Carpe Diadem

En vanlig människa, i den bemärkelsen att alla är ovanliga, som inte kan sluta skriva. Ord är som garn av vilka jag gärna väver en tjock matta.

fredag, februari 24, 2006

Rena dokusåpan!

Gick och funderade på uppbrottet och att min pojkvän inte är min pojkvän längre... det känns inte naturligt. Känns inte rätt eller självklart. Det är bara...skumt på nåt sätt.

Jag måste erkänna inför mig själv att jag fortfarande när ett hopp om att det ska ske ett mirakel och att vi kan fortsätta där vi slutade eller påbörja något nytt. Den här distansen och "artigheten" är så påklistrad och åtminstone jag känner inte att jag är helt ärlig.

Samtidigt KAN jag inte vara helt ärlig mot honom eftersom det hade förvirrat allting. Kan inte först göra slut och sen komma och säga att jag ångrar det.
För på nåt underligt vis ÅNGRAR jag det inte heller. Det gick ju inte så som det såg ut. Det funkade inte och det hade inte gjort det just nu. Men... sen nån gång.

Och då är ju frågan om jag ska kasta mig ut i dejtingscenen och hoppas på det bästa eller om jag ska vänta på honom... Det moderna är ju att säga till nån som ställer frågan jag just ställde, att "lev livet, tänk inte på honom, dejta och njut!".

Men jag ÄR ju inte så lättsinnig. Jag gillar inte ytlighet. Att flörta med en främling på krogen är för mig ytligt.
Om jag känner en stark attraktion gentemot någon, så vill jag ju gärna träffa den personen mer än en gång och helst av allt få det att fungera på längre sikt. Släpa hem för natten är inte vad jag kallar att "njuta av livet" precis...
Så, vad är då poängen med att "dejta och njuta"? Njuta av VAD?

Jag skiter ju i om jag får ytliga komplimanger. Blir nästan mer irriterad än smickrad. "Du ser bra ut" är ju snällt, men det gör inte mycket från eller till för min del. Ord överhuvudtaget är ganska meningslösa om de inte åtföljs av handlingar som motsvarar orden någorlunda. Tomma ord flyger bort i vinden som små tunna löv...

Dessutom är jag en total katastrof på dejtingscenen. Flinade för mig själv när jag kom på att jag sorterade bort killar för en massa olika saker. Frågan är vilka som då återstår som INTE är upptagna, gifta eller ogifta sambofäder...

Gillar inte killar som...
...saknar passion. Det spelar ingen roll VAD de brinner för, men de MÅSTE ha något de älskar att göra, som de kan gå upp i med själ och hjärta. "Lagom"-killar som lyssnar på "allt" och har "allmänna" intressen får mig att gäspa bara jag hör det...
...snusar
...som går med gällivarehäng-brallor
...är självgoda och självupptagna (ex strandraggartyper eller players som beskriver sig själva som "...jag är en snygg...". Den som kallar sig själv för snygg går bort per automatik.
...röker. I vissa sammanhang kan jag ha överseende, men då ska allting annat vara oemotståndligt... ogillar dock rökning väldigt mycket.
...inte har drömmar och ambitioner
...som inte gillar att resa (rätt trött på att alltid resa själv nu faktiskt...)
...som har haft för många förhållanden. Hur vet man då att de klarar att fixa något som varar i mer än två veckor?
...föraktar sig själva och gör sitt miserabla liv till en självuppfyllande profetia och försöker vinna uppmärksamhet genom att man ska tycka synd om dem. "Det är inte lönt vad jag gör, ingen gillar mig ändå..."-attityden gör mig förbannad.
...är för tjocka
...är för taniga
...har dålig hygien
...är för långa
...skryter om sin inkomst (eller som skryter överhuvudtaget...)
...är för lata för att skriva någorlunda korrekt när de försöker stöta på mig. Om de inte ens orkar skriva, vad säger att de kommer att orka göra annat, vad som helst, senare...?

Listan kan göras hur lång som helst. Med andra ord har jag bara ett val - att sänka mina krav, vilket jag vägrar göra. Varför skulle jag? Det är ju en person jag ska stå ut med en längre tid och då är det ju viktigt att hans personlighet i grund och botten är sådan att jag kan respektera honom som person. En snusande gällivarehängande icke-berest och "lagom" typ hade jag ju inte kunnat falla för oavsett.

Tittar jag tillbaka ser jag att jag har blivit kär i ganska udda typer. Såna som skilde sig från mängden. Kanske jag har lättare att relatera till såna. :)
Inte udda som i "skruv lös", men udda som i "icke-Svensson".

