggen och en träningssajt där man "tävlar" mot andra - och går igenom dem alla direkt när datorn knäpps på. Bredbandsbolagets mail, hotmailen, yahoo-mailen, Hollywoods gästbok, helgon, lunar och lite annat... Även om där inte är någonting alls, lär jag ta hela rundan igen bara två minuter senare... DET är en underlig egenhet...

4. Har pincettmani. Minsta lilla hårstrå i ansiktet, även små fjun, måste jag ta bort genast, annars blir jag nervös. Kan verkligen sitta med fingertopparna och känna efter för att vara säker.

5. Har en ovana är att glömma kylskåpsvaror ute. Kan ta ut ett paket mjölk, ställa på bordet i vardagsrummet för att dricka ett glas eller två - men sen glömmer jag att lägga tillbaks det innan jag ska sova. Inget vidare ekonomiskt. :)

Annars kommer jag inte på SÅ många "udda egenheter"... alla har väl något skumt de gör, det är bara det att de oftast behåller det för sig själv och låter bli att berätta det för omgivningen för att inte bli stämplade som konstiga. :)

Utmaningen går vidare till:

http://teflonminne.blogg.se/ - Dr F

http://somaja.blogspot.com/ - Sunflower

http://deepedition.blogspot.com/ DeepEd

Om ytterligare två läsare, som jag inte känner till (har ju ingen aning om vilka som läser det här egentligen...) känner sig manade att anta utmaningen - meddela mig gärna! :))