Carpe Diadem

En vanlig människa, i den bemärkelsen att alla är ovanliga, som inte kan sluta skriva. Ord är som garn av vilka jag gärna väver en tjock matta.

måndag, januari 30, 2006

Utan mål

Känner verkligen stressen växa. Inte stress som i "mycket att göra", utan psykisk stress. En såndär som jag så väl känner igen sen sist då jag hamnade i en depression efter mormors död och allt det andra. Hjärtat slår snabbare, hoppar över slag känns det som, jag är mer nervös, orolig...

Det är först nu smällen kommer. Jag har försökt att förtränga allt som har med pojkvännen att göra sen jag gjorde slut, tänkt att jag måste klippa av helt och hållet för att klara av att distansera mig.

Jag har gjort annat, umgåtts med andra och försökt se positivt på tillvaron. Men jag känner mig trasig inombords. Det är svårt att reparera.

Han har varit min närmaste vän, den jag alltid vänt mig till. Han har varit en del av mig. Det var liksom vi två. Vi hörde ihop. En del av mig är borta och jag känner mig inte hel.
Jag kan inte heller prata med någon om det, för han var ju den jag pratade med om allting. I det här fallet går det inte.

Visst finns mina vänner där, men jag är så spytrött på att höra hur det var "bäst trots allt". Hur allting kommer att bli bra, hur jag bara ska "ge det tid" och bla - bla - bla... Det var INTE "det bästa"!
Det var tyvärr bara den enda utvägen, det enda alternativet. Men till och med när han och jag hade det som sämst, mådde jag nog bättre än jag gör nu. Nu är det ett stort hål där, ytterligare en trygghet och närhet som har slitits bort. Jag vet inte vilken grund jag står på längre.
Vilken plattform jag har. Han var en del av min familj som jag såg det, för någon annan har jag inte.

Pappa, syrran och han. Nu är det bara pappa och syrran. Och ingen av dem pratar jag med speciellt mycket. Bara "hej hur är det idag?" och allmänt snack om väder och vind. Vännerna har sina egna problem alternativt sina egna liv med barn och jobb och allt det gamla vanliga...
Mörkret, kylan, vintern och avsaknaden av hjärtevän gör fruktansvärt ont och det är jävligt svårt att känna sig lycklig när jag väl sitter ensam hemma.

Det funkar på jobbet. Där har jag annat att göra, annat att tänka på, människor som jag trots allt trivs med. Men utöver det känns det skit.
Nu kommer det pengar. Jaha. Pengar ska ju göra en lycklig sägs det. Jag kan ärligt säga att pengarna inte gör från eller till i hur jag mår just nu.
Vad jag än gör känns tomt och trist, för jag kan inte dela det med honom.

Jag tänkte att nu kan jag resa utomlands, kanske till New York, kanske till Egypten... men genom åren har jag alltid tänkt att han och jag skulle åka. Om han inte hade råd skulle jag bjuda honom. Men då "kastrerar" man en kille har jag förstått. Man ska inte bjuda killar på nåt, för då tar man ifrån dem deras manliga värdighet. Eller nåt sånt.

Jag har ingen lust att åka ensam. Jag har gjort det i alla år men nu när jag förstår värdet i att dela saker med någon, vill jag inte gå tillbaka till mitt ego-liv. Det ger mig inget och jag vill inte ha det.
New York ska jag till med en kompis, det har vi bestämt sen länge. Men andra destinationer känns meningslösa och tråkiga för han är inte med i bilden längre.

Överhuvudtaget känns det som att mitt liv är tomt och trist nu. Jag skiter i om jag så blir miljonär och framgångsrik företagare. Jag skulle lik förbannat vara en ENSAM miljonär och framgångsrik företagare. En ENSAM "lyckad" individ. Visst - med kompisar. Men de är inte här dygnet runt när jag behöver dem. Det var han, på ett eller annat vis. Vissa människor går inte att ersätta och de lämnar ett enormt tomrum efter sig.

Nu måste jag distansera mig från honom, inte prata med honom, finna nya rutiner som han inte är del av, för att kunna vara singel. Och det får mig att må så jävla dåligt.
Inte konstigt att jag är så aggressiv numera. Har helt enkelt ingen ro i själen. Vet inte hur jag ska bete mig eller förhålla mig till honom alls. När han kommer i mars, får/ska jag ens krama honom då, eller vad i helvete förväntas av mig?? Ska vi sova i samma säng eller ska jag sova på soffan? Vad är detta, var är rätt och vad är fel? Jag saknar svar och blir mest förbannad på allting runtomkring mig.

Det känns som att jag kapat en tross, den som höll mig i en trygg hamn, och att jag nu är ute och flyter till sjöss, utan en aning om vart vindarna och strömmarna kommer att föra mig.
Utan mening, utan mål.
Och så säger folk att det var "bäst så"???

1 Comments:

At januari 31, 2006 12:09 fm, Blogger deeped said...

*kramar om*

 

Skicka en kommentar

<< Home