Carpe Diadem

En vanlig människa, i den bemärkelsen att alla är ovanliga, som inte kan sluta skriva. Ord är som garn av vilka jag gärna väver en tjock matta.

söndag, september 24, 2006

Fasen också

Man har ju god lust att skicka en dator till honom bara så han ska kunna logga in. Får spel av att inte höra av honom på några dagar. Det knäppa är att det ju inte är så lång tid mellan varven egentligen... Kanske 3-4 dagar ungefär, men det känns som ÅRATAL. Och med det stora avståndet känns det som att en bit av känslorna dör bit för bit eftersom kontakten inte är så intensiv som den annars är. Sabla datorvirus. :( Och så är det inte hans dator ens. Fan.
Gud vad jobbigt. Känns som att det kommer att gå åt skogen det här. Men jag har ändå resan till Florida att se fram emot. Först då kommer jag att veta säkert vad det här ÄR och om det kommer att funka. Men som det känns just NU är jag mest uppgiven. :(

torsdag, september 21, 2006

Sotis?!

Det är verkligen ett mysterium... Ett av skälen till att jag kände mig tvingad att göra slut med min förra pojkvän var att han aldrig verkade bry sig egentligen... Visst, jag betydde nåt för honom som vän kunde jag tycka, men kände aldrig att han var "kär" i mig på det sättet man förväntar sig kanske...

Visserligen var det positivt att han inte var svartsjukt lagd, men NÅN gång emellanåt önskade jag att jag kunnat framkalla en reaktion hos honom... bara för att se om jag betydde något. Men det kom aldrig. Kvittar vad det gällde. Antagligen för att han var så bortskämd med att veta att jag BARA var inställd på honom. Till 200%. Ingen annan hade en chans i helvete. Och det visste han.

Så, jag räknade med att han aldrig skulle få spel över någonting. Om han efter 5 år inte visade minsta tendens skulle han väl ALDRIG göra det.
FEL.

Nu när "rockern" är inne i bilden är han plötsligt svartsjuk, han vill inte höra talas om NÅT som har med honom att göra, han vill inte gå och se bandet (fastän det varit hans favoriter i åratal), han är lagom spydig ibland och kommer med kommentarer som "Jahaja, man borde kanske varit en rockmusiker med piercings för att gå hem...".

Det hade han ju VERKLIGEN inte behövt! Fan, kämpade som ett djur i åratal för att hålla ihop vår relation men det var ju HAN som inte ville nåt mer med MIG! Varför ska JAG nu behöva känna mig skyldig?!

Jag har knappast valt kille att falla för pga yttre attribut som piercingar. Jag gillar inte ens piercingar. Så man hade kunnat säga att jag gillar honom TROTS dem, istället för tvärtom.
Men var FAN var exets svartsjuka när vi var ihop?! Var höll den hus när man tvivlade på hans känslor?! NU, när jag släppt allt utan återvändo, ja DÅ kommer han på att han kanske skulle bli sotis...

Blir bara arg. Men det är kanske så.
Man saknar inte kon förrän båset är tomt. :-(

Det lullar på...

Hans dator har fått virus, så vi kan bara höras mer sporadiskt. På nåt vis är det ändå som telepati. Igår, innan jag gick och la mig, hade jag en stark känsla av att just DEN natten skulle han höra av sig. Så jag lät datorn stå på under natten, så att jag skulle slippa vänta på uppstartandet på morgonen...
Och mycket riktigt. :) Efter att inte ha hörts på fyra-fem dagar, låg där ett mail från honom. :)
Jag visste det.

Han saknade mig. Skrev att han kämpade för att hålla huvudet ovanför vattenytan genom att spela med tre olika band och samtidigt försöka få ordning på sitt röriga liv. Men allt skulle ordna sig och han tänkte försöka låna någon kompis dator i helgen och snacka lite mer...
Längtar så jag går itu!

Kan det inte bli november snart. Avståndet och tidsperspektivet känns jobbigt. Jag som gnällde på att ha en pojkvän i Linköping. NU är det etter värre! :-(
Vad ska man gå och hitta en rockmusiker i FLORIDA för?!?!

söndag, september 17, 2006

Rocker trouble

Det blev ju såklart inte HELT okomplicerat att falla för en rockmusiker från andra sidan Atlanten. Nu börjas det.

Deras turné skulle ha startat nu den 1 oktober i Sevilla, Spanien. Jag skaffade flygbiljett för 3200 riksdaler, bokade hotell och senare köpte jag också konsertbiljett via nätet för 500 kronor med frakt och hela baletten.

Jag KUNDE ha kommit in med gästlista/backstagepass gratis och jag KUNDE ha sparat in på hotell om jag kollat med honom först om var de skulle bo.. Men jag ville överraska honom.

