Carpe Diadem

En vanlig människa, i den bemärkelsen att alla är ovanliga, som inte kan sluta skriva. Ord är som garn av vilka jag gärna väver en tjock matta.

onsdag, december 21, 2005

Winners and losers

"Nissetävlingen" på jobbet avgjordes idag. Vi som kom in i huset "för sent" missade hela grejen med nissandet, men om jag fattat det hela rätt, så gick det ut på att alla i huset hade en hemlig nisse och folk skulle helt enkelt göra snälla saker för varandra utan att avslöja sig. En hemlig nisse således.

Vinnaren korades idag, och jag insåg att jag faktiskt inte ens betvivlat resultatet. När de sa vem som vann tänkte jag bara: "Jaha? Fanns det några andra alternativ, eller...?". Det var väl inget att förvånas över?

Jag har inte varit i huset så länge, men jag brukar använda min första tid på ett nytt ställe åt att läsa av folk. Jag kanske inte pladdrar så mycket, men jag insuper desto mer information och betraktar folk, registrerar hur de beter sig och tolkar mina intryck till en helhet.

"Vinnarnissen" har jag tolkat som en driven, ambitiös kille. Jag tror att en tävling - vilken som helst- är en utmaning som han inte bara kan rycka på axlarna åt. Tvärtom är jag övertygad om att han varje dag har funderat på hur han ska göra något nytt, originellt, "over the top"-uppskattat i den här tävlingen. Han samlar på fjädrar i hatten på sitt eget vis, helt enkelt.

Det är ju så varje gång man kommer till ett nytt ställe, att en eller två personer utmärker sig mer än andra. Han är en sån som utmärker sig och jag misstänker att han har gjort det i hela sitt liv på ett eller annat sätt - och av olika skäl. Eller kanske av samma skäl.

Det är kläderna, glasögonen, håret, sättet att vara öppen och social mot alla, sättet att utmana sig själv i sin yrkesroll och i sin sociala roll.
En sådan person accepterar inte att vara osynlig och han accepterar inte att vara en i högen. Därmed inte sagt att han är arrogant, men det finns som sagt alltid människor som vill sticka ut. Han är en sådan.

Att bli årets nisse är bara en av fjädrarna i hatten som jag misstänker att han samlar på i olika sammanhang.
På sätt och vis ser jag mig själv i delar av hans beteende. Jag känner igen väldigt mycket av hans drivkraft, och även om bakgrunderna till den säkert skiljer sig, så kan jag ändå lätt relatera till det.

Om jag hade deltagit i den där nissetävlingen hade jag troligen gjort allt för att vinna den.
Antingen skiter jag helt i det eller så går jag in för att ro hem en plats på prispallen. Den enda platsen som hade varit aktuell vore just den som det står en etta på...

Hur som helst, jag reagerade på mig själv för att jag hela tiden vetat vem som skulle vinna den där tävlingen, trots att jag knappt vet vad den går ut på i detalj och trots att jag inte känner alla människor i huset än! Men det är en magkänsla som bara säger en hur det ligger till. Så när min kollega sa vem som rodde hem vinsten tittade jag på henne som om hon bott i en grotta i hela sitt liv. Ungefär som, "Ja, vaddå? Det visste jag väl.". Man ska inte underskatta sitt sjätte sinne.

Min "avläsning" av mina kolleger fortsätter. Vår projektledare är väldigt mån om att vara en auktoritet, att övertyga sin omgivning om att han har full pejl på läget och att han vet mer än han troligen gör... Hans sätt att prata vittnar om att han har ett behov av att ses som en klippa, någon som har kontroll, någon som är kaptenen på skeppet som man kan förlita sig på. Det är klart, det är ju hans roll i det här, men han ÄR ju verkligen sådan på riktigt.

Ibland önskar jag att jag kunde få uppleva personen under den där ytan också. Privatpersonen som någon gång släpper fram människan bakom yrkesmänniskan, om ni fattar vad jag menar. Någon som vågar säga något privat om något han känner eller reagerar på, i egenskap av sig själv, inte i egenskap av "projektledaren".

När jag träffar människor som lever bakom en mask det mesta av sin tid, kan jag inte relatera till dem alls, om de inte bjuder på en liten, liten gnutta av sig själva åtminstone.

"Vinnarnissen" kan jag lätt relatera till, eftersom jag har varit som han i hela mitt liv, men börjat lugna mig lite på senare tid. Därför behöver han inte göra något speciellt, jag kan avläsa honom rätt bra ändå. Eller snarare, jag tror det. Man kan aldrig vara säker, men baserat på det jag vet så långt.
Men folk som är totalt olika mig, kräver mer tid att "scanna"...

Vår grafiker t ex, kan ge intryck av att vara en tyst och lugn kille utåt. Men bakom den lugna fasaden snurrar hjärnmaskineriet och kreativiteten som ett energiverk på maxkapacitet! Han må sitta tyst i sin egen värld, med hörlurarna på, men jag ser tydligt att hans hjärta och hjärna är med i det här projektet vi jobbar med, dygnet runt i stort sett...
Han har så många tankar och idéer, så många förslag och vettiga åsikter. Det är en kille jag lätt skulle kunna se som miljonär några år framåt i tiden, om han bara ges rätt förutsättningar.

