Carpe Diadem

En vanlig människa, i den bemärkelsen att alla är ovanliga, som inte kan sluta skriva. Ord är som garn av vilka jag gärna väver en tjock matta.

onsdag, maj 04, 2005

"Du är för gammal!"

Jag ringde till damen som varit så entusiastisk inför idén att jag ville bli polis.
Ja, du kom ju inte in..., suckade hon.
Tack, den biten har jag redan bittert konstaterat. Nu är jag mer intresserad av att få veta varför.

"Jo, för det första så tyckte de att du var för gammal för att påbörja en polisutbildning. Vi är försiktiga med alla över 30..."

Redan här satt jag som en gapande fågelholk. Vänta nu... "För...gammal??". Okej, hon lyckades precis få nån som har flera år kvar till 40-strecket att känna sig som en pensionär! Upp till 40 ungefär anser jag att många faktiskt fortfarande är UNGA. Det kryllar av musiker och skådisar som är i 40-årsåldern och både SER unga UT och är det mentalt!

På nåt sätt känns det som att instanser omkring oss inte hänger med i att tiderna förändras.
Vi blir äldre mycket SENARE numera.
Folk skaffar barn senare, satsar på sina liv och karriärer, håller sig i trim genom att motionera och vara noga med sin kost och annat. Visst, det är inte alla som gör så, men många 40-åringar är faktiskt omöjliga att skilja från 25-30-åringar numera!

Skitsamma. Jag fick i alla fall veta att jag var "för gammal". Tack för den. Ska se till att damma av rollatorn och kolla batteriet i hörapparaten...

Nästa punkt var att de kände att jag egentligen inte ville bli polis.
"Vi hörde på dig när du pratade, att det du egentligen brann för, var journalistiken. Du älskar att skriva och du är bra på det. Oss emellan, pressen behöver faktiskt bra skribenter... När jag ser vad de har för folk på tidningarna...!
Jag kunde riktigt höra hur hon skakade på huvudet. Det är lustigt. Jag hör hela tiden, dagligen, både från folk som känner mig och från människor på nätet - i alla åldrar, befattningar, från alla delar av landet - att jag borde skriva för "nån tidning".

Jag gjorde ju det i femton år. Det var den lyckligaste perioden i mitt liv. Jag fick göra det jag är född att göra, och fick betalt för det. Men verkligheten kom ikapp. Kvällsposten och GT slogs ihop och jag fick gå. Sen jobbade jag lite som frilans, flyttade till USA och bodde där och gav nästan upp hoppet att nånsin få skriva professionellt igen...

Nu skriver jag ändå, men gratis. Det är något jag måste göra för att kunna leva. Utan skrivandet vore jag ingenting. Det är den jag är. Men när man söker jobb på landets tidningar är det så mycket annat som spelar in. Hur mycket tar man betalt? Vilka utbildningar kan man stoltsera med? Hur gammal är jag? Även här döms man ju efter ålder. I det här landet blir man ju färdig för sophögen redan vid 25.
Vad ska man göra med resten av sitt liv hade de tänkt? Sticka halsdukar?

Döm mig efter mitt arbete, inte efter min ålder! Döm mig efter mitt arbete och inte efter vilka papper jag kan vifta med under näsan på er personalansvarige. Jag har massor och åter massor med arbetsprover, men de spelar ingen som helst roll när man nu vill skriva om något annat...

Problemet är att jag började skriva som 18-åring och hamnade då i nischen "musik". Inte så konstigt egentligen. I den åldern har man inte sett så mycket annat av världen. Rock'n'roll var min grej och det var vad jag skrev om.
Idag kan jag så mycket mer, men det är ju nästan omöjligt att få in en fot eftersom jag har "jävla hårdrockare" stämplat i pannan.

Kontentan av det hela är att jag inte får jobb på nån tidning för att jag antas vara nån insnöad rockbrud och jag får inte plats på polisutbildningen heller för att jag "borde skriva".
Hur man än vänder sig verkar rumpan forfarande vara därbak...!

Idag är det jag som ringer Janne Walles på Hemmets Journal, den hjärtligaste människan i tidningsbranschen, och frågar hur det står till på jobbfronten. Han känner mig ju. Visst var jag väldigt ung när jag jobbade där, men han borde veta vad jag går för ändå, eller åtminstone ge mig chansen att visa det igen.

Ödet ville inte att jag skulle jaga bovar. Åtminstone inte med batong. Med lite tur kanske jag kan få jaga dem med min penna istället...!

3 Comments:

At maj 04, 2005 5:42 em, Anonymous Anonym said...

Vad i hela världen menar dom med att du är för gammal?!?!?! Finns det inga poliser som är över 30 då??? Det var det dummaste jag har hört. Har de så gott om sökande kvinnliga spiranter att de bara kan avvisa dig sådär...??

 
At maj 05, 2005 1:42 fm, Blogger Nefertiti said...

Tydligen stod de plötsligt på kö. När jag sökte var de överlyckliga över att en tjej sökt dit. Att begripa dessa människor är inte lätt...
För gammal? Vad faen..??

 
At maj 05, 2005 10:06 fm, Anonymous Anonym said...

Sweet soul.
Det är inte bara tidningar som behöver goda skribenter. Ring reklambyråerna i stan. Skribenter behövs alltid.

 

Skicka en kommentar

<< Home