Bland alla mörka spanjorer i publiken den kvällen, skulle han få syn på en blond skalle från scenen. Jag vet att han skulle bli glad. Har snackat en massa om det, om hur, var och när vi ska kunna träffas nästa gång...

Men så en kväll loggar han in på vårt gemensamma web-community, läser två av mina mail, byter låt på sin sida (man kan ha en egen mp3-spelare på sin sida och han hade sitt eget bands senaste platta där...) men hör inte av sig!
Jag visste direkt att något hade hänt.

Först blev jag helt sänkt, ledsen sen asförbannad och var på vippen att slänga iväg ett syrligt mail till honom och be honom fara åt helvete i princip - men lät bli. Jag har lärt mig efter åren med min förre pojkvän att saker och ting ofta inte är som de verkar.

Och mycket riktigt. Det var tur att jag inte förhastade mig. Jag fick veta av trummisen i hans band att Europaturnén som de sett så mycket fram emot, hade blivit inställd och framskjuten till april istället...
Så, "my man" har varit arg och frustrerad och inte varit på humör att skriva nåt helt enkelt.

Sist han var på det humöret gick det ut över mig i ett mail och sen fick han ångest över att han varit det minsta dum mot mig (det var ingen big deal överhuvudtaget, inte mer än att han var lite gnällig jämfört med vad han brukar vara). Så, han hade helt enkelt inte velat skriva för att inte riskera att kräka ur sig nåt dumt till mig igen. OK.

Men då kunde jag bara konstatera:
Min icke-ombokningsbara resa till Sevilla kunde jag vinka adjö till. Hej då. Tre tusen spänn åt helvete - adjö adjö. Ytterligare 500 för konsertbiljetten - adjöss med det också. Hotellet kan jag tack och lov avboka utan kostnad.

Men det var inte det värsta. Jag var helt knäckt. Skulle jag inte få se honom förrän i APRIL??!?! I helvete heller!

Pratade med "bandbossens" fru om läget och hon sa att de skulle spela ett gig på hemmaplan, i Tampa, Florida den 25 november. Om jag ville komma, skulle hon köra mig vart jag än ville, vara min guide om jag hade lust och inte nog med det - hon skickade en lista på en rad billiga och bra hotell/motell som ligger i närheten av där hon bor så hon kan "ta hand om mig". Hon vet ingenting om mig och basisten... Jag tror nog att jag har en guide ändå. ;)

Innan jag visste ordet av hade jag således bokat en biljett till Tampa i Florida istället. :-) Så i november när här är mörker och rusk, sticker jag till min rocker i solen och njuter av lite bra rock'n'roll och lite quality time med honom. Nu är jag glad igen.

Jag fick ett bud på min Sevilla-flygbiljett på Blocket, så jag förlorar inte ALLA pengarna. Bara en del av dem.
Och kompisen som jag stack till Las Vegas med i juni senast, som hon var skyldig mig pengar för, ska jag få i nästa vecka! Hon hade tagit ett bättre lån och ville därför betala tillbaka hela sin skuld på 10 000 kr. :) De pengarna går nu till Florida-resan istället.

Men jag hade inte kunnat låta bli att åka. Om jag hade väntat till april skulle allting bara ha gått i stöpet. Allting hade dött, jag bara vet det. Man måste underhålla en eld. Och han kan inte flytta sig från Florida nu eftersom hans planerade Europaturné blev inställd och framflyttad, vilket innebär att han måste ta vilka spelningar som helst nu för att försörja sig under tiden. Gudarna ska veta att det knappast är alla musiker som blir rika på sin musik.

Nu har jag bara det praktiska kvar. Att ta ledigt från jobbet. Eller så får jag vara "sjuk"...
För hur säger jag till chefen att jag ska till Florida för att jag ska träffa en rockmusiker?! Hade väl fått sparken på momangen. Haha!
Jag får hitta på nån bättre, mer godtagbar ursäkt. ;)

Sevilla blev det inte. Florida blir det istället. Och nu vill jag bara att tiden ska gå FORT så jag kommer dit nån gång!!!

söndag, september 03, 2006

Den långhårige drulen

Snart dags att resa till Sevilla i Spanien för att träffa "drulen" ;). I slutet av månaden är det dags.
Jag vet som sagt inte hur nåt av det här blir. Det kanske inte funkar överhuvudtaget, det kanske går över i vänskap eller dör ut helt och hållet... Eller så blir det bara större, jag vet inte.

Han är inte den lättaste människan att hantera ska gudarna veta, men han fascinerar mig och jag honom. Så länge vi är ser varandra som spännande och intressanta lär det hålla. Men det är väl som med alla andra antar jag - så fort man har pejl på den andre försvinner attraktionen och vardagen tar över. Hur FAEN nu den här killen och jag nånsin lär komma i NÄRHETEN av något som ens kan kallas för "vardag" med tanke på de liv vi båda lever! HAHA!