Han sitter inte på höga hästar, han har inget behov av att utmärka sig, men hans hjärna vimlar av bra idéer och funderingar om hur de bäst ska förvaltas. Jag har full respekt för hans sätt att arbeta. Han har dessutom rest en massa och är intressant att lyssna på när han berättar om sina dykar-resor runt all världens korallrev. :)

Berättelser om resor älskar jag. Det är mitt sätt att komma härifrån - i tanken. Jag är den första att sätta mig på ett plan vart som helst, men det är alltid pengarna som hindrar. När då någon berättar om fjärran länder och kulturer, försvinner jag bort i drömmar. Det är där jag vill vara. :) Drömmar är en nödvändighet för att det verkliga livet ska kännas lite mer spännande.

Tjejen i projektet är min raka motsats. Men hon är snäll och det fungerar helt ok. :) Ibland kanske hon inte läser av mig så väldigt bra bara.

På morgonen är jag inte riktigt människa. Då sitter jag och läser alla landets morgon- och kvällstidningar på nätet, och vill gärna vara ifred.
Överhuvudtaget är det knappt lönt att försöka kommunicera med mig före tio på förmiddan. Min hjärna befinner sig helt enkelt någon helt annanstans.

Hon kommer oftast sist av oss alla och pratar då glatt på, utan att märka att hon kanske inte får svar alla gånger. :) Då kan jag ibland undra om hon ens märker om det är någon där som lyssnar eller ej. :)

Hon är den som går och putsar, fejar och torkar hela tiden, som inte tål att en endaste grej står på fel ställe. Jag är precis tvärtom. Jag improviserar gärna med min närmiljö. :)

Hon har noll koll på nya tekniska prylar och har inget intresse av sånt alls. Jag älskar tekniska mojänger. Kan sitta i timmar med Teknikmagasinets och Clas Ohlsons kataloger och lusläsa dem från pärm till pärm.

Hon älskar feta, gräddiga såser, medan jag knappt vet vad man gör med grädde i matlagning. :) Jag kommer ju från en sydländsk matkultur där olivolja och vinäger har en bra mycket större roll än grädde.

Vad hon än tycker så kan man ge sig sjutton på att jag tycker precis tvärtom. Men roligt nog känns det inte alls som ett problem. Det är liksom inga sådana där saker som är så viktiga att det stör. Det hade varit värre om vi hade befunnit oss på två helt skilda sidor politiskt eller i vår syn på rättvisa och samhälle t ex, för det är ämnen jag verkligen BRINNER för.
Men petitesser som städmani, gräddsåser och teknikprylar känns inte som saker man orkar hänga upp sig på och påverkas negativt av. :)

Jag undrar just hur jag uppfattas av de andra. Jag kan tänka mig att jag kanske verkar "dummare" än jag är på grund av att jag inte snackar så mycket på våra möten, eller för att jag klär mig som en tonåring mer än som en vuxen kvinna vissa dagar och att jag ibland sitter och diskuterar på Lunarstorm på lunchrasterna. :) Det där sista måste ju ge minuspoäng så det räcker året ut. ;)

Men jag känner inte längre att jag måste hävda mig själv eller bevisa min kompetens genom sådana yttre attribut.
Förr var jag otroligt fokuserad på hur jag såg ut, hur mitt hår såg ut, hur min makeup var, vad jag hade på mig. Nu skiter jag heligen i det där. Nåja, mer eller mindre.
Jag var mån om att prata med alla, visa mig verbal och trevlig för att få folks gillande. Jag känner inte längre att jag måste hålla låda för att få en OK-stämpel på mig.

Kort sagt så känner jag inga krav på mig längre, på samma sätt som förr. Det enda kravet jag ställer på mig själv, är att det jobb jag utför ska vara riktigt jävla bra.
Jag kanske inte lyckas i min föresats alla gånger, men då retar jag mig fördärvad på det och analyserar om och om igen varför jag inte fick det resultat jag strävade efter. Målet är däremot alltid att få människors respekt genom mitt arbete, hellre än genom allting runtomkring.

Det kräver så himla mycket jobb och energi att skaffa sig andras gillande och bygga upp en sorts popularitet, att jag lagt ner det projektet. Jag har redan bevisat om och om igen vad jag kan och vem jag är. Har inget kvar att bevisa. Det här är jag - take it or leave it.

Alltid är det NÅN som inte gillar en, hurdan man än är. Vem sjutton orkar lägga sin själ i att vara alla till lags, när det ändå inte är möjligt?

Så, jag sitter där på mötena och antecknar eller bara lyssnar och säger något om jag känner att jag måste tillägga något. Men annars funkar det utmärkt med att de andra pratar på. Mycket av det jag tänker kommer ju fram via de andra i vardagslag ändå. Om det inte gör det, fyller jag i luckorna.
Ord är mina bästa vänner, men helst om jag får skriva dem. Nog för att jag kan sitta i timtal i telefon och pladdra med vänner, men det är annorlunda. Då är det 100% otvunget, vilket detta inte riktigt är.

Hur som helst, den här tiden är spännande just för att jag går och betraktar människor i tysthet. Jag gör inte så mycket väsen av mig, men studerar och noterar desto mer. När jag vet vilka jag har omkring mig kommer det att kännas mer som hemma - även i själ och hjärta. Någon månad till kanske, så är det målet uppnått. :)

2 Comments:

At december 21, 2005 11:28 em, Blogger deeped said...

Problemet är väl att såna som grafikern inte blir miljonärer eftersom någon annan antagligen snor hans idéer och gör pengarna på dem...

 
At december 22, 2005 6:47 fm, Blogger Nefertiti said...

Det är förstås sant... Det är en grej som gäller oss alla egentligen. Man vågar inte presentera sina idéer av rädsla för att någon ska planka dem rakt av. Men det är risker man får ta, antar jag. Det vore synd om han inte kom någonvart, för han är väldigt skärpt och kreativ.

 

Skicka en kommentar

<< Home