Det är väl därför jag varit positivt inställd till killen på jobbet sen Dag 1. Som sagt, inget jag gör en stor deal av överhuvudtaget, men konstaterar på ett platoniskt plan att jag gillar honom skarpt.
Härlig "icke-lagom" typ som överdriver allting, men ändå stannar precis på gränsen för vad som är okej utan att bli en parodi på sig själv.

Överdimensionerade "Helge-Uggla"-glasögon (nån som sett "Från A till Ö"??) som han garanterat har valt just för att det alltid är NÅN som kommer att reta sig på dem.
Framför allt SYNS de. Inget lagom eller diskret här inte.

Alltid svart kostym, någon gång varierad med färgglada ränder, men det är inte ens en affärsmans-kostym, utan något som snarare för tankarna till Beatles-stilen eller nåt.

Antingen överdriver han genom att raka skallen HELT eller genom att låta håret växa riktigt långt. Men något mjäkigt "lagom" är det inte tal om när det gäller håret heller.

Han kan inte ens äga en normal svenssonbil. Nej det är en Mini-Cooper bil som mest liknar en hundkoja på fyra hjul.
Kort sagt så är det en person som alltid MÄRKS. Han behöver inte ens föra väsen eller kräva uppmärksamhet på ett påfrestande vis. Vissa människor bara märks ändå, liksom.
Vad det än är eller vad de än gör.

Som sagt, det är en sambo-familjefar som inte är på något vis aktuell, men om jag skulle leta efter en ny partner så fick det ju gärna vara nåt åt DET hållet i alla fall... Och det ska gudarna veta, att de växer inte på träd.

Går man ut en helg ser man bara skitjobbiga fyllon så långt ögat når. Deras enda intresse är att få en att inta vågrätt läge. Går fetbort. Tack och hej.

Ute på dejtingsajter kan man möjligen få sig ett gott garv, men inte en enda där skulle jag orka ödsla någon dyrbar tid på.
Resten är upptagna eller söker någon som är betydligt smalare än jag.

Det är lustigt hur folk protesterar när jag säger en sån sak, men jag är ju inte dum. I mångas ögon ÄR det inte attraktivt att vara större än Pamela Anderson. Man kanske inte behöver se UT som hon för övrigt, men kroppen är ändå viktig.

Jag skulle själv inte vilja vara med nån som vägde för mycket. Inte om jag inte kände honom sen tidigare och fattat tycke för...
Min ex-pojkvän var ju vältränad och hade supersexig kropp när vi träffades. Jag kände mig verkligen lyckligt lottad som hade en sån läckerbit till pojkvän.

Sen gick han upp i vikt en del. Inte så han blivit fet, men ändå rundare om magen och rutorna försvann. Men det hade inte spelat nån roll. Jag bryr mig inte, för jag har funnit hans inre jag och då kvittar det yttre.

Om man däremot just lär känna någon är det ingen fördel att inte vara smal, om man är tjej...
Visst är jag omtyckt av många, men om de fick välja mellan en smal brud med stora bomber och mig, hade de i 99% av fallen valt donnan...

Det är ett faktum, inte värt att dividera över sådant som bara ÄR...

Summan av kardemumman är alltså att jag inte gillar att "bara" vara vän med min pojkvän. Jag gillar inte heller att kalla honom för "ex".
Jag gillar inte killar med en rad egenskaper, vilket gör att halva landets manliga befolkning går bort direkt.
De jag gillar är upptagna.
De som gillar mig - gillar inte jag.
De som är lediga som jag gillar, gillar inte mig.

Hahaha, det är ju egentligen bara så man kan skratta åt eländet. Vilken komedi! :))

Fortsättning följer i dokusåpan om mitt liv. :-)
(vem faen behöver Big Brother??)

1 Comments:

At februari 24, 2006 11:21 em, Anonymous Anonym said...

Hej!
Det var ett tag sen jag var här eller på Lunar o läste om vad som försigår i din vardag. Men nu är jag här o ser att det skett en del förändringar i ditt liv. Tråkigt. Men.. hoppas du kommer till freds med ditt/erat beslut så småningom.

Sänk inte din krav på din framtida pojkvän. Tycker din "krav" är mycket rimliga o så småningon, när tiden är redo, så hittar du honom. Det är jag övertygad om.

Hoppas du mår gott i övrigt!
Kram Jenny

 

Skicka en kommentar

<< Home