Det återstår att se. :) Han får mig att skratta varje dag och det är guld värt. Varje sådan dag kommer jag att hålla fast vid.





onsdag, augusti 23, 2006

ÅÅååå NEJ!!

Fasen också, kan knappt tänka på nåt annat än hur i hela friden det här ska funka egentligen...
FLORIDA?! Jaha.
Europaturné?! Hur sjutton får vi ihop det? Kan jag ta ledigt från jobbet? Har han tid eller har någon redan fyllt deras schema med intervjuer, soundcheckar och annat? Sover de på hotell eller på bussen?
Skrev en blogg på MySpace om musiker som "inte kunde hålla den i brallorna" när de var på turné och han råkade läsa den. Jag fick genast ett mail där han påpekade att ALLA faktiskt inte var sådana och att jag borde veta det. Eller att han hoppades att jag visste det...
Men det kvittar vad han säger.
Han ser bra ut och brudarna drägglar efter honom, så jag är inte lugn när han är ute och spelar överallt, sena nätter och en och annan drink...
Nä, fyfasen..

Dessutom finns det knappt nåt mer PATETISKT än någon som faller för en ROCKMUSIKER!! Det är ju det KLASSISKA, herregud vad pinsamt det är egentligen. Jag skulle ju ALDRIG nånsin trilla dit för en SÅN. Ta-daaaa!! Och så GÖR jag det.

Men när vi pratar så nämner vi knappt musik överhuvudtaget, om det inte har ingått i vår respektive vardag, d v s att han varit ute och lirat nånstans eller att jag varit på konsert eller gjort en intervju eller nåt.

Så, egentligen borde jag inte reflektera så mycket över att han är en turnerande rockmusiker, för när vi pratar så är han någon annan. En kille jag fallit för som en sten.

Kände att jag behövde berätta det för min ex-pojkvän, för han är trots allt min bäste vän. Det värsta av allt är att killen jag nu trillat dit för, spelar i exets absoluta favoritband... *suck* Hur typiskt är inte DET då?!
Men min expojke tog det, åtminstone utåt sett, väldigt sansat. Han ville inte utsättas för snack om den nye men hanterade läget väldigt vuxet. Jag är så imponerad av honom och beundrar honom för den han är, trots att det inte fungerade mellan oss.

Men det här med min rockmusiker är jobbigt. Går och längtar ihjäl mig efter att träffa honom eller åtminstone snacka i telefon, men det är DYRT med resor och DYRT med telefon. :-( Måste ta det lite lugnt. Ingen idé att sticka till Florida NU eftersom de kommer hit i slutet på september. Men SEN... ja, får pussla med jobbet... jobba in timmar, vara sjuk eller ta tjänstledigt, jag vet inte.

Ser det patetiska i det hela. Rockstjärnans flickvän (om man nu ska kalla det för det såhär tidigt... allting kan gå åt helvete ju) reser runt halva jordklotet för att få umgås med sin karl.
Herregud, näääää!! Varföööör?!?! :-))

söndag, augusti 20, 2006

Ny flamma...

Livet gick vidare när jag minst anade det... Det har kommit in en annan man i mitt liv. Och jag är ganska förvirrad, för det var INTE ALLS vad jag hade tänkt mig, eller ens hoppats på.
Jag tror än i denna dag att jag önskade att allt hade kunnat fungera mellan min ex-pojkvän och mig, men... Man kan inte tvinga fram något som inte vill lyfta.
Men NU... Nu är jag mest förvirrad.

För en och en halv månad sen skickade min tidning mig ner till Düsseldorf i Tyskland för att göra ett reportage med en viss rockmusiker. Jag skulle stanna över helgen, se finalen i fotbolls-VM med honom, hans band och skivbolagsrepresentanter, sedan, dagen därpå skulle det göras intervjuer och slutligen också en lyssnings-session.

Första kvällen hamnade vi först på en grekisk bar/restaurang ett stenkast runt hörnet till hotellet. Efter att fotbollen hade avgjorts, gick vi alla vidare till en australiensisk bar. En fransk journalist stötte på mig som om det inte fanns någon morgondag och jag bara undrade hur han kunde missa att begripa att jag var NOLL intresserad...

En tysk journalist ropade att han ville ta ett foto av alla så jag såg min chans att smita ifrån fransosen. När vi stod där i en enda klunga, tog en kille ett steg fram, pekade på mitt Judas Priest-halsband och sa: "I like THAT!". Jag frågade honom om han var en Priest-fan och vi satte oss i baren och började prata.

Det var som att hela omvärlden försvann. Jag hade så himla roligt med honom att jag hade kunnat stanna där hela natten. Han fattade min humor och skrattade så han trillade av barstolen några gånger, vi hade exakt samma minnen av våra favoritband, vi hade i stort sett samma åsikter om nästan allting och jag älskade hans humor också.
Det visade sig efter ett tag, att han var basisten i bandet.

