Carpe Diadem

En vanlig människa, i den bemärkelsen att alla är ovanliga, som inte kan sluta skriva. Ord är som garn av vilka jag gärna väver en tjock matta.

lördag, januari 07, 2006

Beatlesafton på TV


Beatleskväll på SVT2. Genast hissas mina mungipor upp till öronen. Beatles är Det Ultimata Bandet. Inget band i världshistorien, varken förr eller senare, kan slå dem på fingrarna. Visst dyrkar jag Judas Priest, men de spelar inte i samma division som Beatles. Det gör ingen.

Jag minns egentligen inte när jag hörde Beatles första gången eller hur det gick till när jag mer och mer fastnade för bandet. Kommer bara ihåg att det var i tredje klass och att jag genom Beatlesdiggandet blev kompis med klassens populäraste tjej, Camilla, som också gillade dem. Hon var den enda som kunde kosta på sig att lyssna på precis vad hon hade lust med utan att bli hackad på.

De andra lyssnade på Freestyle, Noice, Gyllene Tider, Kim Wilde och några stycken som diggade Kiss. Killen jag var störtkär i, gillade också Beatles. Det var min chans att prata med honom. Jag bad honom spela in band med Beatlesskivor jag inte hade, så vi byte kassettband, minns jag... Musik har vid närmare eftertanke alltid varit min bästa inkörsport till att lära känna folk.

På teckningstimmarna satt jag och ritade John, Paul, George och Ringo. På Roliga Timmen valde jag såklart alltid en Beatlesskiva att spela för klassen. Alltid var det nån som suckade och ville höra något modernare, men det sket jag i. :)

Dagen då John mördades har jag redan skrivit om så många gånger, så jag hoppar över det sorgliga momentet... Jag kunde allting om Beatles. Var på vippen att utmana Staffan Olander - den regerande Beatles-experten i Kvitt eller Dubbelt, men minns inte varför det inte blev av. Det var så länge sen nu.

Mitt första möte med någon som har stark anknytning till Beatles var producenten George Martin. Han dirigerade Malmö Symfoniorkester på Konserthuset i en Beatlesafton för en massa år sen. Jag ville absolut träffa honom. Så, i pausen såg jag att dörren till orkesterns "backstage" stod öppen. Utan att ens tänka gick jag rätt in. Där var inga vakter och ingen ifrågasatte vad jag hade där att göra.

Jag hittade sir Martin och tappade målföret. Han såg väl på mig att jag ville nåt men inte kom mig för att säga nåt vettigt. Med ett vänligt leende såg han på mig och nickade. Det var en signal att det var okej att komma fram. Jag räckte fram mitt program och han signerade det. Med en nästan asiatisk vördnad tackade jag och smög jag mig ut därifrån med bultande hjärta. Herregud, var fick jag modet ifrån att bara gå rätt in där?? Men idag är jag glad att jag gjorde det.

När Paul McCartney spelade i Globen för några år sen hade jag en plats nästan längst fram. Konstigt nog känns det inte verkligt, som att jag var där ens. Det är svårt att förklara, men det var på något vis för stort för mig att ta in överhuvudtaget. Jag vet att jag var där, men det känns som att jag bara drömde alltihop.

När jag satt och kollade på "A hard day´s night" på TV nyss blev jag sugen på att skaffa några fler Beatles-skivor, på CD. Jag har hårdnackat vägrat köpa dem på CD eftersom de låter alldeles för kliniska. Ljudet är inte lika varmt som på en vinyl-LP. Dessutom är jag van vid "mina" hack på rätt ställe. På "Rubber Soul" och låten "Drive my car" har jag ett strategiskt placerat hack just på raden där de sjunger " Beep beep'm beep beep yeah". Så jag tycker att beep-beepet SKA hacka, och det gör det såklart inte på CD:n.

Men jag vill ändå lyssna på Beatles i min mp3-spelare på väg till och från jobbet, och då får det tyvärr bli CD... Surfade in på mitt favoritställe www.play.com och beställde White Album, Please Please Me och 1. Får börja samla på mig skiva för skiva. Då vet jag åtminstone vad jag ska önska mig i födelsedagspresent sen i juni. Nån Beatles-CD, som inte är Sgt Pepper, Let it be, Let it be Naked eller de tre ovanstående.

I vilket fall som helst är jag glad att TV visade lite Beatles ikväll. Det gör mig både glad och inspirerad! :-))
*ler glatt för mig själv*

3 Comments:

At januari 08, 2006 8:10 em, Blogger crrly said...

Men SHIT. Är det inte typiskt, för att man går ut och roar sig för en gångs skull?? Suck. Jag missade det!!!! :(

 
At januari 08, 2006 8:11 em, Blogger Nefertiti said...

Jag spelade in dokumentären om Lennon-mordet om du är intresserad. Vi har ju inte setts på år och dag, så det vore ju en bra anledning att träffas över en kopp te eller nåt! :)

 
At januari 14, 2006 12:50 fm, Blogger crrly said...

Jaaaaa!!! Tycker jag verkligen! :)

 

Skicka en kommentar

<< Home