De andra i sällskapet kom för att säga att de skulle tillbaks till hotellet, och jag gjorde inte ens en ansats att vara med "journalistgänget" som det kanske förväntades av mig. Jag bara log och sa: "Jaha okej! Hejdå!". Inte skulle jag flytta mig nånstans! Jag hade jättetrevligt.

Personalen i baren började räkna in kassan och torka borden när vi upptäckte att vi kanske skulle GÅ...
Där utanför skulle jag säga hejdå till hans kompis, gitarristen i bandet och honom. Jag skakade hand med gitarristen, artigt och fint. Jag är inte typen som gillar att kramas i tid och otid, speciellt inte med främmande människor.

Men med den HÄR killen kändes det helt naturligt. Mitt i natten på en övergiven gata i Düsseldorf ställer jag mig och kramar en kille jag bara pratat med i några timmar. Kändes helt sjukt för mig.
ANDRA hoppar i säng efter några timmar, JAG kan inte ens KRAMA nån efter den tiden, normalt sett. Men denna gången...

Andra dagen var det lyssning av skivan på schemat... Hela bandet kom ner, även han. Han skrev nyligen att han blev chockad över att se mig där, för han visste inte att jag var journalist.
Han hade fått sån ångest över det, för han trodde att han kanske sagt något dumt och gjort bort sig.
JAG å min sida ville inte prata med honom DÄR för det var helt fel situation. Nu var vi tvungna att spela våra yrkesroller och hur trevligt vi än haft kvällen före, så kunde vi inte fortsätta så just NU.

Vi stötte bara ihop helt kort på en ANNAN bar kvällen innan jag skulle åka hem, men då var jag stå trött att jag inte orkade vara så social...
Sista dagen på hotellet såg jag honom komma ner med några vänner och jag tänkte att jag måste be honom om hans email adress, för jag ville inte tappa kontakten. Det var något speciellt där...

Men jag ville inte vara oprofessionell. Hur skulle det se ut om journalisten verkade stöta på bandets basist?! Nä, aldrig i livet.
Istället bestämde jag mig för att hitta honom på MySpace, ett annat community, för han hade nämnt att han var med där.

Så blev det. Han blev glad åt att höra från mig. Sen började det... han skrev mail från varenda ställe de besökte på turnén. Mailen blev längre och längre. Det kändes som att jag var MED på den där turnén! "Nu är vi i Spanien, vi flög från Tyskland igår och...." Varenda liten detalj skrev han om. Att de krockat med nån bil på väg till en festival och blivit försenade, att hotellen var si eller så, att nån i bandet gjort något tramsigt... Han tog sig helt enkelt tid.

Så småningom började mailen handla mer om VARFÖR vi egentligen höll på och skrev så flitigt till varandra... Efter några trevande försök att uttrycka det, kom det till slut igång och nu är det HÖGST ÖPPET.... Han skriver om hur han minns vårt första möte... Om vad han tycker om mig nu... och kallar det för "relationship" så slapp jag säga något om det... :)

Han är nyfiken på mig och jag på honom. Men det finns smolk i bägaren...
Jag har umgåtts med musiker i hela mitt liv. Jag VET hurdana de är och vad de går för. Vad de står för är ALLT jag INTE söker hos en kille.
Brudar överallt. Sprit. Droger. Allt och lite till. Jag KOMMER att bli sårad och jag KOMMER att få problem. Jag VET det.

Men det är något som drar mig till honom och det är ömsesidigt. Jag kan inte riktigt fatta det, men hans mail är så tydliga med vad han vill, att det inte går att missta sig.
Vad kommer folk att tro?? I tjugo år har de trott att jag är en groupie när jag var den SISTA som nånsin ens hade kommit på TANKEN!
NU kommer de att se mig med "bandets basist" och döma mig efter det. Jag har nu officiellt tagit steget till att kallas för groupie rakt av. Fan också.

När vi ska träffas kommer det att bli var som helst i världen. I höst får jag åka till Tyskland, England, Spanien eller var som, för att träffa honom... De turnerar hela hösten och vintern.
Och när han inte gör det åker han hem till Florida.
Jag tyckte att LINKÖPING var bökigt... Nu hittar jag en jäkla rockmusiker som bor i FLORIDA... :/

Men han vill komma hit, för han har aldrig varit i Sverige. Jag bara ser att detta kommer att barka åt helvete, men... Just nu får han mig att må bra. Han får mig att skratta högt varenda dag genom sina galna mail.
Snart har han skaffat Skype också så vi kan prata oftare i telefon. Han har en mjuk sida som inte syns när han står på scenen och slänger med sitt långa, mörka, lockiga hår.
Ödets vägar äro outgrundliga!!

onsdag, juni 28, 2006

Testing testing...